För 39 år sedan föddes Robin Israelson i Roma. I dag jobbar han med att hitta på tv-program, och dessutom driver han på sidan av det humorpodden "Recensörerna" – under sitt nya namn Bobbe Nordfeldt.
– Det är ganska skönt att byta namn mitt i livet. Då rensar man bort lite av det gamla, säger han med ett skratt innan han fortsätter:
– "Bobbe" valde jag för att särskilja mig från andra Robins i min närhet och Nordfeldt tog jag och min fru när vi gifte oss. Pappa hette Nordfeldt och vi gillade det.
Tillsammans med PO Strömberg driver han podden "Recensörerna" där konceptet är att driva med hela den gamla recensentkretsen.
– Förr i tiden fanns det enskilda recensenter som recenserade specifika ämnen, så som TV, bio och böcker, och recensenterna hade makt. Men nu recenserar alla allt, till och med hur det var att hämta ett paket på posten. Så vi bestämde oss för att skämta om det och recensera allt från Lotta Engbergs engelskakunskaper till asiaters fascination för pulkaåkning, säger Bobbe Nordfeldt.
– Våra recensioner ska man ta med en nypa salt. Vi gör dem ofta helt utan förkunskaper och bara på magkänsla, eftersom en recension i dag inte betyder någonting längre, fortsätter han.
Att Bobbe Nordfeldt hamnade i mediebranschen var inte helt självklart – det var ju rockstjärna han skulle bli.
– Jag började med att spela klarinett och spelade mycket i orkester. När jag var tolv år fick jag byta till gitarr, då det inte längre var så coolt med klarinett. Jag ville bli rockstjärna och jag gillade redan då att underhålla människor, så jag hoppade av Sävegymnasiet och flyttade till Stockholm och jobbade som vaktmästare. Samtidigt som jag kämpade med musiken och spelade mycket i Stockholm med mitt rockband, berättar han.
Men rockkarriären tog aldrig fart. Trots att han åkte över till USA på turné med bandet blev de inga stjärnor. De flesta spelningarna var på klubbar i Stockholm där lönen bestod av öl och mat. Så efter ett tag släppte Bobbe drömmen och var redo för något nytt.
– Jag började jobba som flygvärd, jag var med i puertoricanska "Expedition: Robinson" och testade många olika saker. Men sedan kände att jag behövde en ny kanal för min kreativitet, det var då poddar kom in i mitt liv, säger han.
– Innan poddar riktigt blev en grej hade jag en med Frida Lund som hette "Dom kallar oss pods". Efter ett par år med den podden ringde Fredrik Wikingsson och frågade om jag kunde klippa hans podd, och helt plötsligt blev jag någon typ av poddproducent, fortsätter Bobbe Nordfeldt.
Efter att ha jobbat heltid i drygt tio år med några av de största poddarna i Sverige träffade han PO Strömberg för första gången av en slump.
– Vi träffades på ett möte, och jag blev nästan förälskad. Man har ju klickat med folk förr, men det här klicket var något annat, berättar Bobbe.
– Mina chefer Amanda Schulman och Hannah Widell föreslog att jag skulle starta en podd och gav mig fria händer. Då föddes "Recensörerna".
Något som legat till grund för många av Bobbes karriärsval är hans bekräftelsebehov. En drivkraft han tror finns hos de flesta människor, inte minst i mediebranschen, och som inte bör klassas som något negativt.
– Ofta har människor en negativ klang när de pratar om bekräftelsebehov. Men jag tror att alla underhållare har det och jag förstår inte varför det måste vara dåligt. Det härstammar säkert från narren på medeltiden, som skulle roa den uttråkade och föraktfulla kungen. Redan där grundades tanken med att det är "fult" med underhållning, spekulerar Bobbe.
– För mig har bekräftelsebehovet varit ett utmärkt komplement till kreativiteten, och det har gett mig energi. Jag tycker om att underhålla och gillar att ge folk ett skratt. Alla ska ta sig genom det komplicerade livet, och tänk hur outhärdligt det hade varit om man inte fick skratta? Så får jag folk att skratta är det väl inte fult?
I november går duon bakom "Recensörerna" för första gången upp på scen när de ska bjuda på liveshow på Scalateatern i Stockholm.
– Showen ska handla om mitt och PO:s livslånga försök att bli kända, därav namnet "Sista dagen som okända", berättar han.
Idén kom till Bobbe en kväll när han mådde "lite för bra".
– När man har sovit gott, tränat mycket och inte druckit vin på ett par dagar, då brinner det i huvudet och jag får en odödlighetskänsla. Då kan jag få en massa idéer som jag vill förverkliga, och Scala var en sådan. Jag ringde och bokade teatern och efter det pratade jag med PO, som tur var mådde även han lite för bra den dagen, säger Bobbe och fortsätter:
– Dagen efter vaknade vi upp med ångest.
Den utsålda showen är planerad till bara en kväll, men om det skulle bli bra så leker Bobbe med tanken att göra det igen.
– Nu är vi inte lika stora som Alex och Sigges podd så att vi kan sälja ut varje dag, men om det blir succé kanske man kan få till en sådan här föreställning i alla fall tre, fyra gånger per år. Det, eller köra en poddturné kanske, spånar Bobbe.
Förutom jobb och podd är Bobbe också flitig på sociala medier och främst Instagram där han har över 14 000 följare. Han berättar att det som lockar med mediet är att man kan få interaktion direkt med följarna – men ibland blir det för mycket.
– Jag har kraschat ordentligt en gång, det var år 2014. Då jobbade jag för mycket och relationer tog slut och i ett försök att komma bort jobbade jag ännu mer. Till slut så tog det stopp och jag lärde mig en läxa, berättar Bobbe.
Nästa år fyller han 40 år. En ålder då vissa krisar, men enligt honom själv har han ingen 40-årskris – snarare en 53-årskris.
– Kan man hålla på med detta och fortsätta larva sig när man är 53? frågar Bobbe.
Att testa på nya saker som att boka Scalateatern är inte bara ett roligt jobb, utan det är hans sätt att hålla sig ung.
– När jag är 53 år ska jag börja med stand-up, jag har ett par manus i telefonen, säger Bobbe.
Och helt oväntat vore det inte om det blir så, Bobbe har nämligen deltagit i SM i ordvitsar.
– Jag har aldrig vunnit, men jag gick vidare till delmoment två ett par år i rad. I dag har jag lagt ordvitsarna på hyllan, säger han.
Kan du dra några ordvitsar på stående fot?
– Jag älskar att uppträda inför kadaver på krogen – publik, avslutar Bobbe Nordfeldt med ett leende.