Nej. Jag kan inte flytta härifrån. Jag vet ju aldrig när jag skulle ha råd att flytta hem igen.
Den socialrealistiska argumentationen är hämtad ur exilgotlänningen Kristofer Ahlströms debutroman "Bara någon att straffa". Boken målar upp en bild av ett Gotland som befinner sig väldigt långt från de insäljande resebroschyrskildringar som många deckarförfattare ägnar sig åt. Där ön gång efter annan framställs som ett sommarparadis, vars kuliss endast befläckas av ett par spektakulära mord eller dramatiska försvinnanden.
Kristofer Ahlström väljer en annan väg, en version som ligger lite närmare sanningen. Han beskriver en ö som slåss mot avfolkningsproblematiken, ett samhälle där framtidstron sviktar i takt med att arbetstillfällena blir färre. Där marknaden tjänar grova pengar på att sälja hus belägna på attraktiva platser med kvällssol och havsglimt, kåkar och stugor som en gång tillhörde gotlänningarna.
Och nej, det är ingen debattroman skriven på akademiskt fackspråk. Det är en högst levande bok skriven av en utflyttad gotlänning med starka band till Fårö. En ö som på många sätt har förändrats.
Bokens huvudperson återvänder till ön för att stoppa sin morsa i jorden. Mot sin vilja har mamman tvingats sälja släktgården till en fastlänning. Tillsammans med den gode vännen Jonas åker berättarjaget till Fårö för att på sitt eget sätt ta avsked.
Där ute bestämmer han sig för att ta saken i egna händer. Han gör en William "D-Fens" Foster, skulle man kunna säga.
- Jag var hemma under julen för två år sedan och satt och skrev. Lösa kapitel, utan att veta vad jag egentligen ville säga, berättar Kristofer Ahlström.
Han är på blixtvisit hos föräldrarna, eftersom det var alltför länge sedan sist. Vi valde mellan ett trendigt och ett alldagligt fik, det fick bli det sistnämnda. Han har beställt kaffe och biskvi. Min dammsugare håller dock inte vad den lovar. Arraken smakar inte arrak.
- Sedan hittade jag tre ingångar till boken. Jag läste en artikel, jag tror att det var i Dagens Industri. Den handlade om att Sveriges mest övervärderade markpriser var på Fårö. 17 gånger taxeringsvärdet, det är helt vansinnigt. Och jag har ju själv sett och upplevt den gotländska samhällsutvecklingen, hur många blev arbetslösa när stora arbetsplatser lades ned. Sen satt vi och snackade en gång, ett par gamla vänner. Av oss, runt 30-40 pers i kompisgänget, så är det bara en som bor kvar. Detta födde berättelsen jag ville skriva. Den behövde berättas.
- Men allt är ju inte svart eller vitt, tillägger han. Som gotlänning har man en hatkärlek till turisterna. Jag ville utforska hatvinkeln.
Släkten, på pappans sida, är från Fårö. Snickare, skomakare och bönder i flera generationer bakåt och därigenom har han fått höra alla historier från ön. Om människorna och platserna och originalen.
- Jag känner mig hemma därute, säger han.
Men han poängterar att romanen är fiktiv, även om samhällsutvecklingen är högst verklig.
- Jag har försökt dikta så mycket som möjligt, det känns fult att använda riktiga människor. Men kärleken till miljöerna lyser nog igenom i vissa beskrivningar. Fårös hembygdsförening har gett ut tre riktiga tegelstenar om bygden. De är fantastiskt bra och dem har jag läst för att friska upp minnet.
Det är en verklig brandfackla du har skrivit. Är boken en medveten provokation?
- Folk som bor här känner ju till allt det här redan. Den bild som alltid förmedlas av Gotland är den idylliska. Den här sidan är inte lika vanlig. Och det här gäller ju inte bara Fårö. Det ser likadant ut på Furillen och Sudret. Avfolkningen syns överallt i Sverige, men det som är unikt på Gotland är att den äger rum samtidigt som lyxturismen, att delar av ön blir reservat.
- Men öbor är överleverare. Se på Fårösund sedan nedläggningen av KA3. Befolkningen har klarat sig ändå. Jag beundrar den envisheten och företagsamheten.
Kommer du att flytta hem igen?
- Absolut! Frågan är bara hur man ska lösa det ekonomiskt. Drömmen är att ha råd att bo på Fårö.
Man känner verkligen med karaktären Jonas!
- Eller hur? Man önskar att man hade såna kompisar. Huvudpersonen är ju inte särskilt sympatisk egentligen medan Jonas är ren och skär godhet. Därför var han svår att skriva.
Är du en sån där typisk hemvändare, som går ut och festar på juldagen?
- Tidigare ville alla gamla polare gå ut och festa på Munken på juldagen. I dag känns det mindre lockande.
- Jag kan känna att Visby inte längre är min stad. Östercentrum ser i dag ut som vilken svensk stad som helst. Och Fårö har förändrats ännu mer. Man åker förbi gamla jordbruksmaskiner som står och rostar på gården vid det nedlagda jordbruket. Men samtidigt måste ju det gamla ge vika.
Innan vi skiljs åt berättar han att nästa roman redan är påbörjad.
- Men den handlar inte om Gotland.
"Bara någon att straffa" släpps den 9 mars på Forum Förlag.