Ăven Emma har blivit vuxen till slut
Vi trÀffas i en trÀdkoja, högt över Visbys röda tak och dÀr ute bortom takÄsarna hÀver sig Stilla havets vÀldiga vidd. Byggd av drivved och rep Àr den, kojan, inga spikar, inget fusk. Alla hon vill ska vara hÀr Àr hÀr.
Foto:
Den varma kvÀllen pÄ den lyckligaste platsen pÄ jorden dÀr alla fotbollsmatcher slutar oavgjort för att ingen ska bli ledsen.
- Visst Àr det hÀftigt hÀr, sÀger Emma Lindström.
Men allt i livet sker inte i trÀden, somt sker pÄ asfalt i bilar av plÄt.
Samma eftermiddag jag första gÄngen ringer om den hÀr intervjun har musikern och kulturarbetaren Emma Lindström klarat teoriprovet efter en tre veckors intensivkurs för att ta körkort.
NÀr vi sen vÀl ses har hon Àntligen lappen i sin plÄnbok.
Intervjun ska komma att handla om kontrollbehov, om ett aldrig tystnande tjut i öronen, om vad den hÀr kojan verkligen Àr för nÄgot, men först det dÀr med bilen. För:
Varför ville du ha körkort?
- För att jag har en syrra pÄ landet jag gÀrna hÀlsar pÄ, för att jag gillar att handla grönsaker i gÄrdsbutiker, för att jag gÀrna vill kunna komma ut och campa...det finns en massa olika anledningar.
Tidigt betyg i sÄng
Ta mig med till stunden just före uppkörningen, Emma.
- VÀldigt nervöst. Jag gick in pÄ toa och gjorde lite hemmagjord chi-gong. Det var en stark doft av lavendel dÀr inne som var lite avkopplande, faktiskt...
PÄ toa!? Och efterÄt?
- Jag var otroligt glad. Det kÀndes som en vuxenrit, som om jag skulle ut i djungeln och klara mig dÀr i tre veckor eller nÄt, som de gör i andra kulturer...sÄ nu Àr jag vÀl vuxen, dÄ. Vid 33 Ärs Älder.
Okej, vilka fler vuxenriter har du gÄtt igenom?
- Du, nÀr jag skulle fylla 30 var jag rÀtt ledsen och deprimerad, jag tÀnkte pÄ alla mÄsten som skulle komma: gÄ till jobbet, sluta vara impulsiv, ordning och reda, inte skratta, prata om hyra och amorteringar...
...menar du det?
- Ja, det var sÄ. Men det dÀr gick ocksÄ över, det blev ju inte sÄ, haha. Man kan vara lika barnslig som förut. Leka, skratta...leva!
ïEmma Ă€r musikansvarig för Ungdomens hus Fenix i Visby. Hon arrangerar spelningar samt har hand om fyra replokaler och en inspelningsstudio och Ă€r varje sommar med och ordnar ett musikkollo för tjejer mellan 12 och 17.
- Stimulerande och inspirerande att se tjejerna stötta och pusha varandra, det Àr nÄt jag skulle velat gÄtt pÄ nÀr jag vÀxte upp, sÀger hon.
Emma vÀxte upp pÄ RengrÀnd i Visby innerstad, dÀr tonÄrsrummet var brÄdmoget inrett med Beatles-affischer pÄ vÀggarna samt en, tycker hon i dag, hemsk plansch i rosa-turkos-gult med silhuetten av ett par som kysstes pÄ stranden.
Kanske den vita strand som strÀcker hÀr nedanför, lÀngs ringmur och vajande palmer.
Redan tidigt fick hon höra att hon var duktig pÄ att sjunga och hon berÀttar om en tidig dröm att bli operasÄngerska. Att stÄ dÀr pÄ scenen men stora klÀnningar.
SĂ„ blev det inte, men det blev mycket annat: som teater och en teaterlinje i Ărebro, den enda plats pĂ„ fastlandet dĂ€r hon dĂ„ kĂ€nde nĂ„gon.
- Det var mycket performance, dans, improvisation de Ă„ren, minns hon.
NÀr Emma var 25 lÀrde hon sig spela gitarr, tyckte det var dags dÄ, och började sjunga sina egna sÄnger runt om i Visby.
Allt det dÀr, som vi bara gjort en snabbskiss av hÀr i kojan, ledde sÄ klart till den hon Àr i dag.
Ett inbyggt larm
Vad har musiken rÀddat dig ifrÄn?
- Vad dÄ? RÀddat? Man kan inte sÀga sÄ, den Àr upplyftande i ena Ànden och vÀldigt krÀvande i den andra.
BerÀtta.
- NÀr den Àr som bÀst, nÀr jag som mest kÀnner kraften, Àr musiken just dÀr och dÄ, nÀr det stÀmmer, nÀr det jag gör Àr tillrÀckligt. Men det finns perioder dÄ jag inte kÀnner sÄ, nÀr musiken blir mer hjÀrna Àn hjÀrta, dÄ tar det kraft istÀllet för att ge.
ïEmmas har just köpt en dvd-box med Tati-filmer, hon kan bara se film pĂ„ sin tv, hon tycker John Lennon var snygg och Ă€ter gĂ€rna grön Ă€rtsoppa med nybakat bröd eller varför inte bananpannkaka serverat pĂ„ ett palmblad.
NÀr Emma Lindström gick folkhögskola i Skinnskatteberg och cyklade ensam genom tystnaden hörde hon för första gÄngen hur det sjöng i hennes öron. En svag men aldrig avtagande ton.
Inte förrÀn senare förstod hon att det var hörselhandikappet tinnitus.
Det förÀndrade förstÄs hennes vardag. Och hon har numera specialgjorda öronproppar nÀr hon vistas i bullriga miljöer.
Men hon har ocksÄ som en slags inbyggd varningssignal över hur hon egentligen mÄr.
- Ăr jag harmonisk hör jag bara en ton, mĂ„r jag riktigt bra Ă€r den ganska mörk. Men Ă€r jag stressad eller har sovit dĂ„ligt eller mĂ„r dĂ„ligt pĂ„ annat sĂ€tt lĂ„ter det som en hel orkester i huvudet.
Hur pÄverkar tinnitusen din vardag?
- NÀr jag fick det blev jag vÀldigt deppig, det var i samband med att jag skulle fylla 30...skulle det alltid lÄta sÄ, skulle jag kunna fortsÀtta med musiken, jag var rÀtt knÀckt, faktiskt. Men nu...det Àr bara att ta hand om sig, det Àr det bÀsta jag kan göra.
Hur lÄter det i dina öron nu nÀr vi sitter hÀr?
- Just nu Àr den en sinuston, ganska ljus, som frÄn ett kylskÄp, ungefÀr.
En dröm bland trÀden
Emma sitter tyst ett tag, kletzmer-bandet har tystnat, hon tÀnker sig ett kletzmer-band surrat runt trÀdstammen under oss, nÀmligen, som i filmen "Svart katt, vit katt".
- Det Àr lite jobbigt nÀr man repar...att inte kunna njuta fullt ut. Och utsÀtter jag mig för vissa ljud, som hÄrt distade gitarrer och mycket cymbal, dÄ Àr det som det blöder i öronen. Men det Àr nÄgot jag fÄtt lÀra mig leva med.
Vi lÀmnar det öronbedövande och dricker vÄrt Àppelvin och gröna te frÄn Kina.
Hon har den vanan, att köpa direkt-importerad te frÄn Kina för nÀrmare 300 kronor hektot "för det Àr sÄ gott".
Jag frÄgar hur hennes drömmar ser ut och hon funderar lÀnge och vÀl och sedan sÀger hon det dÀr med trÀdkojan, som fÄtt bilda tÀnkt fond Ät den hÀr artikeln.
- En dröm Àr att bygga en trÀdkoja, men utan spikar, snurrad med rep. Och sen ha fest dÀr uppe med alla man tycker om, sitta dÀr pÄ grenarna, ha en tunna Àppelvin och en massa musik.
Emma strÄlar nÀr hon berÀttar, nÀr hon fantiserar, drömmer.
Hon berÀttar om Söderhavet, om öar dÀr hon lÀst om, om den dragning dit som hon kÀnner inom sig. Oklart varför. Jag glömde frÄga.
ïOkej, projekten nu:
Nystartade bandet Manic Mondays som spelar psykedelisk rock "för att det Àr sÄ kul".
Samarbetet med Anna Weisser pÄ tonsÀttarskolan, dÀr Emma gör röstimprovisationer till hennes klangbildsverk.
Gustaf Larsson-projektet med Patrik Silvereke, Janne Sandborg och Lennart BÀck, som till vÄren, efter mÄnga Är, ska ros i land, som man sÀger hÀr i Oceanien.
Musicerandet med Balalajkaorkestern.
Vi pratar om att ha och mista kontrollen. Emma sade inför vÄr trÀff att hon Àr lite kontrollfreak och dÀrför ville veta vad intervjun skulle handla om.
Jag sÀger att jag Àr likadan. Inte sÀrskilt förtjust i överraskningar, planerar dagarna pÄ minuter nÀr, tror allt för fÄ om mitt eget kunnande.
Ăverraskande spegel
Emma sÀger att hon Àr ganska noggrann. Hon trodde att hon var slarvig, men har Àndrat uppfattning:
- Jag har rÀtt högra krav pÄ mig sjÀlv, men jag jobbar pÄ att kunna slÀppa ifrÄn mig saker, att de inte alltid mÄste vara perfekta. Men det Àr svÄrt ibland.
NÀr blev du senast riktigt överraskad?
- NÀr jag lÄnade mammas bil och backspegeln plötsligt bara ramlade ner! Första gÄngen man lÄnar bilen och sÄ hÀnder nÄt sÄnt!
"Du, mamma, jag har pajat bilen!". Snyggt efter första turen. Men överraskning i större format?
- Jag vet inte, jag kanske Àr ganska kontrollerad ÀndÄ...jag kan inte komma pÄ nÄt sÄ jag kanske inte lÄter sÄdana saker hÀnda...jo, i somras nÀr min barndomsvÀn Sara ringde och ville ut och campa, dÄ blev jag förvÄnad och glad.
Vad kan hÀnda om du, om vi, slÀpper greppet?
- Allt. Allt frÄn avgrund till himmel, det Àr det som Àr sÄ skrÀmmande och underbart. det Àr en rÀdsla man mÄste försöka övervinna hela tiden, eller vad sÀger du?
Vi avslutar intervjun, Emma sÀger att hon tyckte det var kul och hon slÀppte ju faktiskt kontrollen en aning.
Kanske för hon inte tog det sÄ allvarligt. Det Àr sÄ hon försöker tÀnka.
Att ta saker med mer humor, inte "ta allt sÄ himla allvarligt".
- Det som Àr allvarligt i livet Àr katastrofer och krig, det finns hur mycket som helst runt om oss. Men det gÀller att se allt det roliga, fina och bra som ocksÄ finns dÀr hela tiden.
Ă
lder: 33. Bor: "Lya"under takÄsarna i Visby innerstad. Familj: PojkvÀnnen Olof Naessén, mamma Christina, syster Nina med familj. Yrke: Musikansvarig för Ungdomens hus Fenix i Visby. En bra bok: Raroia, den lyckliga ön - Bengt Danielsson. En bra skiva: Deep ska - box med samlade godbitar frÄn ska-musikens begynnelse.
SĂ„ jobbar vi med nyheter