Eva Werkelin i Visby ishall, hemmaarena för henne.
Eva Werkelin, entreprenör, ordförande i Visby Roma Hockey, flera poster i Svenska hockeyförbundet.
– Det måste ha varit 1982. Det är pinsamt så lite jag minns, men jag hade vita jeans och vit blus. Själva studenten var inte så märkvärdig. Jag hade inga föräldrar där, de jobbade jämt.
40 år senare minns Eva Werkelin däremot Donna Summer, Toto och Magnum Bonum som spelades på mycket hög volym på flaket, och att klasskompisarna åkte efter traktorn till långt in på natten.
– Så hade man ingen röst kvar två dygn efteråt. Vi var fyra stycken som hängde mest, "Kamelen", Eva, Asklander och jag. Eva heter Vistrand i dag och vi hänger fortfarande.
Även om karriär och yrkesliv har gått bra ångrar Eva Werkelin ändå att hon inte satsade mer på skolan:
– Med facit i hand ångrar jag att jag inte var mer seriös och pluggade mer, men vi hade himla kul. Jag önskar att skolan hade ställt större krav, då och ännu mer nu. Rådet till dagens studenter? Drick lite, och ha kul!
Eric Palmqwist, musiker och låtskrivare
– Jag hade 40 graders feber men jag var med och jag var i en härlig feberdimma. Det var det plus pubertetshormoner. Jag har sett en film från studenten och jag var inte riktigt klok. Det var mycket flummiga uttalanden, berättar han.
Eric Palmqwist tog studenten 1993 efter att ha gått tre år på det samhällsvetenskapliga programmet med musikestetisk inriktning på Säve.
Precis som de flesta gotländska studenter hade hans klass musik på sitt studentflak, men de var de enda i alla fall det året som inte stannade vid en rejäl musikanläggning.
– Vi hade liveband på vårat flak! En hel soulorkester, det var ett sjumannaband som spelade live. Vi betalade ett band istället för att hyra en musikanläggning, det var riktigt härligt, säger han.
Minnet är lite suddigt men Eric Palmqvist vill minnas att klassen hade två flak efter sin traktor.
– Ett med bandet och ett med klassen, säger han.
Febern till trots så var kvällen lyckad.
– Jag brydde mig inte om att jag hade feber. Jag har för mig att jag hade skitkul i alla fall, säger han.
Musikern Eric Palmqwist i studentmössa när det begav sig.
Lia Boysen, skådespelare, restaurangägare och gallerist
– Jag kommer ihåg att jag skulle gå mot strömmen och ha en rödblommig klänning. Alla andra hade vita kläder men jag skulle absolut inte ha det.
Lia Boysen var bara 17 år när hon tog studenten från Kristofferskolan i Bromma i Stockholm.
– Det var ett jäkla liv, man gick aldrig och la sig, säger hon.
Hon minns att de drack mycket champagne och att de åkte traktor och flak som var lövat med björkris.
– Klänningen var alldeles blöt av champagne, säger hon.
Därefter bytte hon klänning till en turkos kreation som hon sytt själv.
– Jag hade en galen turkos klänning på kvällen. Jag hade klippt av en kjol och det som jag klippt av lindade jag runt på överdelen så att det blev en klänning, säger hon.
Hon minns studenten med glädje.
– Det var en fantastisk känsla av att vara fri efter alla år i skolan med hela livet framför sig. Det var hisnande, läskigt och helt fantastiskt, säger hon.
Lia Boysen på en bild strax efter studenten.
Bernt "Bison" Nilsson, krönikör, journalist och tidigare utrikeskorrespondent
– Det var stort att ta realen, där man sprang ut på trappor och var på kärror och så. Men den där examensyran har man inte varit med om, säger Bernt Nilsson som hoppade av realskolan i Slite 1955.
Då hade han redan gått om det första året, kände att han inte klarade det andra året, och åkte till Stockholm för att söka jobb som brevbärare.
– Det var tjänstemännens och chefernas barn som tog studenten, inte vi vanliga arbetarungar, säger han.
Själv delade Bernt Nilsson ut post när hans tidigare klasskamrater tog studenten, men han klarade sig bra i yrkeslivet även om han skulle haft nytta av språkstudierna.
– Jag fick jobb på Aftonbladet 1965 och sedan blev jag erbjuden att bli korrespondent för dem i London. Jag tackade ja även om jag inte kunde engelska, men det brukade väl bli rätt i tidningen ändå.
Bernt Nilsson kunde arbeta sig fram i en lång journalistkarriär utan någon examen.
– Men det är helt annat idag, där gymnasiekompetens är en klar merit vad man än sysslar med, säger han.
Krönikören och journalisten Bernt "Bison" Nilsson.
Stina Nordberg, musikalartist, skådespelare och sångerska
– Jag minns det som en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag sjöng Gabriellas sång för alla under samlingen på Wisby strand. Jag hade tappat rösten innan men den klarade sig precis, säger hon.
Stina Nordberg började på scengymnasiet, hade ett utbytesår i USA och fortsatte på musikinriktningen på Elfrida Andréegymnasiet tills hon var färdig 2010.
– Studenten var en stor grej för mig, att få fira med sin klass och känna att man hade klarat av det. Jag minns att det kändes som att här börjar livet, säger Stina Nordberg.
Hon har ett minne från när hon var tolv år och längtansfullt tittade på studentflaken som körde förbi och tänkte att hon en dag skulle stå där själv.
– Vi åkte runt på den där vagnen hela dagen, åt tårta på öster och gjorde stopp hos olika familjer som tryckte i oss mat och vatten. Vi hade ett rörligt diskogolv och det var något av det roligaste man kan uppleva.
Även om kvällen tog slut och resten av livet började satt studentmössan, med de lila estetfärgerna på bandet, kvar.
– Jag hade på mig den i en månad och tog inte av den, säger Stina Nordberg.
Stina Nordberg på studenten som hon beskriver som underbar.
Meit Fohlin, regionpolitiker och oppositionsråd för Socialdemokraterna
– Jag minns att vi var på Gamla masters där jag blev bjuden på middag av närmaste familjen, säger Meit Fohlin som tog studenten själv mitt i vintern.
Hon tävlade i hästhoppning och eftersom det inte fanns några idrottsgymnasier fick hon hoppa av samhällsprogrammet på Gotland och läsa in det på fastlandet, för att kunna fortsätta tävla där.
– Det passade mig bra, med friare och inte lika många timmar i skolan. Jag läste på Komvux på fastlandet och den sista delen på Gotland och blev färdigt med gymnasiet vid julen 1991 tror jag, säger Meit Fohlin.
Hon kunde satsa på idrotten samtidigt som hon klarade utbildningen, som blev en grund för hennes framtida politiska arbete, men hon hade ingen klass att fira det med.
– Så jag gick ut utan att någon märkte det, säger hon.
Däremot firade hon sina gamla klasskompisar när de tog studenten och tittade på deras utspring.
– Det var lite vemodigt att tänka att de hade haft en gemenskap i sin klass och jag hade gjort allt själv, samtidigt var jag glad och stolt över dem. Jag var inte med på några fester eller så och minns det som lite ensamt, säger hon.
Regionpolitikern Meit Fohlin (S).
Magnus Olsson, verksamhetsledare för Visby centrum
– Det är bara glada och positiva minnen. Firandet började i Almedalen redan på morgonen, och fortsatte på traditionellt vis med vagnåkning och massor med stopp. Sedan var det fest ute vid Snäck, berättar han.
Magnus Olsson tog studenten år 1995, ett år senare än resten av hans årskull på grund av ett utbytesår i USA under gymnasietiden. Trots att han inte fick uppleva studenten med sin egen klass var sammanhållningen god, och han berättar att han blev väl omhändertagen av nya klassen.
– Det året hade studentkommittén fått tillstånd att köra traktor och vagn till klockan 05. Det sista stoppet skulle vara frukost hemma hos mig på morgonen, men alla var så trötta så jag satt själv där med massor av färska frallor, säger han.
Magnus Olsson innan studentbalen år 1995, med gammelfarfars käpp och hög hatt.
Gunnel Wallin, radioprofil
– Det var inget utspring som det är i dag och inga föräldrar som kom och tittade eller hängde saker runt halsen. Alla hade inte studentmössor, för det skulle man inte ha, men jag hade det. Det var någon promenad vi skulle gå men när vi hade gått en bit gick vi hem till en klasskamrat och drack champagne.
Gunnel Wallin gick ekonomisk linje på Visby läroverk, det som i dag är S:t Hansskolan. Hennes årskull var den sista som tog studenten i Visby innerstad. Hon berättar att då, 1971, skulle man vara anti mot det mesta och därför hade inte alla studentmössa och särskilt mycket studentfirandet var det inte.
– Efter att ha varit hemma hos en annan kompis drack vi mer champagne och så gick vi på diskotek på natten. Sedan dess har jag lite svårt för champagne kan jag säga. Det blev mycket champagne den kvällen, ler Gunnel.
Gunnel Wallin tog studenten 1971. ”Jag ser så vän ut på bilden”, säger hon.