Bagaren Ramon drabbades av Alzheimers sjukdom

Sonja och Ramon Persson är båda 70 fyllda och har varit gifta i 47 år. De senaste nio åren har Sonja fått ta hand om Ramon. Trots bromsmediciner så blir han sämre hela tiden.
Sonja Persson är en av många som är anhörigvårdare och oftast handlar det om kvinnor som får ta hand om sina män. Sedan i maj 2001 har hon anhörigstöd. Då gick hon på en anhörigträff första gången. Det var på Åkermanska i Visby. Där ingår hon i en grupp som träffas var fjortonde dag, fyra anhöriga plus två sjuka. Ramon är en av dem.
Det har varit fantastiskt bra med träffarna. Det går jättebra att ha Ramon med också och i gruppen finns även en annan som har hand om en make med Alzheimers. Vi förstår varandra så väl. Det finns så mycket problem att prata om, problem som ingen annan begriper, säger Sonja Persson.
Minnet försämras
Alzheimers sjukdom kan komma ganska tidigt, mellan 40 och 65 års ålder. Vanligast är dock efter 65 års ålder. Vid Alzheimers sjukdom drabbas framför allt minnesfunktionerna i hjärnan.
Sommaren 1990 så kände Ramon Persson att hans minne inte fungerade så bra och att han inte klarade att sköta Espegards i Ljugarn längre. Konditoriet såldes och Ramon fick jobb som konditor på Wisby hotell.
Men så fick han små blodproppar, blev sjukskriven och sedan blev det förtidspension. Redan 1993 började jag förstå att hans minne hade blivit sämre. Vi var på Lanzarote och där gick Ramon bort sig. Han var bara ett par minuters väg från hotellet. Men dit hittade han inte. I stället hade han gått iväg flera kilometer, innan vi hittade honom, berättar Sonja Persson.
Hon förstod att något var mycket fel och tog med Ramon till läkare när de kom hem. Läkaren såg till att det blev skallröntgen i både Uppsala och Stockholm.
Då fick vi beskedet att det var Alzheimers sjukdom, som Ramon hade. Han fick bromsmedicin och nu har han den bästa bromsmedicinen som finns att få. Trots medicinen blir han ändå sämre hela tiden.
Humöret är ett plus
Men han är glad, har gott humör och är skämtsam. Det är ett plus. Det som är tungt är materiella saker som att huset behöver renoveras och underhållas. Men framför allt är jag låst hela tiden.
Jag har avlösning 14 timmar i månaden, 3,5 timmar varje fredag. Då kommer en tjej som heter Anki hit medan jag kan gå ut på stan och handla eller kanske åka och spela golf i När, där Ramon och jag är med. Ramon kan förstås inte spela tävlingar, men ibland kan han vara med och spela golf tillsammans med mig.
3,5 timmar i veckan är inte mycket. Det skulle behövas mer, tycker Sonja. Men nu ska hon i alla fall få en hel veckas avlösning. Ramon får bo på Göransgården, där hans syster också jobbar på en avdelning bredvid.
Under den här veckan ska Sonja till fastlandet för att åka skidor. Det är första gången på två år, som hon kunnat ta en vecka ledigt. Förra gången mådde Ramon bättre och det räckte att man kom hem med mat till honom.
Tacksam för avlastning
Jag är verkligen tacksam för den här avlösningen. Jag får ju annars sköta om Ramon hela tiden. Jag hinner inte med något annat. Mesta tiden går åt till att hjälpa honom stiga upp och klä på sig på morgnarna, gå ut och gå med honom och till att sköta tvätt och städning. Mycket får jag också ta itu med först när Ramon har somnat på kvällen.
Ramon hittar inte längre ute, inte ens till kiosken, som finns ganska nära. Ibland känner han heller inte igen Sonja. Livet med Ramon har också påverkat hennes sömn.
Jag sover dåligt och när jag vaknar på natten, så ligger jag bara och lyssnar. Jag måste alltid ha tänt på toaletten och dörren till Ramons dörr öppen. Annars hittar han inte till toaletten, säger Sonja.
Hon har också fått papper om olika hjälpmedel som larm till dörrarna och trygghetslarm som Ramon skulle kunna ha på armen. Men än så länge går det bra utan några larm.
Sonja Persson är en pigg, glad och spänstig 70-åring. Hon inser dock att en dag kan de inte bo kvar i villan.
Huset är för stort. Vi funderar på ett annat boende, det har vi gjort länge. Här har vi ju bott i 30 år nu. Men det är inte så lätt att bara flytta, säger Sonja.
Just nu känns det i varje fall bra. En hel veckas avlösning och hon vet att Ramon är i trygga händer.