Bara dåliga sparförslag stör brandmästarens goda nattsömn

n Ålder: 39
n Bor: villa i Visby
n Familj: separerad, två barn på tio och sex år
n Sysselsättning: brandmästare vid räddningstjänsten i Visby

Kräklingbobranden. Den stora skogsbranden sommaren 1992. Henrik Johansson hade precis börjat arbeta som brandman vid räddningstjänsten när larmet kom. Han kastades direkt in i en av Sveriges största skogsbränder och jag undrar förstås hur det kändes?
- Vi fick tydliga order att följa. På sätt och vis var det spännande, man får ett stort adrenalinpåslag. Det är otroligt vilken kraft en brand kan ha, man är rätt liten som människa, berättar Henrik Johansson.
När vi pratar om skräckscenarier säger Henrik först: en brand i innerstaden eller i småbåtshamnen sommartid. Allt är trångt och lättantändligt och där finns många människor. Han är inte så orolig för den nya kongresshallen utan nämner i stället oljedepån. En flygolycka eller en buss som välter full med folk är annat som Henrik fasar för. Gotland har hittills varit relativt förskonat. Men beredskapen, både materiellt och mentalt, måste alltid finnas.

Det pratas åter om besparingar för räddningstjänsten. Henrik Johansson har öppet redovisat sina åsikter i en insändare och säger att han får medhåll av sina kollegor. De befarar att just den goda beredskapen ska försämras på ett sätt som inte är försvarbart om något av de sparförslag som redovisats genomförs.
- Jag kan inte acceptera att det ska drabba tredje man. Det viktigaste för mig som brandman är att kunna hjälpa de som råkar ut för en olycka och att hjälpa de som överlevt att fokusera på att man klarar det, säger Henrik.
I stället för ytterligare minskning av antalet heltids- och deltidsbrandmän så tycker Henrik att man kan skära ner på administration eftersom ambulansverksamheten ska övertas av företaget Falck till exempel. Och Henrik anser att all sjukvård som räddningstjänsten nu sysslar med i stället skulle få Hälso och sjukvårdsförvaltningen som huvudman. Men att genomföra besparingar som förlänger utryckningstiden och försämrar säkerheten för gotlänningarna kan han inte acceptera.

Vi träffas på en av Henriks lediga dagar. Han bjuder på cappuccino. Utanför köksfönstret pågår en av hans fritidssysslor, att lägga stenmur.
- Det tar tid, man ska bara lägga stenmur när man känner för det och vissa dagar är det inte roligt, suckar Henrik som också ägnar fri tid åt sina barn förstås och åt ordförandeskapet i Visby tennisklubb
På en kedja runt halsen hänger en liten brandhjälm i guld, effektfullt mot den svarta skjortan. Men Henrik drömde inte om att bli brandman när han var liten. Det var i stället när han gjorde vapenfri militärtjänst som brandman på flygplatsen som intresset väcktes.
- Som liten var jag mer inne på teknik. Och jag började plugga som ingenjör men hoppade av för jag ville arbeta med folk, berättar Henrik.
Från brandman avancerade han till brandförman. Han har arbetat på ambulanshelikoptern, som dykare och utbildare av nyrekryterade. För ett år sedan blev han brandmästare med befogenhet att agera räddningsledare vid större olyckor.

Det finns mycket hemskt som Henrik har sett och han har svårt att säga vad som varit det värsta. Att förlora arbetskamrater är mycket jobbigt.
Inom arbetsgruppen pratar man alltid igenom vad man varit med om. Och för att orka hantera svåra psykiska upplevelser och det tuffa slitet så är det enligt Henrik viktigt att hålla igång fysiskt.
- Vi har en timmes fysisk träning varje dag, löpning, styrka och annat. Men vi spelar inte innebandy. Varannan dag har vi också övningar och varannan dag vårdar vi material, berättar Henrik som tycker att tiden på stationen knappt räcker till. Han säger också att de inte har utrustning för allt och att en del är föråldrat.
Henrik Johansson säger att han trots omkring 1 000 larm på ön varje år och många otäcka minnen inte sover dåligt.
- Det gör jag bara när det kommer sparförslag. Jag vaknade härom natten och skrev min insändare om detta mellan klockan två och fyra.