Bosse från spisplatta till plattspisande
Krögaren Bosse Nilsson har 15 000 vinylplattor i källaren.Man kan undra varför.Och vilket album tycker han egentligen är bäst?
Foto: Bengan Zettergren
Jag ska kolla om det stämmer.
Fast först frågar jag om han tycker jag verkar bra på fotboll. Vi bor grannar, Bosse och jag. Ser varandra över staketet, byter några ord, har lärt känna varandras dygnsvanor.
Så jag vet ju att han ser när jag och sjuåringen lattjar på gräset.
- Tja, jag vet inte...det finns väl nån bollkänsla, kanske...ett lätt tillslag, va?
Nej, knappast, men tack ändå. Själv då, är du duktig på fotboll?
- Karriären blev väl ingen höjdare. Men jag vann skytteligan på Älvsnabben i alla fall, haha.
Och så visar det sig att Bosse Nilsson faktiskt spelat nio fotbollslandskamper (se faktarutan) när han reste runt som kock i svenska flottan.
- I varje hamn skulle man ju möta deras flotta. Som i Pakistan, 2000 pers på läktarna, jag var lagkapten och satte dessutom avgörande målet, 2-1. Efteråt fick vi en sån HÄR stor buckla...och hockey, jag har spelat en hockeylandskamp också.
Nej, det har du inte.
- Jo. I Singapore, vi mötte Electrolux Tigers...det var affischer på stan och fullsatt, vi fick låna grillor från allmänhetens åkning, de var helt runda, och fem hjälmar till hela laget och så åkte vi omkring där och den kinesiske speakern försökte uttala våra namn.
Hur gick det, då?
- Vi fick stryk. 12-1.
Bosse växte upp i Södertälje och var, minns han, 13 år då han bestämde sig för att bli kock.
- "Bli kock du", sa farsan. "Tröttnar du kan du i alla fall laga mat och det ska du göra i hela livet".
Ett glatt årtionde
Och sen dess har det ju rullat på, det vet vi. Bosse driver i dag två renommerade krogar i Visby innerstad och är en välkänd företrädare för krögar- och restaurangbranschen på ön.
Nu är det hett att vara kock.
Det var si och så när han började på 70-talet.
- I Södertälje skulle man vara gjutare eller montör på Scania, då var man nånting. "Vad jobbar du som?", "jag är kock", "Är du sån där kockjävel!?". Då visste man sin plats. Att man jobbade på Operakällaren under Werner Vögli var inte mycket värt.
Det är knäpp tyst i köket där vi sitter. Ingen radio, ingen skiva på. Bara bilarna som brusar utanför.
Och så luktar det nybryggt kaffe men utan mjölk för mjölken kan ju sina även för en gourmetkock.
Annars spelar han ofta plattor när han är hemma.
- På eftermiddagarna blir det lite softare, ska man ut på lördagen blir det På G-musik...om jag städar blir det 60-talspop. Då gjorde man låtar för att det var kul, inte för att störta samhället och slå ihjäl polisen. Man blir glad av 60-talspop, det går lätt att städa.
Lagar du mat hemma, då?
- Jodå, jag gjorde kalops häromdagen. Oxbringa, fint att ha i kylen.
Snabbmakaroner och Mamma Scan?
- Det händer väl...jag äter som vanligt folk. Skräpmat för mig är dåligt tillagad mat. Jag äter hos korvgubben på Öster för att han har god korv, det finns klantskallar som klarar av att förstöra kokt korv också...och en enkel pytt-i-panna kan bli fantastisk om man lagar den med kärlek.
Futti futti i sängen
När han talar om mat, Bosse, gör han det med just kärlek.
Och jag ser ju faktiskt hur det ryker från spisen där inne ibland, hur rutorna immar av rykande kastruller.
Men life is ju verkligen mer än a minestrone för herr Nilsson:
Förutom att jag ser dig knalla omkring i kalsonger ser jag ju att det lyser en del i ditt källarfönster...hur mycket är du där nere?
- Det har blivit en del de senaste åren. Man är där och skrotar lite, sorterar...det är min hobby, så är det.
När Bosse var liten, kanske fem, ville han höra två sånger innan han somnade: "Titta titta" och "Futti Futti". Den sistnämnda var "Tutti Frutti" med Elvis. Sen fick han "Alpens ros" med Owe Thörnqvist som sin första platta och sen kom Tages och så var musikintresset fött.
Med sig från uppväxten har han minnet av pappans skivor; massor av jazz och galningen Spike Jones.
I dag har han runt 15 000 plattor i villans källare, många köpta av privatpersoner och på auktioner.
Basen är 60- och 70-talsrock; Deep Purple, Black Sabbath, Billy Joel, Styx...nej, vi struntar i exempel, för här finns verkligen allt.
Eller finns det det? Är det nåt du inte har?
- Religiöst, kan man väl säga...även om det nog finns nåt sånt också.
Hur viktigt är "arkivet", som du kallar det, för dig?
- Jo, det är väl rätt viktigt...kul att ta ner folk, det blir lite "wow, hur har du gjort?" Men musik har alltid intresserat mig, jag vill hela tiden veta mer. Det är samma som med mat...ska jag göra en coleslaw vill jag ta reda på allt om det innan jag börjar.
Det är Popgiss-tider, tävlingen i musikkunskap. I morgon avgörs finalen och Bosse Nilsson - som själv aldrig spelat något instrument - är del av det arrangerande laget "Off The Record", tillika regerande mästare.
Senaste tiden har hans liv därför varit extra fyllt av låtar, skivor och tänkbara frågeställningar.
Men även annars tar rocken och popen en stor del i hans liv.
För att det är en dagbok; från barnaåren i Dalsland, via Södertälje till Visby, från första kärleken, via ungdomens erövringar ("På 70-talet var ju livet ett tjohoo!") till ett passerat äktenskap.
The Last Waltz
- Det är ju så, musik gör en nostalgisk, det blir väl alla mer eller mindre då de blir äldre...ofta är det ju goda och glada minnen, det är det man kommer ihåg. Då blir ju skivsamlingen en dagbok...
...ja, att jag tryckte till "Three Times A Lady" i Sävsjö och...
- ...att man drack öl med polarna vid det bordet till den låten, haha, du känner igen det?
Jajamen.
- Och har man haft ett bra liv är det väl inget fel att se bakåt och att minnas? Man ska bara se framåt, säger en del, men hur kul är det i dag?
För ett och ett halvt år sedan lät Nilsson installera en värmepump och därmed också slänga ut husets oljepanna. Det var en stor dag.
Inte bara för plånboken utan också för skivsamlandet. Plötsligt fick han ytterligare ett rum, vilket i dag är belamrat av 10 000 singlar samlade i trälådor och jodå, han har lyssnat på dem.
- Jag har spelat igenom dem en gång. Två skivspelare, en mixer och så körde jag...det finns mycket bra musik här.
Vilken skiva, vilket album, hade du velat vara med på?
- Du, det är svårt...Deep Purples "Made In Japan" tror jag...nej, "The Last Waltz" så klart. The Band. Självklart.
Det droppas många namn den här torsdagsmorgonen. Album, minnen. Jag rensar bort det mesta ur texten för annars skulle den aldrig ta slut.
Kanske är du själv likadan. Går loss på topplistor eller allsvenska laguppställningar eller värdelöst vetande kring Nasas magiska Apollo-år, ja, i så fall vet du.
Händer det att du köper skivor som vanligt folk. Går till affären och bär hem en platta i en påse?
- Jodå, det händer...men det blir mycket auktioner och...
...vad skitiga fönster du har!
- Va? Jo, jag vet, men jag väntar tills de sopat gatan.
Jag har tvättat våra, har du sett det? Vad, förutom mat och musik, är viktigt i ditt liv?
Kaffet har kallnat, vi dricker det ändå, Bosse tittar ut på gatan för det går trots allt att se ut, säger:
- Att barnen har det bra. Så är det ju, det är viktigast. Att barnen har det bra och får det bra.
Gillar de musik?
- Jadå. De har bra smak, tycker jag...de har fått den från mig, haha.
Gnid in vitlöken
Bosse Nilsson tog potatisgratängen till Gotland. Det är så det sägs. Han skrattat när ämnet kommer upp.
- Ja, det är väl så det står i lexikonen sen: känd för att ha tagit...
...men stämmer det?
- Jo, lite så är det kanske...jag kom till Gutekällaren 1979 och då började vi köra potatisgratäng. Det var mycket pommes frites och stekt potatis på den tiden, men gratängen blev en succé, så...jo, det var faktiskt så. Det var nytt för många då.
Vilken är hemligheten med en smarrig gratäng?
- Att den ska gå sakta och fint som en sommarskymning i ugnen.
Så pass?
- Ja! Alltså, potatisskivor som inte är förkokta, tre delar grädde och en del mjölk, salt och peppar och så gnider man in formen med vitlök och inte för hög värme, där har du den.
Jag avslutar med den kanske viktigaste frågan: vilket tycker Bosse är världens bästa album.
Det kräver förstås tankemöda, han väljer till slut mellan några stycken, innan han till slut plockar ut en etta och en tvåa. För spänningens skull börjar vi nerifrån.
Vilket är världens näst bästa album?
- Det är ju jättesvårt, Deep Purple är med där, men...nej, säg Supertramp, "Crime Of The Century", den platsar där uppe.
Det bästa...nej, utrymmet räcker inte. En annan gång, kanske.
Så jobbar vi med nyheter