Den må ha dröjt längre än vad som först var tänkt, men Karl Kofi Ahlqvists debutroman "Ingen ro om natten" har inneburit ett genombrott som hyllats stort av recensenter runtom i Sverige.
Karl Kofi Ahlqvists studietid vid Forfatterskolen i Köpenhamn är av naturliga skäl central för tillkomsten av debutromanen Ingen ro om natten. Men kanske främst i hänseendet att författaren då bodde i kvarter präglade av prostitution.
– Istedgade är deras red light district. Det börjar falna jämfört med hur det var tidigare, men det är fortfarande tydligt framträdande, säger Karl Kofi Ahlqvist.
Boken kretsar kring en ung svart man som rör sig mellan Malmö och Köpenhamn, där livet på de olika sidorna sundet tydligt skiljer sig åt. I Danmark jobbar han på kafé och säljer sin kropp till äldre kvinnor. I Malmö finns fadern från Ghana, en levnadskonstnär som kör taxi och driver flyttfirma trots att han saknar körkort. Ständigt beredd att hjälpa släkt och vänner men sällan engagerad i sonen.
Vi återkommer till det.
Den 31-årige författaren växte upp i Klintehamn.
– Jag flyttade dit som åttaåring, så jag gick både grundskola och gymnasiet där. Det var en helt okej uppväxt, man kände många i samhället. Jag spelade mycket fotboll i Klintehamns IK:s 92-lag. Och så utgjorde Hassela en betydande del på den tiden, Klintehamn levde upp mycket tack vare deras verksamhet och aktiviteter.
Tidigt infann sig känslan att Gotland var för litet.
– Jag drog på sommaren efter studenten och började knega i Oslo.
Ett bra läge att tjäna norska kronor?
– Precis. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med livet, men jag visste att jag inte hade lust att vara kvar. Det hade jag nog alltid vetat, att jag vill röra mig vidare. Det är väl både på gott och ont, men jag kände att Gotland var väldigt litet och jag ville göra något helt annat.
Hur ser din relation till Gotland ut idag?
– Min mor och styvfar bor kvar i Klintehamn, så jag är på Gotland några gånger per år. Vid jul brukar jag vara på Gotland och även på somrarna.
I Oslo blev han kvar en längre tid.
– Jag började jobba på en förskola och stannade där ganska många år, fler än vad jag först hade tänkt. I den vevan började jag komma in på skrivandet. Jag läste alltfler böcker och då började jag att också skriva. Jag hade en kanske lite naiv dröm.
Särskilt naiv ter sig inte drömmen sett till att han sedan blev antagen till den mycket högt ansedda Forfatterskolen i Köpenhamn.
– Det passade ganska bra, för jag hade ju en idé om att man även skulle bo i Köpenhamn. Jag blev väldigt överraskad när jag kom in för det är sex personer som kommer in varje år, av 400-500 som söker.
Bara det i sig låter som en tung merit?
– Ja, skolan är väldigt omsusad i Danmark och välkänd i hela Norden. Från början visste jag inte riktigt vad jag gav mig in på, men det var bara att hoppa på. Jag tvekade lite först men blev övertalad att faktiskt pröva på det, och på den vägen är det.
Den vägen har lett till att han nu befinner han sig i en sits med debutromanen utgiven, med ett översvallande positivt gensvar från kritikerna. Färden längs vägen var dock inte alls spikrak.
En rad noveller från tiden på Forfatterskolen ligger till grund för det som slutligen blev Ingen ro om natten.
– Några av dem hamnade i en antologi som vi på skolan gav ut i samband med avgången. Då hörde ett danskt förlag av sig som hade uppmärksammat novellerna. De ville framför allt ha en roman vilket jag tackade ja till.
Roman som berättandeform fick Karl det dock kämpigt med.
– Det gick inte riktigt. Det är väldigt svårt att hitta en riktning i en roman och har man aldrig skrivit en förut så handlar det med den första mest om att lära sig formen för hur man skriver.
Kontrasten från studentlivet blev skarp. Studenttillvaron innebar stabil kontinuitet, nu befann han sig plötsligt på okänt vatten.
– Då hade jag ekonomin från CSN, input från lärare och elever och gott om tid till skrivandet. Helt plötsligt blev jag isolerad till mig själv.
Med ens blev det för mycket på en gång. Att jobba, fixa ett fungerande privatliv och därtill leverera en roman.
– Det tärde för mycket på mig och jag mådde för dåligt av det. Slutligen efter 1,5 år skrev jag till förlaget att jag inte kommer kunna skriva. Från dem möttes jag endast av tystnad.
Vändningen kom via ett stipendium han erhöll från Gotland, ett skrivarutbyte som tog honom till det tyska Ruhr-området.
– Det här året föll det på Dortmund. Jag fick pengar och en bostad där, och då kände jag att jag skulle ge romanen en sista chans.
I Tyskland så lossnade flödet.
– Jag bestämde mig för att jag inte kunde vara för petig med språket och att allt skulle vara perfekt, utan jag fokuserade på att få ut ett stort material. Skriva, skriva, skriva och se var det hamnar någonstans, utan att tänka för mycket på kvaliteten.
Allt samlat material skickade han på vinst och förlust till det svenska förlaget Nirstedt/litteratur som han hade haft lite kontakt med.
– Till min överraskning köpte de det efter en vecka.
Karl Kofi Ahlqvist är mån om att försöka förnya sig. Hans nästa skrivprojekt kommer högst sannolikt inte vara en roman.
Att ta sig an manlig prostitution förefaller inte vara helt enkelt?
– Nej, det är det ju faktiskt inte. Och det är något jag tänkt på under tiden jag skrivit också, hur mottagandet kommer bli. Hur kan jag skriva den här historien. Det skulle ju vara omöjligt för mig att skriva om en kvinna som säljer sig till män, det skulle jag aldrig gett mig på. Min utgångspunkt var att jag var tvungen att ha en karaktär som har lika lite koll på det som jag har, som navigerar och orienterar sig i ämnet. Jag ville skildra det så plausibelt som möjligt, och se vilka strukturer som kan råda när unga män säljer sig till kvinnor. För där är maktbalansen helt annorlunda.
Han lockades av att bryta ny mark.
– Jag visste att det var ett bra ämne. Man vänder upp och ned på det lite, det är unga män och äldre kvinnor men också det afrikanska perspektivet. Det har inte skildrats så mycket i Sverige.
En annan central del av boken handlar om huvudkaraktärens relation till sin far i Malmö.
– Det var från början bara en liten passage i boken, men förläggaren tipsade om att jag skulle utveckla den. Där fick jag kanske gå in mer i mig själv och min egen relation till min far. Det ger också en dynamik, kontrasten mellan det hårda i Köpenhamn och det lite mer ömsinta i Malmö.
Bokomslaget till ”Ingen ro om natten”, Karl Kofi Ahlqvists debutroman.
Boken har blivit väl mottagen:
Svenska dagbladets Jenny Aschenbrenner rubricerar det som en "stark debut belyser vår skitiga värld".
Eric Rosén på Aftonbladet tycker att det är "en debutroman som utstrålar självförtroende. Kofi Ahlqvist tycks fri från behovet att stajla eller briljera."
Göteborgs-postens Jenny Högström: "Med 'Ingen vila om natten' har Karl Kofi Ahlqvist skrivit en hårdkokt och hjärtslitande roman som gestaltar otroligt smutsiga och sorgliga saker utan att gegga till det.
Det är med andra ord en dunderdebut det är frågan om."
Karl Kofi Ahlqvist försöker ta det hela med ro och hålla kritikernas hyllningar på en armlängds avstånd, men medger att det gläder honom.
– Det har varit väldigt positivt, vissa har varit i eld och lågor, och det gör mig väldigt glad. Särskilt som jag lagt ner så mycket tid på romanen.
Vad händer just nu i ditt liv?
– Just nu tar jag det ganska lugnt. Jag är ute och promotar boken en del, det görs intervjuer och en del uppläsningar är inbokade.
Han kommer besöka Gotland för ett författarsamtal i december.
Vad som blir nästa projekt är inte klart. Det finns flera olika embryon.
– Jag skulle vilja komma igång med ett nytt skrivprojekt, men då kanske i en annan form än en roman. Det finns mycket jag skulle vilja prova på och se om det fungerar bättre för mig. Jag har försökt skriva dramatik, jobba med ljuddrama. Någonting där formen inte kräver sin tid på samma sätt som att skriva en roman. Jag kan ge mig på att skriva en ny roman, men det får i så fall bli längre fram.
Är du mån om att förnya dig?
– Ja, det är min ambition att förnya mig och inte upprepa mig även om jag vet att det är nästintill omöjligt. Det skrivs så pass mycket och det släpps egentligen alldeles för mycket böcker i Sverige. Innan man sätter sig ner så ska man nog fundera och försöka hitta svaret på varför just det man tänker skriva ska komma ut. På så sätt driver man kanske litteraturen framåt, säger Karl Kofi Ahlqvist.