Vi är vana att se honom klädd i uniform, uttalande sig om brott och kaos. Men alla människor har en historia, Ayman Aboulaich har flytt från krig och ser sig som främling i världen.
Ayman Aboulaich bjuder på frukost i lägenheten i innerstaden och jag frågar vilken musik han skulle vara om han var musik. För att få en ton och en känsla bara, inför det här samtalet en tisdagsmorgon i februari.
Svaret är utan minsta dröjsmål och också, visar det sig, egentligen bästa tänkbara ljudkuliss till en intervju om en dramatisk uppväxt:
– Carl Orff, ”Carmina Burana”. Särskilt ”O Fortuna”-satsen...jag hinner inte lyssna mycket på musik nu, men jag tycker om klassiskt, det har jag från pappa, säger han. Det är så bra, du har hört det, jag lovar.
Kör- och orkesterverket ”Carmina Burana”, känt från händelsecrescendon i fler än en Hollywood-film, googla får du höra och känna pulsen stiga.
Ayman Aboulaich är förundersökningsledare på polisen Gotland. Som tidigare informatör har han uttalat sig i media om allehanda brott. I den här intervjun hänger vi polisuniformen åt sidan.
Att be Ayman berätta om sin och familjens bakgrund är att få en lektion i såväl geografi som politisk historia.
Fråga om du får chansen, men se till att ha tid att lyssna. Svaret är mustigt och färgsprakande, tar dig genom Mellanöstern, arabgulfen och över till östra Afrika, det är berättelsen om en flykt undan bomber, som luktar motorolja och kanel, som svider av barndomens skrubbsår, som bränner fast pappas allvarliga min när attackplanen tjuter över himlen.
Lägret Beddawi i Libanon är i dag en etablerad stad med 40 000 registrerade flyktingar i en dalgång inte långt från gränsen mot Syrien. Dessutom minst lika många människor utanför alla register.
Hit kom Aymans pappa Ahmed sedan han nio år gammal, tillsammans med farmor och farbror, flytt från födelsestaden Jaffa som då just intagits av israeliska trupper.
– De rodde från Jaffa till Haifa och tog sig sedan vidare över gränsen, berättar Ayman.
Det var 1948, Israel utropade sig som självständig stat och omring 700 000 av den arabiska befolkningen gav sig på flykt.
Och så kom pappas uppväxt och ungdom att bli, han utbildade sig till tekniker, träffade sin hustru Laila, gifte sig...och så föddes lille Ayman där i lägret, äldst av så småningom fyra syskon.
Jag frågar vad han minns, Ayman.
Har du några egna minnen från de åren?
–Jag minns mamma som visade mig månen, lösryckta bilder mest. Men ett tydligt minne är hur jag sprang efter taxin som hämtade pappa, jag var tre och ett halvt, jag var väldigt ledsen, sprang efter och ville följa med.
Palestinska befrielserörelsen PLO var bildad och Israels flygräder blev mer och mer intensiva, ett sätt att sätta sig i respekt.
Därför sökte sig pappa bort från Libanon för att istället sälja David Browne-traktorer i Libyen, ett jobb han som varande tekniker fått via kontakter. Se där, ett lika avlägset som nära minne av den första flytten.
Många, många fler skulle det bli innan familjen, med hjälp av falska pass, anlände till Gotland 7 januari 1992.
Palestina i Aymans hjärta. Släkten på pappas sida finns kvar på Gazaremsan. Sällan eller aldrig lämnas han oberörd av nyhetssändningarna på tv, konflikten mellan Israel och Palestina har genom åren förblivit ett öppet sår.
Han berättar, Ayman. Om skolåren i libyska huvudstaden Tripoli, om baguetterna han köpte under promenaderna hem, om diktatorn Khadaffis islamska socialism, om hur den trefärgade flaggan byttes mot en helgrön...om en slags revolution, men ändå inte i en liten pojkes värld.
– Nu ser jag det i historiens ljus, nu ser jag allt konstigt. När jag barn var det som vilket land som helst.
När jag senare i intervjun frågar hur han påverkats av alla flyttar – för det kommer flera – säger han att det i alla fall aldrig varit något negativt:
– Istället har det givit en slags styrka, tror jag, säger han. Jag har aldrig varit rädd för nya saker och har bytt jobb flera gånger, först fritidsledare, sen polis på olika nivåer.
Oroligheterna i Libanon falnade så småningom, 1980, Ayman var nio och familjen vände åter, till libanesiska Tripoli, en hamnstad vid foten av Libanonberget. Pappa startade ett företag som drev kylanläggningar där äpplen kunde förvarades innan exporten till arabgulfen.
Ett längtat vardagsliv som fortgick; hummus, falafel, fatoush, baklava. Dagar blev veckor och månader men dessvärre inte så många år...
...för 83 på hösten, när Ayman var 12, började bomberna falla, Israel mot PLO, grannarna som flydde, familjen Aboulaich som valde att stanna i det höghus där de bodde, maten som säkrades av det folk lämnat kvar.
När jag tänker på det nu, säger han. Solen slår in genom fönstret i Visby innerstad, köket luktar av kaffe och Ayman pratar med händer och miner.
– När jag tänker på det nu...Gud, vi kunde ha dött! Men allt blir normalt i stunden, jag visste att ”där kan jag inte gå, där kan det finns krypskyttar”...man anpassade sig.
Vid det laget hade pappa lärt honom köra bil. Redan som tioåring började han, en och annan krock fick passera på de belastade gatorna .
”Kul”, tyckte Ayman. ”Så du ska kunna fly om vi skadas eller dödas” tänkte föräldrarna. Barn och vuxna, olika fokus, tack och lov, kan man tänka.
En undanskymd industrihamn, lukten av saltvatten och motorolja, viskande mansröster, mörk natt, en bil som när tiden var inne lämnades vind för våg på kajen...för till slut var det inte längre värt risken att stanna.
Den första flykten:
– För ett par tusen dollar fick vi åka med en cementbåt till Cypern, sex personer i en liten hytt, inga fönster, knäpp tysta i tre dagar.
Han minns rädslan när motorerna stannade, vad händer? Men det israeliska kontrollfartyget lät cementbåten gå.
Jag skriver i imperfekt, hur saker och ting hände, allt är historia. För de inblandade kan en flykt när som helst existera i presens, tänker jag.
Okej, du har väl kartboken framme! Limassol på Cypern blev till dryga året i Jemen, följt av tre år i Dar Es Salaam, Tanzania. Pappa, teknikern, som jobbade överallt. Ayman, tonåring nu, 14, 15, 16, ett liv som lekte. Sedan åter till Jemen dryga året och sedan ännu ett erbjudande att jobba i Libyen.
– Pappa tackade ja, jag tror det var mycket nostalgi...det hade varit bra där, han ville återvända hemåt. Så vi flyttade tillbaka.
1989. Nu återstod bara tre år tills den verkliga flykten mot norr.
Innan vi kommer dit häller Ayman upp mer kaffe och jag frågar:
Alla dessa flyttar...var är din plats på jorden?
– Jag har svårt att säga att jag längtar hem för jag vet inte riktigt var hemma är. Jag har levt halva livet på Gotland, kanske är detta hemma? Samtidigt kan jag förstås längta till barndom och tonår. Dar Es Salaam betydde mycket, det var en viktig tid i livet. 2002 var jag tillbaka där en månad med min fru och upplevde gamla minnen.
Det måste finnas en rotlöshet, tänker jag.
– Ja...fast jag vill nog inte erkänna det, haha. Jag tänker istället att jag är ett träd med tjock stam som står stadigt med många rötter.
Jordbruk var framtiden. Ayman trivdes som kon på ängen på den farm i Libyen där han fått tjänst och började läsa till agronom.
...tills han kom hem en helg från utbildningen och fick beskedet: Vi ska resa! Nu!
Ty pappa Ahmed som nu kommit att arbeta inom ramen för PLO hade fått uppdrag i Irak. Det var juni 1990, två månader senare bröt Gulfkriget mellan Irak och Kuwait ut.
Mamma Laila, liksom två av Aymans tre syskon finns i dag på Gotland, den tredje bor i USA. Pappa Ahmed gick bort förra året. Det är en saknad far, Ayman brukar hälsa på honom på Norra kyrkogården.
– Jag har många gånger tänkt vilken strateg han var! Allt planerat i detalj. Han tackade ja till Irak, ”men först vill jag ha två veckors semester på Cypern”. Det fick vi, hela familjen.
Väl där gick de istället under jorden, ordnade förfalskade marockanska pass och tog sig så småningom till Arlanda där de sökte asyl av politiska skäl
Det var den 2 september 1991.
Nu sitter han här, Ayman. Det svarta håret är borta, skägget likaså, hustrun Linda är på jobbet, barnen är på dagis och skola, livet har gått vidare.
Nu kommer andra i samma situation till ön. Det tar honom ibland hårt, säger han, han har ju sina egna minnen från flyktingförläggningar i Upplands Väsby, Skutskär och Laxå:
– Särskilt när hela familjer kommer, det är tufft, jag vet vad de gått igenom.
I november 1998 blev han svensk medborgare, men han är, säger han, fortfarande gäst i världen.
– Palestinier är statslösa i grunden. Främling är min identitet från dag ett. Inget land, ingen flagga... det är vad jag alltid fått förhålla mig till.
”Var kommer du ifrån?”. Får du den frågan?
– Absolut.
Hur tänker du kring det?
– Det är naturligt, jag tar snarare illa upp och man inte frågar, haha. Det syns ju att jag har ett annat ursprung. Jag är främling, så är det. Jag får anpassa mig, vart jag än kommer.
De där passen var visserligen inte äkta, men namn och bilder var korrekta, dokumenten köpta inför flykten, överlämnade till myndigheterna efter ankomsten till Arlanda.
Det hjälpte inte. Ayman kom därför att i Gotlands tingsrätt dömas villkorligt för urkundsförfalskning,