Biverkningarna kostar stora pengar
-?Patientrapportering är en demokratifråga. Läkemedel ska vara säkra och effektiva men vad det innebär är ingen absolut sanning utan en bedömningsfråga. Det säger Sten Olsson, Uppsala Monitoring Centre, en enhet inom WHO, världshälsoorganisationen.
Hit bidrar 75 länder med rapporter om läkemedels effekter och biverkningar. Flera länder uppmanar patienter att själva rapportera och väger ihop dessa med rapporter från läkare. Det gäller bland andra Kanada, Australien, Danmark, Holland och England.
Över- och feldosering
-?Efter neurosedynkatastrofen i början av 60-talet började rapporteringen av misstänkta biverkningar i västvärlden. Eftersom man insåg att det kan vara svårt att skilja på vad som är symptom av sjukdomen och vad som är biverkning av medicinen började man med att låta läkare och tandläkare sköta rapporteringen. Budskapet var att patienten skulle vända sig till sin läkare som sedan skulle föra informationen vidare. Men i dag vet vi att trots att läkarnas skyldighet att rapportera är lagstadgad sedan 1975 så är deras medverkan mycket låg, mellan fem och tio procent. Och det får förödande konsekvenser för patienterna.
Ungefär åtta procent av alla som hamnar på sjukhus gör det på grund av biverkningar. Det kan handla om över- eller feldosering av medicin, men det beror också på att människor drabbas av tidigare okända biverkningar.
Sten Olsson menar att patienterna i dag är mycket välinformerade och att de ofta vet mer om sin sjukdom än vad läkaren gör. Därför måste vi också lyssna på deras berättelser om hur de påverkas av de läkemedel de äter.
-?De negativa konsekvenser som nämns från läkarhåll när man diskuterat frågan om konsumentrapportering om biverkningar är att det finns risk för dubbelrapportering, att det kan hota relationen mellan läkaren och patienten och att många av de biverkningar som rapporteras redan är kända. Dessutom skulle det vara tidsödande att ta hand om all information. Och det är klart att det kräver mer resurser. Konsumenterna har ju också stora förväntningar på feedback, säger Sten Olsson. Men visst skulle det gå att lösa om man ville.För utöver den enskildes lidande så kostar biverkningarna samhället stor pengar. För varje krona vi lägger ut på läkemedel lägger vi ut en krona till på följderna av dem.
Oväntade samband
-?Mellan 50 och 70 procent av biverkningarna är förutsägbara och skulle alltså kunna undvikas om man använde den samlade kunskap som finns. Men det räcker inte med en ökad rapportering från fler grupper. För att hitta biverkningar som uppstår när man använt ett läkemedel under en längre tid så behövs ett register över patienter och vilka mediciner de tagit. Detta register kan sedan samköras med ett register över människors sjuklighet.
-?Det här har diskuterats i 25-30 år, men det finns ett motstånd. Man hänvisar till den personliga integriteten, med med dagens teknik går det att göra det här utan att enskilda patienter identifieras. Det är inte heller av intresse för forskningen att veta vilka individer det handlar om. Men en sådan hantering skulle underlätta för att hitta mönster och oväntade samband. Och går det att göra i USA, Holland och Danmark så borde det gå att göra i Sverige, tycker Sten Olsson.
Fundersam över läkarleg
Han anser att den fria förskrivningsrätten för läkare borde begränsas. Antalet produkter har ökat från 3?000 till 7?000 på bara några år, vilket kan göra det svårt för läkaren att välja preparat. Vissa läkemedel borde bara få skrivas ut på sjukhus eller av specialister anser han.
Med sitt internationella perspektiv är han också fundersam över att svenska läkare automatiskt får behålla sin läkarlegitimation utan krav på fortbildning.
I många andra länder måste läkare regelbundet genomgå fortbildning för att få ha kvar sin legitimation.
Så jobbar vi med nyheter