Blind lojalitet var ingenting för Hans O

1971 fick socialförvaltningen en ny utredningssekreterare och sociala centralnämnden en ny sekreterare. Han hade precis landstigit på Gotland.
Hans O Johansson etablerade sig snart som ett äkta pain in the ass på kommunen. Klartänkt, analytisk och ibland lätt satirisk granskade han det som för medborgarna kunde tänkas vara av intresse.
Det visade sig vara rätt mycket. Johansson, slängd i både siffror och bokstäver, satte ett bevärande finger på diffusa företeelser inom Gotlandshem, flyktingförläggningarna i stugbyarna, kommunalråd med intressen i egen krog, gymnasieskolans dåliga resultat.
Minnesgoda kan, med ett flin, erinra sig rena elaka påfunden som Desperation Gotlands erbjudande om förtur till färjornas livbåtar för mantalsskrivna på ön. Bibliotekets flytt till hamnen tyckte han var bra, genom att flytta bort från det centrum där folket fanns, skulle man stävja okynnesläsandet.
Visby ytterstadsförening var ett annat påhitt som en och annan gick på. Det var ju ganska ont om satiriska skribenter redan på den tiden.
Men mest bedrev han granskande kritik av kommunal verksamhet. Med noggrannhet hittade han allt sådant politiker av olika skäl bortsett från. Han var så obönhörlig att det faktiskt hände att den centerpartistiska ledarskribenten skred till försvar för de socialdemokrater Johansson gisslade.
Sånt sker bara om man lyckas träffa huvudet på spiken. Och det gjorde han, gång på gång.

På Brunnsviks folkhögskola lärde han sig skriva och ifrågasätta - kunskaper han förvaltat väl. Irriterande väl, tyckte många.
På 90-talet vände han socialdemokraterna ryggen. Han fick politiska uppdrag vilka möjligen hade formen av gisslantagande för att få tyst på den besvärliga skribenten. Först blev han suppleant i kommunrevisionen, vilket han tyckte var lite av ett nerköp - det var han som visste mest om t ex Snäckaffären, han var en grävande journalist innan fenomenet ens uppfunnits.
Snart blev han ordinarie i kommunrevisionen och ledamot i Gotlandshems styrelse. I slutet av 90-talet sällade han sig till folkpartiet.
Blind lojalitet var ingenting för Johansson. Partitrogen är det sista man skulle komma att skälla honom för.

Till den gotländska historien kom han via Snäckaffären. En byggfirma vacklade inte bara klintkanten utan även på kanten av konkurs. Bankerna ville inte låna ut mer pengar om inte kommunen gick i borgen.
Men luften hade gått ur marknaden, det blev svårt med ränteavdragen. Kommunledningen visste sådant som inte kom till allmänhetens öron.
Skumt, tyckte Johansson, som bland annat hade läckande källor på plats på kommunkontoret. Han började gräva, tålmodig och metodisk som en mullvad. Han krävde av kommunen alla handlingar upp ur skrivbordslådorna. Det var ett liv och ett kiv, kommunledningen klarade sig med ett nödrop från rättsliga pinsamheter. Men medborgarnas tilltro fick en rejäl knäck.

1975 blev han socialinspektör. Senare kurator vid KomVux och utredningssekreterare på Säveskolan. Den 12-åriga skolplikten, dåliga resultat på yrkesprogrammen, mediokra betyg var inte precis sånt folk grunnat över. Inte förrän Johansson pekade ut diverse orättvisor.
1999 gick han med det gamla seklet i pension och flyttade till Värmdö, Stockholm där han blev ledamot i socialnämnden och nämndeman i Nacka tingsrätt tills han vid senaste valet hoppade av.
Nu driver han frågan om hastighetsbegränsning på Värmdövägen.
Sin egen hastighet har han dock inte begränsat.