Det var strax efter midnatt dagen före julafton i fjol som Bim Löfkvist i Slite fick det efterlängtade samtalet att nu var det dags för transplantation.
Två friska lungor väntade på henne på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Det blev omedelbar färd dit och senare samma dag opererades hon.
Bim hade då i många år lidit av en svår kronisk lungsjukdom (kronisk allergisk alveolit eller "tröskdammlunga"). Hon hade bara 25 procents lungkapacitet kvar och visste att en transplantation var hennes enda chans att överleva.
Rädd för att dö
Och i dag är hon tacksam för att hon lever. Hon gråter ofta. Av glädje över själva livet.
- Du förstår, jag var så fruktansvärt rädd för att dö; så rädd för att mista allt det här, säger hon när vi träffas hemma i villan i Slite där hon bor med sin älskade make Ollie, hunden Zipper och katten Clintan.
Hon tror det är därför känslorna blir så starka nu när hon steg för steg återtar sitt liv.
- Ja, tårarna kommer ofta. Nu senast när jag var i kören för första gången på ett och ett halvt år; gospelkören Gudskelov i Lärbro. Jag kunde sjunga igen, jag orkade och lungorna bar! Det kändes så underbart, berättar hon.
Hästen en glädjekälla
Glädjetårarna kom också vid mötet med hästen GoGo och när hon kunde sitta upp på honom första gången efter operationen. Och när hon klarade att gå backen upp från piren vid Lännahamnen utan att behöva stanna och vila.
- Vi brukar promenera där, Ollie och jag. Tidigare var jag alltid tvungen att stanna och vila minst tre gånger, men den här gången klarade jag hela backen utan att ens bli andfådd. Då grät jag och jag fick en känsla av att ha blivit född på nytt, säger hon.
Vanmakt och ångest
Men det har blivit många tårar av smärta, vanmakt och ångest också. För tiden efter transplantationen har inte varit enkel.
- Det har varit kämpigt och djävligt, ibland har det varit rent övermäktigt svårt, säger Bim Löfkvist sakta.
- Men, fortsätter hon, samtidigt vet jag att utan operationen hade jag inte överlevt. Och det är det som hållit mig uppe när det varit som värst. Just detta att: "jag dog inte, jag lever", säger hon.
Hon trodde att hon var väl förberedd inför transplantationen. Och det var hon nog också, men hon hade inte tänkt på alla följdsjukdomar som kunde komma.
- Jag var helt fokuserad på själva transplantationen, på lungorna och andningen. Och den biten har fungerat jättebra, idag har jag 75 procents lungkapacitet mot 25 innan operation.
Tålde inte medicinen
Men biverkningar av mediciner höll på att knäcka henne bara några veckor efter hon kommit hem från den månadslånga vistelsen på Sahlgrenska.
Bim tålde inte medicinen som dämpar immunförsvaret och som hon var tvungen att ta för att inte de nya lungorna skulle stötas bort.
- Jag fick fruktansvärda magplågor. Jag bara grät hela dagarna och kräktes minst tre gånger varje dag, berättar hon.
Många bakslag
I april var hon så slut att hon blev inlagd på lasarettet. Då visade det sig att hon dessutom fått svamp i matstrupen och magsäcken.
- Hela tiden kom nya bakslag. Sjukdomar, virus och biverkningar jag inte varit beredd på, säger hon.
Det hon psykiskt upplevde som allra jobbigast var när all kroppsbehåring plötsligt började växa ohämmat.
- Det var hemskt, jag fick hår precis över allt, berättar hon.
Nu kan hon säga det med ett leende. Men då grät hon.
Hon har varit inlagd på sjukhus fyra gånger under våren och sommaren. Och det har känts knäckande, inte minst psykiskt.
- Jag hade höga ambitioner från början; vill komma igång och träna, få upp konditionen. Jag ville bli frisk helt enkelt, säger hon
En dag i sänder
Men nu har hon bestämt sig för att slå av på ambitionerna och ta en dag i sänder. Hon är rädd för planera och tänka framåt.
- Jag vill inte bli besviken igen, säger hon.
Ett riktigt bakslag kom i slutet av sommaren. Bim hade då återhämtat sig så pass att kunnat börja rida så smått igen.
Hon kunde återigen sitta upp på sin kära häst GoGo, något hennes svaga lungor tidigare hindrat henne från i ett par år.
Föll av hästen
Den här dagen red hon tillsammans med sin bästa vän och svägerska på ridbanan på gården i Othem där GoGo har stallplats.
- Jag skulle skritta av honom och hade bara ett halvt varv kvar när någon plötsligt smällde av ett skott i närheten. GoGo blev rädd och hoppade åt sidan och jag var kvar i luften. Jag landade på höften, berättar Bim.
Det blev ambulansfärd till Visby och där konstaterades att hon ådragit sig två bäckenfrakturer.
- Hade jag varit i bättre kondition hade jag nog inte skadat mig, då hade jag klarat fallet. Men jag har ju inga muskler som skyddar benen, säger hon.
Inga nya mål
Det här hände under Medeltidsveckan. Nu har Bim kunnat släppa kryckorna och hon åker själv till stallet. Men det dröjer ännu några veckor innan frakturerna har läkt och hon kan börja rida igen.
- Jag får nöja mig med att bara vara med GoGo. Och pussa honom, säger hon när hon tar med oss att hälsa på hästen.
Hon hoppas att det värsta är över nu och att krafterna ska komma tillbaka. Men hon sätter inga nya mål.
- Jag tar en dag i sänder, säger hon.