Återvinnare ekovinnare
De svarar vänligt och småroligt. Trots att de fryser om fötterna.-Grattis, säger varannan bilförare som stannar till.Killarna på Återvinningscentralen i Visby har nyligen fått årets ekokommunpris. De flesta av besökarna verkar känna till det.
Plåt, plåt, plåt - stor avfallsprodukt.
Foto: krister nordin
Mest ppp
En stopp-skylt markerar att här ska föraren stanna och berätta för personalen vad som finns att kasta.
Denna lördag jobbar Mikael Larsson och Kenneth Nyberg. De turas om att stå utanför personalbyggnaden och dirigera.
-Är träet behandlat?
-Är det sorterat?
-Det där är inget emballage, släng det i Osorterat. Och då kostar det 50 kronor.
-Är det färg kvar i burkarna? De ska till miljöstationen.
-Däck tar vi inte emot. De ska till återförsäljarna.
Mikael och Kenneth säger att folk mest slänger ppp, det vill säga papper, plast och plåt.
Inga poliser
De är vänliga och skojar gärna. Folk lyser upp, det hörs skratt. Och de vi frågar säger att de tycker att grabbarna på Återvinningen verkligen är värda sitt pris.
-De är jättebra, man får hjälp. Och de är inga poliser, säger Hasse Nyberg, som kommer med proppfull släpkärra.
Det där med att spela polis funkar inte, det skulle aldrig Mikael och Kenneth klara av, och det vill de inte heller. Det är inte deras stil.
Men nog skulle man själv lätt bli sur när man ser hur en del agerar. Som den där bilföraren, som vid stoppskylten får veta att han inte får lämna sina bildäck här.
-När man köper nya däck betalar man en återvinningsavgift. De ska tillbaka till en återförsäljare, förklarar Kenneth.
En våg bland burkar
En kvart senare hittar han i alla fall dessa däck, avlastade bakom en container. Och i annan container, märkt Textil, har någon kastat ett solparasoll, med metallvajrar. Kenneth klättrar ner i containern och kastar ur det. Och tar också med sig en trästol upp.
Och i containern med metallburkar ligger en badrumsvåg. Suck. Det är inte alltid lätt för folk att skilja på vad som är emballage och vanligt metallskrot. Så Kenneth och Mikael väljer den vänliga vägen.
Tror inte på några pengar
De är glada över utmärkelsen, eller snarare mest överraskade.
-Jag visse inte ens att det fanns ett sådant pris, säger Kenneth.
Och Mikael undrar om inte landshövdingen ska bjuda in dem, som pristagare, till den stora sommarfesten.
- Det kanske är dags nu?
De har fått ett vandringspris i glas, som de får behålla ett år.
Vad de ska göra med prispengarna, 10 000 kronor, vet de inte. De tror inte heller att de kommer att få några pengar. Det är väl någon chef som bestämmer vad de ska användas till. Så resonerar de.
Och huttrar, trots solen. Det är nämligen kallt om fötterna där de jobbar. De har en fin personalbyggnad, med kök, kaffebryggare och omklädningsrum. De har TV och musikmaskin. Men dörren ut till bilkön står alltid öppen. Det drar. Därför står en värmefläkt på golvet i köket. Och därför tar de aldrig av sig kängorna.
Inga gnällande gubbar
De har föreslagit sina chefer att de ska få en sorts burspråk med en lucka, för att inte frysa så väldigt. Men det har inte cheferna lyssnat till än, säger de.
Ett burspråk med lucka kanske också skulle hjälpa mot avgaserna som står täta vid kön utanför deras byggnad.
Men Mikael och Kenneth är inte grabbar som gnäller. Men undrar hur mycket burspråk man kan få för 10 000 kronor?
Tack, gamla fåtölj
Och så vänder de uppmärksamheten mot bilkön igen. Det syns att de tycker det är kul att prata med folk. De träffar ju massor av människor. Och därför har de också blivit kändisar eller snarare doldisar på stan.
-Det är många som hejar på oss, de kanske inte alltid vet var de sett oss, men de tror att de känner oss.
Och en del tycker det är roligt att stanna och snacka lite.
-En del kommer hit varje vecka, alltid är det något de vill.
Det är en vänlig stämning på Återvinningen, även om en del får köa. Uppe på rampen står en äldre man. Han lyfter upp en skinnfåtölj och kastar ner den i en container. Så tar han av sig kepsen i en sista hälsning till en förmodat kär, gammal möbel.
En arbetsplats för allt vårt avfall kräver viss respekt. Det har Mikael och Kenneth förstått för länge sedan.
Så jobbar vi med nyheter