"Började gråta, det satte igång tankarna"

Mattias är i Stockholm när den här intervjun görs. Jag på redaktionen i Visby, han på ett kafé på Kungsholmen bara ett mobilnummer bort. Några ärenden i city på morgonen, sen en förmiddagspaus på detta vattenhål; en latte och en äppelpaj med vaniljsås.
En gång i tiden, för drygt tio år sedan, var han Sveriges hetaste längdhoppare.
Ja, en av landets hetaste hunkar, alla kategorier. Hans bara bringa syntes i många magasin.
Men det var då det.
Jag ringer för att prata om just det. Om då och nu, om det spannet i tiden, om reflektionerna; hur blev det egentligen som det blev?
För att börja mitt i, Mattias. På vilket sätt är du alldeles vanlig?
- Det var också en fråga, nu blev det djupt direkt...det är svårt, vad är egentligen vanligt, vem är vanlig? Jag tror inte någon är vanlig, det finns inga vanliga människor.
Men du är rätt kaxig.
- Haha, jag vet inte...
Han skrattar, berättar om den där bilden av sig själv, hur den vuxit fram. Mattias med hjälp av media, media med hjälp av Mattias.
- Redan på Gotland ringde jag ju tidningarna, på söndag blir det Gotlandsrekord i P12, liksom. Redan då presterade jag bäst under press.

En känsla som saknas
När han sedan slog igenom spreds den attityden i rikstidningarna.
Kulmen nåddes i ett mittuppslag i Expressen 1996. Rubriken: Kungen av kaxighet.
Så du är van vid att folk har den bilden av dig?
- Ja. Jag hade nytta av det, men samtidigt var det ju ett spel för galleriet. För tio år sen, när jag var riktigt känd, om jag var på middag eller nåt med folk jag inte kände sa de alltid på slutet: men du är ju riktigt trevlig.
Och så är det ju. Det stora ödmjukheten finns där. Vissa skulle kalla Mattias tillbakadragen, rent av blyg.
Har det aldrig känts trist att den sidan av dig så sällan kommit fram?
- Jag vet inte...jag har väl aldrig tänkt så. Men det roliga är att jag var den förste friidrottaren som blev sponsrad av ett solglasögon-märke. Och att börja hoppa i solbrillor förminskade ju inte attityden precis, haha.

Fårösund i början av 80-talet. Mattias växer upp som ett av fyra syskon. Låter håret växa och har jeansjacka med Iron Maiden och Motörhead. Fotboll, handboll, luftgevär, friidrott. Det var en bra tid. Han tänker på den så: en bra tid.

Mattias Sunneborn är Sveriges genom tiderna bästa längdhoppare. Hans svenska rekord (8.21) är snart 13 år gammalt. Han har ett EM-guld och ett VM-silver, båda inomhus. Och massor av SM-tecken.
Jag frågar om han nu, flera år efter karriären, reflekterat över att just han nådde världstoppen.
Att han faktiskt var där uppe, i världsfinaler med stjärnor som Carl Lewis och Mike Powell (världsrekordhållare, 8.95). Han säger att han på sätt och vis gjort det.
- De sista två, tre åren har jag blivit lite mer sentimental, tänkt tillbaka en del. Jag har ju gett bort alla mina medaljer, alla landslagskläder och...
Gett bort!?
- Ja, faktiskt. EM-guldet från Globen är i och för sig utlånat till ett idrottsmuseum på Gotland och VM-silvret hänger på nån sportbar i Ånge, men annars är allt borta.
Vilken grej! Kan du ångra det i dag?
- På sätt och vis...alla 23 SM-guld hade varit kul att ha samlade, men samtidigt...det var en glädje att ge bort också, många barn som tyckte det var kul.

Jag har intervjuat Mattias Sunneborn vid flera tillfällen genom åren och vi har alltid haft en bra kontakt.
Han tog sig tid även när han var som hetast och som mest jagad.
Mycket i det här samtalet handlar om friidrott, det han tycks älska så mycket.
Jag försöker leda in honom på andra vägar, men det är svårt, han återkommer alltid med full ansats mot plankan, även om han för den skull inte är rädd för det nära och personliga.
Jag undrar vad det är han mest saknar av åren i rampljuset och han säger att det är hela upplägget.
- Att sitta på hösten och planera året, ringa in de viktigaste datumen, att formtoppa, att sätta sig på planet till tävlingen...och sen när planen funkat till hundra procent, när man är i final och presterar på maxnivå, det är...ja, det är otroligt skönt.
Var hittar du den känslan i dag?
- Jag föreläser ju en del, om karriären i medgång och motgång. Föreläsningar är en kick...nervositet innan och lättnad efter, lite grand samma känslor.

Världen på 90-talet. Mattias är överallt, bjuds in till de största galorna. Är långt framme i EM, i VM, i OS. Vid OS i Atlanta 1996 blir han åtta bara någon vecka efter att hans mamma Birgitta gått bort. Han tävlade i en hiskelig era, åtta av de tio längsta hoppen i världen gjordes under hans år på toppen.

Mattias är extremt målmedveten. I allt han gör.
När han friade till sin hustru Anna, i Almedalen i Visby, gjorde han det vid en picknick trots att regnet föll. Han hade bestämt sig.
Och tre år innan äldsta dottern Beata ens var påtänkt prenumererade han på barnböcker via en bokklubb.
Det var hans sätt att förbereda sig.
Det var förstås målmedvetenheten som gjorde honom till världsstjärna.
- När pappa (Gunnar) tog livet av sig, när jag var 15, bestämde jag mig för att satsa allt på idrotten, säger han.
Varför just då?
Mattias tänker sig bakåt, återvänder till den dagen. Hur han kom med båten från en fastlandstävling sex på morgonen. Femma i höjd, tvåa i längd, tvåa på 200, hans minns resultaten. Men mamma och pappa var inte där för att hämta, istället brodern Magnus.

Älskar när de sover
- I bilen hem berättade han vad som hänt...jag började storgråta, förstås...och det satte igång så många tankar..."vad är det som är viktigast just nu? Jo, friidrotten". Det var då jag bestämde mig för att göra allt för att nå toppen. Pappa hade introducerat mig i idrotten...nu kunde jag på något sätt föra hans namn vidare.

2002, 16 år senare år senare, var allt över. Jo, Mattias har gjort comeback och satsar i ytterligare något år, massor av veteranrekord finns att slå.
Men ändå, 2002 var allt över.
- Efter SM i Gävle. Det växte fram efter att Beata föddes 1997. Jag började hoppa över träningar och prioritera familjen...jag kämpade på några år, men sen bestämde jag mig. Det var helt rätt just då. Fast sen började jag träna så smått igen, klockan kom fram och spikskorna och...ja, det blev så, haha.
Du har två barn nu. Hur tänker du när du tänker på dem?
- Man försöker väl ge dem så bra förutsättningar man kan...vi har givit dem rätt mycket frihet och ansvar tidigt, de åker buss själva och så. Just nu är de hos svärföräldrarna i Sundsvall och då längtar man ju jättemycket.
Man kan vara blixtarg men sen, när man varit utan barnen i två minuter, saknar man dem.
- Ja, haha, jag känner igen det där precis, man älskar dem aldrig så mycket som när de sover!
Ja, så är det ju! Hur mycket Gotland finns det i dig?
- Jättemycket. Jag är där minst två gånger per år. Jag har ju min bror kvar där. Och Anna och jag har pratat om att kanske köpa något ställe, men det har inte blivit av.
Så var är ditt "hemma"?
- Jag säger ju alltid att jag ska "hem till Gotland", men samtidigt...det är Lidingö som är hemma. Vi har bott här sen 95, jo, det här är hemma.
Högstadietiden på Fårösundsskolan, vem var du då?
- Jag var extremt blyg...
...var det så?
- ...Ja. Väldigt, väldigt osäker...där har man ju utvecklats en del, även om, som jag sa, mycket varit spel för galleriet. Och att jag egentligen är rätt tillbakadragen.

Den växer i munnen
Hur tänker du när du tänker på den tiden?
- Jag tänker väl inte så mycket, jag har inte träffat många av klasskamraterna sen vi slutade nian, det skulle vara kul med en klassfest, faktiskt.
Se framåt då...var är du i livet om tio år?
- Ja, du...jag har väl nån tanke på nåt som inte har direkt med träning att göra. Uppfinna nåt, kanske, jag vet inte. Snygga bilar, snygga brudar och mycket pengar, det var ju så man tänkte.
Och vad har du uppnått?
- Pengarna är kvar, haha.

Lidingö en fredagskväll 2009. Mattias och Anna, ibland hela familjen, går gärna till det lokala haket, Cleopatra,"Cleppan" i folkmun, tar en öl, ett glas vin. Ibland äter de där, ibland går de hem och lagar maten själva.

Mattias arbetar som egen företagare, konsult inom träning och hälsa. Hjälper fotbollslag med fysträning. Härom veckan var han i tv4 och pratade friskvård.
"Tänk stort. Förbered dig för succé", det är hans motto. Att se möjligheten i allt, att se målen och fokusera på att nå dem.
Som att äta en delicato chokladboll på kortare tid än 34 sekunder.
- Jag läste nånstans att det är rekord och då vill jag ju slå det, haha.
Hur går det?
- Jag har testat två gånger, jag är nere på 42 sekunder. 34 låter inte så svårt men man får inte dricka något och de liksom bara växer i munnen, försök själv nån gång får du se.

"Började gråta, det satte igång tankarna"

Mattias Sunneborn är landets bäste längdhoppare.Men tiden i världstoppen är förbi. Nu är det andra rekord som gäller.- Jag har ett på gång med chokladbollar, säger han.