Dan före dan före dopparedagen, som vi vinterbadare räknar ner till julaftonens bästa sätt att fira på. Av 365 dagar på året finns ingen med mer uppskruvade förväntningar är själva julafton. Kanske är det just därför det känns så befriande att skala ner och njuta av det lilla, ett bad och av det enkla i livet. Tomten, han lär komma ändå. Själv har jag tomtat flera gånger. En julafton blev jag hämtad iklädd tomtekläder, glad under västen, och ivägkörd till en främmande familj. Säcken stod på trappan, barnens ögon tindrade och mamman i familjen fick en kram av tomten. Det var fint. Ett annat år bytte jag tjänster. Jag tomtade hos en annan pappa, sedan kom han till oss. Tyvärr gick det illa för en av tomtarna. Iklädd min mundering blev jag bjuden på whisky. Det är inte gott att dricka vare sig det eller alkoholfritt alternativ, genom mask och tomteskägg genom sugrör.
För att ge tillbaka tappade jag upp ett stort dricksglas rökig malt till tomten som i gentjänst snart därpå kom hem till oss. Tomten försökte slingra sig. Men jag insisterade: ”Men tomten som har så lång dag, han måste vara törstig nu”, sa jag och tog fram sugröret. Tomten hade en rejäl basröst som blivit märkbart värre när han tackade för sig. Dagen därpå önskade jag tomtens fru god fortsättning. Hon var mindre glad. För ”tomten” hade somnat redan innan kvällsmaten den julaftonen.
Vis av erfarenheten är mitt råd att tomta lugnt, att absolut välja bort alkoholen om det finns barn med i bilden, och att aldrig någonsin bjuda en tomte på något att dricka.
Hetsen kring julklappar är också något som jag helst vill avvara och välja bort. Hellre ge ingenting och tid att umgås, än ett impulsköp som någon inte vill ha. På jobbet brukar vi varje år få en julklapp. Kvaliteten har så att säga varierat. En jul fick vi lax, rökt och inslagen snyggt i juligt papper. En kollega som redan gått på julledighet fick sin klapp i sitt postfack. Något som var mindre trevligt när han kom tillbaka efter nyår. Ett annat år fick vi konkurrenttidningens chef på CD, han och hans körsång, som vi i missmod skojade om även kunde användas som isskrapa.
För mig kommer ingenting att kunna mäta sig med åren på en mindre firma. Jag jobbade hårt, och till jul fick jag alltid ett litet paket. Vid granen var spänningen enorm. För den där klappen är fortfarande en gåva som värmer mitt hjärta av uppskattning. Chefen brukade köpa något oansenligt. En liten burk med te, eller en låda choklad. När jag sedan öppnade kunde tio femhundralappar hoppa upp ur burken.
I år längtar jag, förutom till badet, mest efter mina barn. För första gången på ett par år firar vi tillsammans, dessutom med tjejernas härliga pojkvänner. Visst ska jag smita i väg och ”köpa kvällstidning” strax efter Kalle och hans vänner, för att tomta hos några av våra vänner – och det utan sugrör hoppas jag. Men sedan gör vi som många andra, vandrar i natten mot domkyrkan, och en fullsatt midnattsgudstjänst. Att möta värmen och omtanken om alla, hälsa och säga god jul till dem man känner, det är för mig påminnelsen om själva innebörden av julen. Vare sig man tror på tomten, Jesus, eller båda två. Där i domkyrkan satt min farmor och farfar, borta sedan länge. Där satt generationer före dem. I 800 jular. År som varit hårda, år som varit goda, i svält och missväxt och när digerdöden tog var tredje svensk. Med det tidsperspektivet känns det som en världslig sak om knäcken blev lite hård eller sillen för lös just i år. Skruva ner förväntningarna och njut av det lilla i livet istället.