Berättade om kampen att komma tillbaka efter en stroke

Lena Spanós, i dag är hon verksam som informatör i Strokeförbundet, föredrag fängslade åhörarna i lasarettsaulan. Det blev en blandning av sorg, allvar och dråpligheter.
Som när hon berättade om en fördel med Strokeföreningarna "Jag kommer inte ihåg vad någon heter men det gör ingen annan heller".
För fem år sedan levde hon ett mycket aktivt liv. Hemmet var fyllt av barn, fyra egna och dessutom arbetade hon som dagmamma, och man hade diverse husdjur. Kvällarna och fritiden var fyllda av aktiviteter.
Jag var snabb, flexibel och hade minne som en häst.
I september 1998 förändrades allt. Lena Spanó drabbades av stroke, låg på akutvården i tio dagar och därefter placerades hon på rehab.
Mot min vilja, jag hade ett arbete att sköta. Jag frågade inte om jag skuile bli frisk utan när jag kunde börja jobba som vanligt.
Doktorn sa ett halvår. Nu har det gått fem och jag är definitivt inte tillbaka på mitt tidigare jobb. Jag låg där på sjukhuset och hade två val: att ge upp eller kämpa.
Lena Spanó valde kampen. Vänster sida hade blivit orörlig och först gällde det att få i gång vänster ben så att hon kunde gå igen med hjälp av rullator.
Jag gick i korridoren och pratade med det...
Dåligt minne
Hon fick permissioner och åkte till familjen. Till ett hem som maken hade fått ta över.
Det var hemskt att komma hem. Alla ljud som inte hade irriterat tidigare. De som kom på besök trodde att jag blivit psykiskt sjuk. Detta berodde på att barnen sagt att jag "blivit sjuk i huvudet" och det stämde ju i och för sig men galen var jag ändå inte.
Minnet var dåligt. Hon fick ta till knep och strategier i vardagen. För att komma ihåg personers namn associerade hon till kända namn och vilken våning hon skulle kliva ur hissen kom hon ihåg genom att hela tiden hålla upp det antalet fingrar.
I hemmet fungerade vardagsbestyren dåligt. Hon glömde stänga av spisen, mata djuren etc. Glasögon och nycklar förlades.
Det gick inte att laga mat. Jag hade glömt hur man gjorde, vad jag haft i och inte. Inte ens hunden ville ha det.
Jag glömde vad jag lovat barnen. Allt blev ett misslyckande när jag var hemma.
För att komma tillrätta med glömskan utnyttjar hon nu tillgängliga hjälpmedel maximalt: mobil, röstminne, filofax, whiteboard hemma.
Tröttheten var också ett problem. I två år sov hon 14 timmar per dygn.
Det var ingen hit, man går miste om livet.
Det blev bättre när hon fick en ny medicin som gjorde att hon inte kunde sova på samma sätt.
Jag är ännu trött men har höjt livskvaliteten.
Vilse på stormarknaden
Lena Spanó berättade också många dråpliga episoder från åren efter stroken. Hur hon gick vilse på stormarknaden och inte hittade till kassan. Då hakade hon på en kund med fullastad vagn.
Det blev lite sightseeing, han hade glömt något men ut kom vi även om han undrade vad det för tant som hängde efter. Nu har jag förfinat metoden och låtsas handla när jag följer efter någon och i Stockholm har många tagit efter metoden.
Eller när det var rea och affären skyltade med "30 procent på allt". Lena kunde inte räkna ut summan utan frågade. Och så skedde vid flera reatillfällen.
Numera har de stora skyltar där det står exempelvis "30 procent på 249 kronor är...".
Anhöriga drabbas
Anhöriga och vänner drabbas också. Efter ett år kollapsade maken i panikångest inför situationen och framtiden.
Barnen skämdes ibland som när mamma gått vilse på stan och blev hemskjutsad i polisbil och de ville inte att hon skulle komma med sin rullator på föräldramöten. "Om du åtminstone hade haft en rullstol, det är i alla fall lite status", menade yngsta dottern.
Men numera har de accepterat läget.
Ni som tar hand om dem som har fått stroke, ni gör ett jätte-jobb, menade Lena Spanó.
Trots allt fungerar vardagen i dag. Jag kommer dit jag ska i rätt tid. Men jag gör en sak i taget, annars fungerar det inte.