Betodlingen på Gotland har gått från att under många ha utgjort en mycket viktig stomme i gotländskt jordbruk, till att nu vara i princip utdöd.
Någon enstaka betodlare finns ännu kvar, då för foderproduktion, men Gotlands betodlareförening försvinner nu för gott.
- Det finns tillräckligt många vilande föreningar på Gotland redan, och vi har inte haft någon verksamhet på senare år. Vi skulle väl egentligen ha lagts ned redan 2010, men det blev inte av då, säger Svante Runfeldt, ordförande sedan 2005, aktiv i styrelsen sedan 2000 och medlem sedan 1998.
- När jag gick med var vi över 300 medlemmar, minns han.
Dubbelt så många
När sockerbetsodlingen var som störst på ön var man dock långt fler än så, mer än dubbelt så många.
När sockerbruket i Roma stängde ned började betodlarna i stället inrikta sig på bland annat biogas, och länge hoppades man att just odling av betor för biogasproduktion skulle bli framtiden för bönderna.
- Men vi hamnade fel i tiden; vi skulle igång samtidigt som världskonjunkturen gick nedåt, gaspriset sjönk och flera potentiella samarbetspartners backade ur. Då kändes det väldigt motigt att inte gå i mål med biogassatsningen, säger Svante Runfeldt.
Inte lika tungt
- Men det är så pass länge sedan, så nu känns det inte lika tungt längre. Men det är synd, förstås, för betodling passar annars bra på Gotland.
Svante Runfeldt själv försörjer sig mest med smågrisproduktion sedan sockerbetsodlingen försvann, men också odling av spannmål och oljeväxter.
- Markerna odlas ändå på Gotland, det är nog ingen mark som ligger i träda bara för att man slutat odla betor, säger han.
På senare tid har även betodlare i Kalmarområdet kastat in handduken och avvecklat sin betproduktion. Numera sker det allra mesta av svensk betodling i Skåne.