Att jaga älg
Det är en stilla morgon under älgjaktens andra dag.
De lånade hörselkåporna känns inte bekväma till en början och det tar en stund att bestämma sig vilken nivå man ska ställa in dem på. Regndropparna som når jaktkepsen låter som stora plask och magen kurrar högljutt efter morgonkaffet på ryggsäcken. Det rasslar i lövverket där asparna börjat få den där knallgula nyansen som hör hösten och älgjakten till.
Kåporna är dock oerhört enkla att använda, med en på/av-knapp samt knapp för ökad volym, respektive sänkt volym. På högsta volym är ljudet utifrån rejält förstärkt och naturligtvis känns det ovant då örats "naturliga och omedvetna filtrering" är satt ur funktion. Detta är också ett utsökt tillfälle att bli bekant med kroppens egna ljud, inte minst den kurrande magen.
Hittade rätt nivå!
Efter en stund hittade jag "min nivå", där naturens "naturliga sorl" ställts in i förhållande till de ljud man absolut inte vill missa - klövtrampet från en tiotaggare som plötsligt skall komma ut ur tätningen och korsa passet.
Efter en timma inser jag plötsligt att jag inte längre tänker tankar om volym hit eller dit. Bara ljudet från en nötskrika eller spillkråka eller den fågel jag inte riktigt kan placera i fågelboken, för tankarna åter till det tekniska. Men nu med insikten att jag för första gången hör allt som händer i skogen runt själva jakten.
Fåglarnas riktning, eller avståndet till drevkedjan som nu närmar sig, känns helt riktigt och ljudet från JAS-planet som korsar jaktmarken kommer precis från det håll som det gör när man tar av sig kåporna, det vill säga att ljudet kommer från ett ställe långt bakom planet som just försvinner över trädtopparna.
Det tar alltså bara en dryg jaktdag att hitta rätt inställningar på kåporna och förpassa tankarna runt ovälkomna ljud till det omedvetna och att hjärnan och örat lärt sig att också "filtrera" det man vill höra och "filtrera bort" det man inte vill höra. Mycket av detta har att göra med att den nya generationens aktiva digitala hörselkåpor - i varje fall när det gäller märket Sordin - inte "klipper" ljudet när det passerar över de 82 decibel som tillåts passera - utan bara sänker allt ljud till denna högsta nivå.
Det innebär att man egentligen inte märker att ljudet blir lägre som med de gamla hörselkåporna då ljudet helt försvann under en sekund efter skottet och det var svårt att behålla koncentrationen och orientera sig mot exempelvis ett påskjutet rådjur efter själva skottet.
Enda olägenheten jag hittills hittat med dessa hörselkåpor är att de efter en hel dag i skogen pressar mot öronen, men det är naturligtvis också en inställningsfråga.
Kändes som vanligt
Så kom då till slut kvigan ut ur skogsbrynet och stannade upp. Hon stod med mulen rakt emot mig och det såg ut som om hon funderade på vilken väg hon skulle ta.
Med bössan mot kinden och kvigan i siktet väntade jag på att hon skulle vrida sig och visa upp hela sin bredsida - då det small till från höger. Håkan som satt närmast till höger fick den möjlighet jag själv skulle velat ha. Det var bara att gratulera - det kändes precis som vanligt.
Så jobbar vi med nyheter