Jag vet inte riktigt vad det är som fascinerar med tv-programmet Bonde söker fru. Kanske är det den landsbygdsromantiska puttrigheten. För aldrig är väl den svenska sommaren så bländande vacker och förförisk som sent i september, när tandläkarvädret börjar ta överhanden utanför fönstret. Sommaren gör sig helt enkelt bättre på tv och det är säkert en av orsakerna till att vi bänkar oss i tv-sofforna för att följa ett gäng kärlekskranka bönder.
Men det är nog inte hela sanningen.
Jag tror att framgången bygger på deltagarnas vanlighet och - i de allra flesta fall - deras genomtrevlighet. När gotländske Fredrik Holm får tunghäfta i ett av de första programmen, så kan man ju känna igen sig precis. Vi har ju alla stått där med blossande kinder när orden inte riktigt vill komma ut i vettig följd.
Till skillnad från andra gotländska tv-personligheter - jag tänker i första hand på Paradise Hotel-Emanuel som krökade i bar överkropp - så känns Sprogebonden som dokusåpadeltagarnas motsvarighet till Bruce Springsteen. En schysst prick med hjärtat på rätta stället.
- Än så länge bor jag ensam, säger Fredrik i en intervju lite längre fram i dagens tidning.
Farmen-Benny, Robinson-Daniel och Idol-Olle får ursäkta. Ni verkar visserligen också vara ganska sympatiska, men ni förmedlade inte Springsteenkänslan i rutan. Eller så gillar jag Fredrik Holm bara för att han är väldigt porträttlik min gamle bekant Klas.
Om du har vägarna förbi Klinte marknad i dag, så kom fram och säg hej till mina kollegor Ulrica Fransson Ingelmark, Lena Hansson, Charlotte Skyllborg och Eva Klint Langland.
PS. I lördags var jag på en fest där Bonde söker fru-Hanna skötte mikrofonen. De gotländska bonde-kändisarna är ganska många. Och då har jag inte ens nämnt Bonde-Lena.