­

GA:s artikelserie ”En särskild händelse” har handlat om hur stämningar piskades upp och hur händelseutvecklingen accelererade efter den oktobermorgon för tre år sedan då en kvinna kom in på polisstationen i Visby och berättade att hon hade blivit våldtagen.

I ett första skede riktades vreden mot personer som råkade ha kopplingar till villan där våldtäkten skulle ha ägt rum och rättsväsendet.

Polisen blev ansatt och enskilda poliser och deras familjer hotades. Ytterligare en gräns passerades när två sympatisörer till Nordiska motståndsrörelsen markerade att de visste var de båda gotländska åklagarna Mats och Susanne Wihlborg bodde. Vid ett nattligt intrång på familjens tomt virade de in åklagarparets bilar med plastband märkta “Nordfront”.

Mats och Susanne Wihlborg har aldrig varit med om något liknande. 

– Man blir mer exponerad på en liten ort, men vi har varit här i 25 år och det har gått lugnt och städat till, säger Mats.

Mats Wihlborg hoppade av fallet med gruppvåldtäkten, NMR-sympatisörerna dömdes för intrånget och de båda åklagarna har kunnat lägga det som hände bakom sig, men de konstaterar samtidigt att hot mot rättsväsendets företrädare är en attack mot samhället.

– En rättsstat kan inte upprätthållas om man inte har ett fungerande rättssystem, säger Susanne Wihlborg och fortsätter:

– Hot är alltid oacceptabelt, men det är otroligt viktigt att man inte blir hotad och rädd i sin yrkesroll.

Susanne beskriver nazisternas intrång på tomten som ett “wake up call”: 

– Innan dess hade vi aldrig föreställt oss att det kunde hända något. Vi var helt oförberedda. I dag skulle vi tänka annorlunda. Om det kommer in nya ärenden som ser ut att kunna trigga igång något diskuterar vi om det är lämpligt att lägga det på oss lokalt.

– Det intressanta är att det kunde spåra ur så fullständigt och vad som var anledningen till det, säger Mats Wihlborg.

Nazistaktionerna på Gotland denna höst blev gotlänningarnas första möte med Nordiska motståndsrörelsen. Deras entré gjorde att fler klev in i debatten, bland annat Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ som arrangerade en demonstration. 

Den debatt som uppstod ledde, i sin tur, till att hatet kunde sprinklas över betydligt vidare kretsar. Bland de som nu blev måltavlor fanns debattörer, politiker, journalister och arrangörerna till demonstrationen. 

Trots att tre år har gått vill några av de som utsattes fortfarande inte prata om det som hände. En tycker att händelserna fortfarande känns som ett öppet sår, en annan vill ligga lågt med tanke på att NMR fortfarande är aktiva.

Några av de fritidspolitiker som råkade illa ut har lämnat sina uppdrag. Sverigedemokraten Kaj Lundmark är en av dem. När han öppet tog avstånd från “Medborgargarde Gotland” blev han så hårt attackerad att han bestämde sig för att hoppa av politiken.

Dåvarande regionrådet Saga Carlgren (V) var en av dem som talade på demonstrationen mot rasism. Hon blev hårt åtgången på nätet. När hon också fick hot till sin Region Gotland-mejl gjorde hon en polisanmälan.

Saga ser en tydlig strategi från dem som gav sig på henne:

– De siktar in sig på specifika personer och det gör att de väldigt fort kommer nära inpå livet. Jag tror absolut att det är medvetet. De vill skrämmas och få människor att känna sig ensamma, säger Saga Carlgren och berättar att Vänsterpartiet efter händelserna ändrat sina rutiner och i dag låter olika personer fronta när NMR är inblandade.  

Gotländska medier anklagades i ett tidigt skede för att mörka i sin rapportering, eftersom man inte berättade varifrån de misstänkta kom. 

Det fanns flera skäl till det, förklarar Eva Buskas, nyhetschef på Gotlands Allehanda: Det handlar både om pressetiska regler och om att det inte fanns några uppgifter om männens etnicitet.

När GA, GT och Helagotland.se sedan gjorde en sampublicering om fallet trappades reaktionerna upp. Den gotländska mediekåren beskrevs som “hycklande kräk”. Journalister hängdes ut på nätet. Flera hot polisanmäldes. 

– Vi fick reaktioner i en omfattning som jag inte har varit med om tidigare, säger Eva Buskas.

Många var upprörda, men vilka var avsändarna till de hatiska meddelandena? 

Eva Buskas har sparat alla mejl och i efterhand ser hon att nästan ingen avsändare bodde på Gotland. De verkade inte heller själva ha läst de artiklar som de kritiserade. 

I efterhand har det också framkommit att åtminstone delar av folkstormen mot Gotlands Media var organiserad:

Erik Fransson, chefredaktör för Gotlands Folkblad vid Gotlands Tidningar, hamnade i skottlinjen när han skrev att “nazister tågar på Visbys gator”.

– Då small det till på mitt Facebookkonto. Det kom inga hot, men massor av hat på den. Jag blev jätterädd, för då fanns ju nazisterna här på Gotland. 

Den här hösten gjorde journalisten Mathias Ståhle på Eskilstunakuriren ett stort reportage om Granskning Sverige. Reportaget fick namnet “Trollfabriken” och blev mycket omtalat.

Granskning Sverige var ett nätverk som publicerade klipp på nätet med telefonintervjuer av politiker, opinionsbildare och journalister. Klipp som ofta väckte upprörda reaktioner från meningsmotståndare.

Mathias Ståhle lyckades infiltrera nätverket med hjälp av en fejkprofil som gav sken av att höra hemma i den nazistiska sfären. Han värvades som uppringare för Granskning Sverige och fick på så sätt inblick i nätverkets metoder: Uppringarna försågs med manus och uppmanades att ljuga om både sin identitet och syftet med samtalet. De fick också instruktioner om hur inspelningarna skulle förvanskas så att de blev mer underhållande.

I sitt reportage kunde Mathias Ståhle visa att det inte var slumpmässiga busringningar som gjordes av Granskning Sverige. Han beskriver dem i stället som “en av landets mest välorganiserade propagandacentraler för högerpopulistisk främlingsfientlighet och rent rashat”. 

Reportaget visade också att turbulensen på Gotland kom att användes i denna propagandaproduktion: Ett av de allra första uppdragen för Mathias Ståhles fejkidentitet blev nämligen att ringa ett samtal till Gotland  – till Erik Fransson.

Att det som hände under hösten 2016 inte enbart var ett uttryck för en folklig vrede är en bild som delas av polisen.

– ­Jag har aldrig varit med om en så massiv påverkansoperation på nätet, säger Torbjörn Nilsson som är lokalpolisområdeschef på Gotland.

Han talar om påverkansoperation och inte om en debatt, för han är av den bestämda uppfattningen att det fanns starka krafter bakom kulisserna och piskade upp stämningarna.

– Alldeles uppenbart fanns det en vilja att skapa en opinion mot flyktingar, en vilja att ifrågasätta trovärdigheten hos myndigheterna och en vilja att skapa instabilitet. Vi vet ju att det finns krafter som jobbar på det sättet mot andra länder. Vem avsändaren var får andra gissa. Jag tänker inte spekulera i det, säger Torbjörn Nilsson.

Den misstänkta våldtäkten blev omskriven i internationell press. Engelskspråkiga RT, som är en statligt ägd rysk nyhetssajt, var först ut. Sputnik News, som också ägs av ryska staten, hängde på, tillsammans med högerextrema sajter som Breitbart och brittiska tabloider.

Torbjörn Nilsson märkte dessutom att det fanns påhittade identiteter som gav sig in i debatten: 

– Majbritt Karlsson, 62, från Byxelkrok som hade skaffat Facebook två dagar tidigare och som varken hade några vänner eller hade gjort några tidigare inlägg –  hon fanns förstås inte, säger han. 

Torbjörn Nilsson tror att sådana påhittade aktörer kan ha bidragit till att stämningen på Gotland piskades upp. Tre år efter den särskilda händelsen på Gotland är han fortfarande skakad över att så många kunde bli så arga med ett så magert faktaunderlag:

–  Det skrämmer mig fortfarande hur människor helt oreflekterat kan dras med, dela vidare saker på nätet och sprida hat.