Vintern med sitt hala väglag är högsäsong för bärgningsföretagen.
Bilister brakar av och kör fast i drivorna, ibland räcker det med ett hjulpar i diket för att inte komma loss.
Men trots allt, märker Gino Pettersson som driver en av öns bärgarföretag. Trots allt har antalet avåkningar över tid minskat i takt med bilarnas antispinnsystem och lagen om vinterdäck.
– Men visst, minusgrader på morgonen och solen som tinar vägbanan, då blir det halkigt, säger han.
Onekligen är det så att många slirar med slitna sulor, medvetenheten om däckens prestanda är inte alltid på topp.
På senare år har fordonsbärgarna blivit tv-stjärnor. ”Frusna vägar” och ”Vägens hjältar” är två program där vardagen åskådliggörs.
I det senare figurerar för närvarande Hugo Hägg på Assitancekåren Gotland.
– Jo, det ger väl en liten inblick i vad vi gör, säger Gino Pettersson. Man vet aldrig vad man kan vänta sig.
Du kanske har lärt dig att visst väder är vanskligare än andra? Och då gäller det att vara beredd.
– Så är det förstås, men man får ta det för vad det är. Det går inte att sitta på helspänn. Får jag ett larm så åker jag.
Gino Pettersson har arbetat som bärgare i drygt 20 år. Sedan 2012 driver han egna firman med två anställda och avtal med Falck, SOS International och försäkringsbolag.
Men de första sju åren som egen, hundåren, körde han på egen hand.
Då var det jobb natt och dag, praktiskt taget aldrig ledig. Så är det för övrigt alltjämt men nu finns kollegor.
För så är det: när som helst kan någon behöva hjälp; en avåkning, en krock, ett motorstopp, en punka.
– Som jag brukar säga, det här är inget jobb, det är en livsstil.
Många är de middagar har brutit upp ifrån. Är familjen bortbjuden åker de i flera bilar så att Gino kan dra när nöden kräver.
Det krävs tålamod och överseende från de närmaste.
Som Gino säger med skrattet i gipan:
– Varje gång jag kan sitta med vid middagen hamnar jag på plus, bättre kan det väl inte bli?
Dagen före den här intervjun var fullspäckad med insatser; maskiner som skulle flyttas liksom bilar med motorfel, ett par avåkningar, en lastbil som ställt sig på tvären, p-vakter som ringt om bortforslande av felparkerare.
Smått som stort.
Härom veckan fick Gino och kollegan Niclas Pettersson ta hand om de landsvägsbussar som gick av vägen.
Då gäller det att ha is i magen, när vägen stängs av och köerna växer vill det till att arbeta koncentrerat.
Vissa jobb tar hårdare än andra, att hämta ett fordon efter en dödsolycka sätter sina spår.
När jobbet är gjort kommer tankarna. Som egen har han inte den kollektiva debriefing som erbjuds inom blåljusyrkena.
– Men polis och räddningstjänst gör så gott de kan, de försöker rensa en olycksplats så mycket det går innan vi släpps fram, säger Gino Pettersson.
Men nu, vintertid. Först den första halkan, så småningom: tövädret och isiga vägbanor.
Mest är det singelolyckor som får assisteras, ett framhjul ut i snön som sedan skär ner i diket.
Vid olyckor är orsaken, det är Ginos erfarenhet, främst ouppmärksamhet. Många tänker sig inte för. Chansar.
Det här är en livsstil, säger du. Du tycks ha hittat rätt!
– Det här är lika roligt som när jag började för 20 år sedan. Det kan vara tungt att ge sig i väg halv tre på natten, men å andra sidan blir jag taggad av att hjälpa människor, det är den stora belöningen.