Bombnedslag
På femtiotalet var det möjligt att revoltera mot etablissemanget med hjälp av hög musik och tajta skinnjackor. Det var då rockmusiken föddes, eller åtminstone stöptes i den form som än i dag styr den popkulturella estetiken med järnhand.
Men det var länge sedan. I dag ser det helt annorlunda ut och rockmusiken upplever inte längre någon åldersbarriär som delar upp de unga mot de gamla. Det är snarare tvärtom. Faktiskt. Det är de äldre som styr och ställer och konsumerar popkultur. Och det är inget konstigt med det.
Inte heller är det konstigt att unga kvinnor och män vallfärdar till rockklubbar för att se MC5 återförenas under den garage-psykedeliska fanan.
Det är heller inte konstigt att Texas Terri skulle kunna vara morsa till de allra flesta Shindig-besökare som trängdes på Effes i onsdagsnatt. Hennes furiösa punkrock går rakt in i hjärtat på unga och gamla, på samma sätt som en soul-ballad kan röra en äldre man till tårar, på samma sätt som din mamma säkert skulle kunna beröras av The Ramones. Om hon fick chansen att lyssna.
Terri minns dock inte när hon började spela rock. Viftar bort frågan, men säger att hon nästan alltid har lirat.
? Jag är så dålig på att komma ihåg exakta årtal, förklarar hon. Men jag har hållit på väldigt länge. Jag har spelat med det här bandet i nio år, även om jag är enda kvarvarande orginalmedlemmen.
För rockmusik handlar inte om ålder. Istället belönas hängivelse och energi och ett jävlar-anamma. Något som den snart 50-åriga Texas Terri har tagit fasta på när hon ålar, hoppar, kränger, skriker, studsar, slår, sparkar och frustar sig genom en kort, explosiv konsert.
I artiklar och recensioner jämförs hon ofta med den lika seniga och extroverte Iggy Pop. Det är en liknelse som naturligtvis håller, eftersom de båda har rötterna i den skramliga och lätt psykedeliska rockmusiken. Men Texas Terri gör samtidigt något annat med sina referenser. Det är klassiskt skitig rock som uppfostrats på bakgatan, i rännstenen och i fängelsecellen. Det är skrikigt och gapigt, men melodiöst och bluesigt och uppdaterat. Rama-lama. Och befriande nog, så vilar det inget som helst nostalgiskt skimmer över henne. Efter den explosiva spelningen står Texas Terri och kedjeröker bakom scenen. Hon avböjer, med orden att hon inte dricker, när jag försöker bjuda på en öl.
? Mina fem bästa punkskivor genom tiderna? Det kan jag inte svara på så här direkt efter en konsert. Jag kan inte tänka på sånt nu, jag är alltid så jävla uppspelt efter ett gig. Det är såna här stunder jag lever för. Och jag har länge väntat på att få komma till Sverige. Min intuition sade att det här var ett land för mig och den hade helt rätt. Jag älskar Sverige och kommer tillbaka i vår.
En man kommer fram och förklarar på knagglig engelska att han älskade konserten. Hon knuffar till mig i sidan och ler.
? Du såg va? Det är just sådana ögonblick som driver mig. Jag älskar det och det känns bara så fantastisk. Jag älskar mina fans, säger hon och tar ännu en cigarett och fingrar på ett exemplar av sitt andra album, ?Your lips...My ass?.
En skiva som låter exakt lika hård som titeln antyder.
Så jobbar vi med nyheter