Bilder från Ukraina visar människor på flykt mot gränsen.
Strax efter klockan 22 på fredagen tar gotländske företagaren Benny Hallgren färjan från Visby till Rostock i Tyskland. Med sig genom Polen och resan mot den ukrainska gränsen har han en chaufför till och två minibussar.
– Vi kommer att ta med oss 15 personer tillbaka, kvinnor och barn. Vi har en kontakt där nere vid gränsen som försöker samla ihop en grupp, säger han och berättar att planen är att köra bussarna tillbaka genom Polen mot hamnstaden Gdansk och lämna av flyktingarna där:
– Känner vi att det är fler som behöver hjälp vänder vi sedan tillbaka igen. Kanske kan vi till och med hyra en stor buss.
Med färjan tillbaka från Rostock på söndag morgon till Visby kommer två ukrainska mammor med barn, som har tagit sig till Tyskland utan egen bil. Benny Hallgren berättar att behovet av boenden på Gotland kommer att vara stort, och att han redan har blivit kontaktad av gotlänningar som vill hjälpa till.
– De som ställer upp måste veta och förstå att de som kommer hit kan bli här för lång tid – vi kanske pratar ett eller två år, säger han och menar att flyktingarna till en början inte kan betala någon hyra, men att deras ekonomiska situation lättar så snart de kan hitta ett jobb och börja arbeta.
Bland de som hört av sig till Benny Hallgren finns gotlänningar med egna gårdar på landet, djur och gott om plats.
– Någon har sagt att de kan ta emot till exempel en mamma med barn, säger han och berättar att en sådan insats för en nödställd familj kan ge vänskap och starka band för livet tillbaka.
Benny Hallgren hjälper flyktingar från Ukraina
Att Benny Hallgren själv befann sig i Ukraina på morgonen den 24 februari när kriget bröt ut och de första bomberna föll driver honom att vilja köra skytteltrafik tillbaka mot gränsen. Han har vänner kvar i Odessa.
– När jag vaknade upp med alla bomber och körde mot gränsen och såg hur folk led fick jag mig en tankeställare. Det är så synd om dem, och jag påverkas också av allt det som de som redan har kommit hit berättar, de har sina föräldrar kvar i kriget:
– Jag tror många gotlänningar tänker så, vad kan vi göra för dem?