De allra flesta som insjuknar i covid-19 kan återgå till ett normalt liv inom en mer eller mindre kort tidsrymd. Men det finns även patienter som dras med besvär långt efter att de första symtomen yttrats.
Långtidscovid kallas som bekant fenomenet, och Gotland är förstås inte förskonat.
– Vi tror att det rör sig om 100-150 fall på ön. Det är en uppskattning, baserad på internationell statistik och vår erfarenhet. Man får ha i minnet att det här är en ny sjukdom. Därför finns det fortfarande mycket vi inte vet om den, säger Hans Brandström, distriktsläkare och medicinskt ansvarig inom primärvården på Gotland.
Vanliga symtom bland patienter med misstänkt långtidscovid är konditionsnedsättning och andfåddhet, återkommande feber, trötthet, nedsatt smak- och luktsinne och nedstämdhet.
– Men det är inte säkert att den bakomliggande orsaken måste vara just en covidinfektion. Därför måste vi alltid utreda så att vi kan utesluta andra sjukdomar, till exempel hjärtsjukdomar. Detta för att sätta in rätt behandling, säger Hans Brandström.
Möte med sjukgymnast och psykolog är några av de åtgärder som tas till för att rehabilitera långtidssjuka. De allra svårast drabbade kan behöva vårdsamverkan med Stockholm.
– Bland det viktigaste i många av dessa fall är ändå att patienten återfår tilliten till sig själv, att man har tålamod och vågar gå en promenad, även om det tar emot, eller börja jobba lite försiktigt igen.
I Stockholm finns specialistkliniker inriktade på långtidscovid – och fler sådana är på gång runtom i landet.
Gotland har inte nämnts i det sammanhanget, men politikerna på ön har inte stängt dörren definitivt för en sådan lösning. Men Hans Brandström, han är skeptisk.
– Jag tror inte riktigt att det där skulle kunna vara aktuellt för oss. Vi är en alldeles för liten region helt enkelt. Vi bör istället utnyttja de resurser som redan finns och bli bättre på att samverka mellan bland annat sjukhus, primärvård, hemsjukvård och psykiatri. På sätt kan vi stärka varandra och undvika att vi gör samma sak oberoende av varandra.
Hans Brandström understryker dock att resurserna i fråga inte riktigt räcker till i dagsläget.
– Om vi ska behandla långtidssjuka framgångsrikt måste den tiden tas från annan verksamhet. Min förhoppning är därför att vi ska få viss förstärkning. Det handlar inte om några stora satsningar, men vi behöver fler ögon, öron och händer.