Ja, hur många bussar var det egentligen som körde av vägen under vintern? Inte ens trafikledningen vid Bergkvaras depå i Visby verkar veta på rak arm. Fem, gissar reportern som bjudits in på ett studiebesök.
– Fem? Det hoppas jag inte, för då står jag för 40 procent av avåkningarna, säger Mats Engström, 63, som satt bakom ratten när en linjebuss hamnade i diket på väg 147 i Hejdeby i februari, och även när samma sak hände i Dalhem en tid senare.
Komiskt kan man tycka, men det är förstås inget att skratta åt. Även om ingen skadades vid dessa tillfällen är upplevelsen – att sitta i ett fordon som förlorar greppet om vägen – skärrande, både för passageraren och föraren.
Den sistnämnda gruppen har lite glömts bort i kritikstormen som rasat ända sedan Bergkvarabuss tog över som operatör för kollektivtrafiken i somras.
– Jag har lärt mig att inte gå in och läsa på Facebook när folk skriver om Bergkvara och om oss chaufförer. Man blir bara så ledsen av att se allt det där, särskilt om man älskar sitt jobb och dessutom vet att för varje sak som händer finns det en förklaring, en annan sida av berättelsen. Men det kommer liksom aldrig fram, säger Mats Engström.
Han har varit busschaufför i fem år vid det här laget, först vid Gadds och Perssons buss under Gotlandsbuss flagg och nu vid Bergkvara.
– Innan det var jag bonde i 30 år. När vi sålde gården skulle man ju ha något annat att göra. Jag hade tagit busskort i lumpen, så jag dammade av det. Så här i efterhand fattar jag inte varför jag inte gjorde det tidigare. Det är ett fantastiskt yrke, det är inget jag säger bara. Det sociala ... Känslan att man uträttar något för någon annan ... Jag kommer att köra buss tills de slänger ut mig.
Men den där ilskan på sociala medier, och alla artiklar i lokalpressen, slår i en hel del smolk i bägaren, det kommer man inte undan. Uppståndelsen är i och för sig inte omotiverad. Sedan operatörsskiftet har rapporter om bussar som åkt ifrån skolbarn, kört fel eller krockat kommit i en strid ström.
Hur ska man förstå att sånt händer?
– Bergkvarabuss är ett stort företag som fungerar på ett helt annat sätt än Gotlandsbuss. Antalet förare totalt är ungefär samma, men Gotlandsbuss bestod av ett tiotal mindre bussbolag. Det innebar att en chaufför ofta körde samma linje och samma buss varje dag, säger Mats Engström.
En typisk arbetsdag ser annorlunda ut i dag.
– En fördel med att jobba i ett stort bussföretag som Bergkvara är att alla behandlas lika, men det betyder också att många fått lära sig linjer, och bussar, som de aldrig kört förut. Chaufförsbristen, som lett till att man varit tvungen att ta in många nya, har också bidragit. Men det var betydligt mer av det där stöket – för stökigt var det – i början. Det tar tid att dra igång något i den här storleken, men nu tycker jag att vi blivit varma i kläderna.
Yrket ställer dessutom högre krav på anpasslighet och tekniskt kunnande numera. När Mats Engström kommer till jobbet måste han logga in i en dator, som förser honom med dagens körschema och tilldelar honom ett fordon.
– Jag fick nästan en chock när jag kom till depån första gången och såg alla bussar som stod uppradade. De flesta som körde för Gotlandsbuss har följt med till Bergkvara, men jag tror att många av dem som valde att sluta helt enkelt tyckte att det blev övermäktigt med allt det nya. Om man är lite äldre kan det vara svårt att sätta sig in i massor av digitala system, säger Mats när vi går över den vidsträckta parkeringen mot bussen som fallit på hans lott denna dag.
På vägen dit stöter vi på Bergkvaras depåchef Henric Hedenqvist.
– Nämen tjena Mats. Fin dag att köra buss i dag.
Vårsolen gnistrar i asfalten, men råare luft och snö håller på att dra in över ön. Kanske är det därför Mats Engström återigen kommer att tänka den där dagen i början på februari när han och ett tiotal passagerare gled av vägen.
– Det var första gången i mitt liv. Att det hände två gånger inom loppet av en månad, vid 63 års ålder, det knäcker en så klart. Jag har faktiskt drömt mardrömmar om det där, att det skulle hända en tredje gång. Samtidigt är jag väldigt impad av hur bra behandlad jag blev av alla. Jag hade knappt hunnit ringa trafikledningen förrän bärgaren var där. Jag minns hur han tog mig på axeln och sa: "Se mig i ögonen. Mår du bra?" Jag blir rörd när jag tänker på det, att han gjorde så, fast det inte var hans jobb.