Det är 17 år sedan jag senast intervjuade Håkan Johansson. Då var han 23 år och stod i luckan på Kenneths gatukök, korvkiosken som i folkmun var känd som Medwalls.
Det var så hans värld såg ut då; korv och bröd, en god gitarr och ett helt liv framför att kasta sig ut i.
Jag visar tidningsklippet när vi ses i familjens villa i Visby; ljust, öppet, altan i söderläge. Håkan skrattar, säger "det var några år sedan" och "gör det något om jag behåller det, jag tror inte frun sett det här".
Vi ska prata om blues även i den här intervjun, om livsval och priset man riskerar att få betala för en karriär.
Håkan tog vid årsskiftet över vd-posten i Rederi AB Gotland efter Jan-Eric Nilsson, som då återgick till att vara styrelseordförande.
Dödviktston, systerbolag, tidtabeller...det finns andra forum för det än Du&jag. Här går vi rakt på det som är riktigt viktigt:
Kan du gå till jobbet en dag med hål i strumpan?
- Nej du, det kan jag inte. Även om det säkert har hänt. Men det är viktigt att känna sig laddad, att förutsättningarna är på plats...det skulle innebära en distraktion annars. I mitt jobb är det viktigt att vara på tårna...och att då ha hål i en strumpa då, det känns fel.
Det viktiga är lusten
Du har chinos och tröja i dag och ska snart till jobbet, men är du en kostymkille?
- Ja, det är jag nog. Jag inledde karriären på American Express i Stockholm och var business controller för Europa i London under ett år och där var det mycket kostymer...jo, jag trivs i det, även om det är lite mer nedtonat i dag, kanske. Men man har det enklare i sin yrkesroll om man har rätt klädsel, så kan man säga.
Vilken förändring i ditt liv har det inneburit att nu ha vd-posten?
- Tidigare var jag ekonomichef så i sak är det ingen stor förändring, de flesta frågor är av ekonomisk karaktär, kapitalförvaltning. Offentligheten är den stora skillnaden, att uttrycka en åsikt som är både min och rederiets på ett område där det finns 57 000 experter! Det är otroligt inspirerande men också en utmaning.
Håkan Johansson växte upp i Västerhejde som ett av tre syskon. Under ungdomsåren var han tävlingscyklist innan musiken tog över.
Det var lättare att få brudar när han stod på scen än när han hävde sig över bockstyret. Musiken har varit hans följeslagare i livet och hans ventil. Vi kommer till det.
Det var Håkans farfar Bengt Johansson som startade gatuköket på söder. Han var kompis med Sture Medwall och fick lov att steka korv i en lucka intill hans kiosk.
Sedan tog pappa Kenneth över och när Håkan fick åldern inne började han hjälpa till, brassa bratwurst och burgare och få en tidig insikt i företagsdrift.
Det är en resa du gjort, Håkan.
- Jo, så är det. Men det har egentligen aldrig varit något mål. Det är lätt att säga nu, kanske, men så är det. Det viktiga för mig har varit att ha lust till det jag gör, då blir man också ambitiös, vilket i sin tur leder en vidare.
Vad hade korvgubbejobbet som du saknar i dag?
Håkan funderar en stund, ser ut mot en vit himmel, vickar på kaffekoppen.
- Ett mer spontant möte med människor, tror jag. Nu är det alltid kallade sammanträden, viktiga saker som ska avhandlas, investeringar kanske, stora pengar...i korvluckan fick man snabb feedback; "jaha, du är hungrig, en korv med bröd kanske, vill du ha något smarrigt till det? Räksallad? Kanske en Pucko?"...glädjen i just det mötet, den finns inte på samma sätt i det jobb jag har i dag. Däremot finns det ju arbetsglädje på annat sätt, förstås.
När längtar du tillbaka?
- Nej, jag vet inte... "jag önskar jag satt i kassan på ICA", hör man en del säga, men...det fanns en närhet, ett direkt möte där, men det är så länge sedan. Jag trivs bra nu, men det var en bra skola.
Rederi-vd, då måste vi förstås prata priser. Är det skäligt med 17 spänn för en kokt med bröd, som de tog på nåt ställe.
- 17 kronor, jag det tycker jag nog. Vad kostade det på min tid...tio, tolv kronor, inflationsmässigt har nog korven stått sig ganska bra, haha.
Äter du mycket blueskorv?
- Sällan. Jag har nog utvecklats mer mot hamburgare, i så fall.
Håkan och hans hustrun, från Sollefteå, Madelene reste runt jorden innan de fick barn; Inkaleden, Nya Zeeland...upplevelser att ta med sig in i familjefasen.
De träffades på Gotlandsbåten mellan Visby och Nynäshamn.
- Det måste varit precis efter den där artikeln. Det var ont om plats, jag frågade om jag fick sitta vid hennes bord och här är vi nu, 17 år senare med barn och villa.
Bluesen är Håkans musik; BB King, Muddy Waters. En gång drömde han om att livnära sig på musiken. När han var 23 flyttade han och vännerna i bandet Howlin’ Hawk and the Smash Hits till en stuga i Saltsjö Boo för att satsa.
Tanken var att spela på klubbar och hak, repa fram den blåaste showen.
- Men jag har alltid haft en ordentlig ådra så ganska snart började jag ekonomistudier och började sen jobba lite med ekonomi...jag var nog lite för feg för att satsa på musiken.
Vad finns det i bluesen?
- Ett utrymme att uttrycka sig. Det är inte lika bråttom som i mycket annan musik, inte lika noga...det finns ett handlingsutrymme. Och så det blå. Den blå tonen, det sentimentala, det vemodiga...titta ut, det är lite bistert här i Sverige, även den svenska folkmusiken har ett vemod, det tilltalas jag av. Men mest möjligheten att uttrycka sig.
Höjden av musikalitet
Håkan, eller Hawkis som han kallas i de kretsarna, har aldrig ångrat att musikaliska satsningen inte blev av.
Tvärtom, musik ska vara glädje allena och blir det ett jobb försvinner den auran, tror han.
Han är etablerad på landets bluesscen och har gästat med de bästa, han har ett band, baserat i Stockholm, Howlin’ Hawk and the Leftovers, som gör fem-tio spelningar om året; på Stampen i Gamla stan, bluesfestivalen i Mönsterås, i fjol på en raggarfest i Tidaholm...sköna timmar med gänget.
- Det är min ventil, att hänga på sig gitarren och spela med grabbarna på en pizzeria en fredagskväll...det behövs i min värld av siffror och debet och kredit.
Drömmen är att bli jazztrummis. Gitarren är Hawkis instrument och kanske mest av allt sången, men drömmen är att någon gång i livet bli jazztrummis.
- Det är höjden av musikalitet...jazztrummisar är den högst stående arten av musikanter, så är det bara...kanske är jag lite karriärist, ändå, haha.
Håkan har försökt dra igång en kör på rederiet, men det sprack på grund av många olika arbetstider.
Under åren på Payex, då han just återvänt till ön, var han dock med i företagsbandet Max Fingalz som underhöll på jul- och sommarfester.
Håkan och hans hustru flyttade till Gotland för tio år sedan. Håkan var tillbaka från London och de var klara med Stockholm, drömmen var en kalkstensgård på landet.
Tack och lov köpte de ingen, hyrde istället en i Sjonhem varvid mammalediga Madelene drabbades av svår lappsjuka.
Så det blev Visby istället, vilket ändå var att betrakta som landet i jämförelse var de närmast kom ifrån.
Ingenting är gratis
För hustrun var det en ny plats, för Håkan var det att komma hem, men ändå inte. Det var inte samma stad han lämnat några år tidigare:
- Familjen var kvar, släkten, men alla kompisar hade flyttat. Det var rätt tomt där i början, det tog ett år eller två att anpassa sig.
Kändes det märkligt?
- Ja, lite. Det var min stad fast ändå inte, på något vis.
Om vi hoppar i tiden, om 40 år, när du är som BB King är nu...hur ser du på den här tiden då, tror du?
- Jag kommer att fundera på hur fan man orkade. Hur man kunde prestera på topp åtta, tio timmar om dagen samtidigt som man gick upp halv fem med en son som inte ville sova...så blir det, tror jag. Hur fan orkade man.
Man gör det man måste.
- Ja, det är väl så.
Var finns svärtan i ditt liv?
Han funderar, jag ser mig om: spretiga barnbokstäver på en kökstavla: korvstroganof och glass, hela världen målad i grått på en vägg, hundarna Harry och Morris som slumrar på golvet.
- Att jag inte har lika mycket tid med barnen som jag önskade att jag hade. Jag vill inte inse om 20 år att jag missat deras uppväxt. Det tänker jag på ofta. Med mitt jobb är det en utmaning att klara det.
Är det priset att betala?
- Inget är gratis, som man säger. Jag är inte lika delaktig som om jag stått i grillen 40 timmar i veckan och stängde, låste och gick hem. Men tack vare att vi bor här i Visby, med närheten till allt, med ett perfekt äktenskap...då funkar det. Jag kan inte känna att jag missat något med barnen.
Var det så här livet skulle bli?
- Nej. Inte tänkte man så långt fram, gjorde man? Men det har gått bra, jag är glad för det. Det tackar jag musiken mycket för. Och när det gäller blues blir man bara bättre med åren.