Balkongen blev hans räddning

Det började som en någorlunda vanlig dag på jobbet för Leif Ekengren. Han och en kollega från Byggnadshyttan skulle hjälpa Stiftelsen Brucebo att ta ner och frakta konst och skulpturer från Brucebo vid Själsö till ett lager i norra Visby.
- Det är högt i tak och tunga verk, så det behövdes ställningar inomhus, säger Leif Ekengren.
När det tredje och sista lasset skulle gå visade det sig att det fattades några tavlor.
- Joakim Hansson bad oss att stanna några minuter medan han gick in till 76-åringen som bodde i huset. Vi hörde ingenting, men så small det två snabba skott. Jag hörde att det var ett vapen. Men vi kunde inte ta oss ut, så vi gick in i ett rum bredvid, berättar Leif Ekengren.
- Så hörde jag Joakim Hansson komma springande och ropa "Han skjuter! Han skjuter!". Och så hörde jag tre-fyra skott till medan 76-åringen jagade Joakim Hansson. Då insåg jag att vi måste bort, och enda vägen var uppåt. Jag drog med mig Hanne Ödin, medlem i Stiftelsen Brucebo, och sprang upp och ut på balkongen.
Såg du Joakim Hansson och 76-åringen?
- Nej, jag såg aldrig något. Jag hörde dem bara.
Vad hände på balkongen?
- Vi fick halvligga och gömma oss. Det var mycket glas och dörrar, så det kändes ganska utsatt. Jag ringde 112 och kopplades till vakthavande i Visby, och fick berätta vad som hade hänt.
- Sedan började jag fundera på hur vi skulle ta honom om han kom efter oss. Kenna, arbetskamraten, skulle skydda Hanne och jag skulle slå genom glaset så att han skulle få både näve och glas i ansiktet.
Var du nervös?
- Nej. Jag tänkte att vi skulle klara det här. Han skulle inte få knäcka oss.
Såg du vad som hände omkring er?
- Nej. Och det var knäpp tyst både ute och inne. Sedan hörde vi ambulansen, och jag hörde sirenerna igen efter en timme så då förstod jag att de hade hämtat Joakim Hansson och körde iväg honom. Men jag såg aldrig något.
- Jag höll koll några timmar efter 76-åringen. Sedan blev det mörkt både ute och inne. Då kände vi oss säkrare.
Hur var stämningen tidigare på dagen? Märkte ni att något var på gång?
- Nej. 76-åringen var inte med. Han kom ut en gång och rastade hunden när vi var i en bod på tomten. Han frågade vilka vi var och om han fick ta ett kort på oss. Och det fick han.
Hur var det egentligen på balkongen?
- Vi frös som fan. Det var aldrig aktuellt med några åkarbrasor, det gällde att väsnas så lite som möjligt.
Kunde ni inte klättra ner?
- Hade det bara varit Kenna och jag hade vi nog kunnat göra det. Men vi var tvungna att vara försiktiga för att inte röja oss, och vi kunde inte lämna Hanne ensam.
Hur har dagen efter varit?
- Det har varit polisförhör och krisgrupp. Studenterna som var med där ute ville gärna träffa oss. De har aldrig varit med om något liknande.
Har du det?
- Jag har varit i FN-tjänst och varit i krissituationer tidigare.
Hur känns det nu?
- Jag är trött. Jag sov bara en timme i natt. I kväll ska jag bara mysa med familjen!