Aldrig tidigare har jag träffat någon som tyckts mig så kunnig i och dedikerad till sitt ämne.
Det här ska bli en intervju om det.
Om fartyget Titanic och desss undergång, visst.
Men också om ett intresse som är så djupt rotat att det fyller hela livet, ja, hela själen.
Vi ses i Bosses ("du kan kalla mig Bo eller Bosse, det spelar ingen roll") lägenhet i Hemse. Överallt finns spår av Titanic; böcker, dvd-filmer, fotografier, vetenskapstidningar, tavlor, minnesalbum, kylskåpsmagneter...
- Historien om Titanic tar aldrig slut, den kommer att fascinera människor i alla tider, som Bosse säger.
I morgon är det exakt 100 år sedan den tidens största passagerarfartyg gick till Atlantens botten.
10 april 1910, klockan 12.15, avgick Titanic från Southampton på Englands sydkust. Via Cherbourg i Frankrike och Cobh (då Queenstown) på Irland satte hon kurs mot New York med 2 207 människor ombord.
Men efter en mild vinter hade ovanligt många isberg drivit ner i Nordatlanten. Med ett av dessa kolliderade fartyget nära midnatt och gick till botten klockan 02.20 måndagen den 15 april, varvid 1 517 personer omkom.
Bo Bergman växte upp i Levide men har stora delar av sitt vuxna liv bott i Hemse. Mest har han jobbat på mejeri, senast det i Stånga.
Han berättar att första fröet till Titanic-intresset såddes när han och föräldrarna en gång reste till Danmark.
- Det var på färjan till Fredriks-havn, jag var sex, sju år och hade just lärt mig läsa. Jag fick tag i någon veckotidning där med en novell om Titanic som jag började traggla mig igenom. Det fanns en tecknad bild av en kvinna, minns jag, som bar sitt barn uppför en lejdare...jag tyckte så synd om henne och ville rädda dem. Det grep mig oerhört. Så veckan därpå sprang jag till affären och köpte nästa nummer för att få läsa fortsättningen.
Vad var det som grep dig så?
- Världens största fartyg som gick under på sin första resa...det var så gripande, det sög fast som en klo.
Med tiden bleknade Titanic-intresset, för att vakna igen i slutet av 80-talet; då började en mängd dokumentärer dyka upp i tv sedan fartygsvraket hittats 1 september 1985.
- Det var mycket i "Discovery Chanel" och den hade inte jag, så klart. Men en kompis hade piratkort till sin antennuppkoppling så jag hjälpligt kunde se en del dokumentärer ändå.
Och sedan dess ägnar du dig åt Titanic varje dag?
- Inte varje dag, kanske, eller jo, haha, det lever nog i mig 24 timmar om dygnet varje dag i veckan. Inte så att jag alltid läser eller ser filmer, men det finns där hela tiden.
Det här är ingen artikel om Titanics historia. Det är berättelsen om en man som vigt sitt liv åt en av historiens största tragedier, av rent mänskligt intresse.
- Det är en historiskt sett viktig händelse, säger han. Det Edwardianska klassamhället rådde, tron var att tekniken kunde övervinna allt. Efter katastrofen infördes inkomstskatter, vi fick vi ett annat samhälle, det misstroendesamhälle vi har i dag.
Bosse berättar där vi sitter i hans lägenhet, tar mig med till Southampton, till Belfast, till Halifax, orter för alltid förknippade med Titanics öde.
Han har rest i fartygets spår så många gånger, sett, hört, känt, luktat.
I Southampton, vid kajen där...vad känner du när du är där?
Han ser mig i ögonen, lägger tyngd i orden:
- Jo, det ska jag säga dig, det är mycket, mycket mäktigt. Det är ju tidens gång...jag kan bli helt exalterad!
Vidgad vild av katastrofen
Och så tar han mig med till South Western Hotel där några av de rika passagerarna bodde i väntan på avgång, till Vita Stjärnan-linjens kontor något kvarter bort, till puben Grapes där besättningen åt sin mat och till kajplats 44-45 där det 270 meter långa fartyget låg.
Det är berättelser med nerv och närvaro, där jag, där i hans brunspräckliga soffa, känner lukten av kol och skummande öl, hör mullret av ångmotorerna och klangen av kättingar mot stål.
Berättelsen om Titanic är fylld av enskilda människors öden, om familjers och hela släkter arv fram i tiden.
Som bröderna Slade, som jobbade med att skyffla kol, som tog ett glas för mycket och kom för sent till avgången, "sorry, grabbar, era platser är tagna", landgången på väg bort...det räddade livet på dem.
Bosse tar mig via sina fotoalbum med på sina många resor, till Tompson Grave Dock i Belfast där Titanic och systerfartyget Olympic byggdes, Olympic som gick i trafik till 1935 och bland annat rammade en ubåt under första världkriget. Till de tre kyrkogårdarna i Halifax, Kanada, som är fyllda av gravstenar som minner om katastrofen.
Till fartygskonstruktören Thomas Andrews hem på Dunallen 12 Windsor Avenue i Belfast, vilket nu hyser Nordirlands fotbollförbunds kansli, till den lilla engelska staden Netley, hemstad för andrestyrman Charles Lightoller, till Northam där de fattiga som öste kol bodde.
Alla dessa, kan tyckas, perifiera historier, vad ger de dig, Bosse?
- Det är ju så här att ju mer man vet om något, desto mer finns det att ta reda på. Varför vill jag se Winnroad i Southampton? Jo, för att kapten Smith bodde där...det vidgar bilden av katastrofen, att det inte bara var en isolerad händelse.
Titanics undergång är en betydande händelse i världens marina historia. Att då två gotlänningar fanns med bland de 123 svenskarna ombord, alla på väg att emigrera till Amerika, är stort, menar han.
- Att förlisningen har grenar hit till ön är lika stort som om Sudrets HC skulle spela SM-final i hockey.
Hulda Clasén, 36 från Vänge hade redan flyttat till Amerika, men hade rest tillbaka för att hämta systerdottern, 14-åriga Hulda Veström, och ta med henne till ett bättre liv i Chicago.
Båda dessa drogs ner i djupet den där aprilnatten. I dag finns en minnestavla över de bortgångna i Vänge kyrka, en vård som kommit till på Bo Bergmans initiativ.
Den avtäcktes i samband med en gudstjänst midsommarhelgen 2008.
Bosses berättelser är färgrika och fulla av detaljer, som att fartygets ritning var gjord på linnetyg, inte papper. Och så alla namn, personers bakgrund, hur kropparna drev i vattnet, vart vigselringar tog vägen, hur det hade varit omöjligt för Leonardo di Caprio att springa mellan första och andra klass, som han gjorde i James Camerons film "Titanic", för...
-...de var inte byggda på det viset. Och Kate Winslet, när hon står längst fram i fören, så var det naturligtvis inte. Aldrig i helvete att besättningen skulle släppts fram någon där.
Du gillar inte filmen riktigt?
- Det är en väldigt vacker film, jag har sett den ett par gånger. Kulisserna var exakt återgivna, men handlingen...det är ju en Hollywood-produktion, man får ta det för vad det är. Ska man se en bra film ska man se "A night to remember" från 1958, den skildrar undergången riktigt bra.
Bosse Bergman hade fotografiskt minne när han var ung. Nu är det mest teflon, som han säger. Nåja, allt är ju relativt.
Han tycker att det är kul med all kunskap han samlat på sig. "Ingen slår mig på fingrarna där".
Förr fanns program som "10 000 kronorsfrågan" och "Kvitt eller dubbelt" i tv. Program där deltagarna kunde tjäna pengar på relativt smala kunskapsområden.
Bosse säger att han inte skulle vara bang för att ställa upp i ett sådant sammanhang.
- Frågan är bara vem som skulle ställa frågorna, som han säger.
Han är personligt bekant med de stora Titanic-kännarna, som svenske författaren Claes-Göran Wetterholm som skrivit flera böcker i ämnet.
Stannar gärna i land
Han är medlem i Skandinaviska Titanicföreningen och Belfast Titanic Society, som öppnar ett Titanic museum nu till helgen. Bosse hade bud att närvara, men väljer att stanna hemma.
- Att resa dit och äta middag med fint folk, det är inte på det planet mitt intresse ligger. Jag reser dit vid något annat tillfälle och upplever det i lugn och ro.
Allt denna kunskap, vad gör du med den?
- Ja, vad gör man? Vad gör du när du lärt dig matematik? Jag skulle kanske kunna föreläsa lite, jag har gjort det några gånger, men...jag vet inte om jag är någon talare på det sättet.
Du, det ska du inte tveka på.
- Ja, det finns ju mycket att berätta. Och det är bland det roligaste med det här, att få berätta, att få använda sitt intresse för att få upp ögonen på fler människor. Det är så stort, det här med Titanic, så viktigt, fascinationen kommer aldrig att ta slut.
Handen på hjärtat, skulle du velat vara med ombord?
- Nej, där går gränsen. Och de tog inte ombord ensamresande män i livbåtarna...så, nej, det är nog bra som det är.