Åren går och tar oss med. Somt försvinner i glömskan, annat bärs med fram i tiden som en värmande eld.
Så långt bort allt kan verka, ändå så nära.
Vi ska prata om det i den här intervjun, om vad livet fört med sig av glädje och sorg.
Men också om branden i lägenhetslängan i vintras, då hon hals över huvud fick rädda sig ut i februarisnön med bara tofflorna på.
De slickande lågorna, den bolmande röken. Så nära att allt tagit slut då.
?Vi träffas i Kerstins nya lägenhet en onsdag i april, lokalradion puttrar tyst i rummet. Dottern Birgitta Björnlund är också där, serverar kaffe, håller sällskap.
Jag gick via henne för att kunna göra den här intervjun:
- Jo, han kan väl få komma hit. Men om han får skriva allt jag säger, naj, det vet jag inte, det, som Kerstin lär ha sagt.
?? Hon ser dåligt, Kerstin. På ena ögat försvann synen långsamt, på det andra på bara något år. Det är starren som spökar, både grön och grå. Och operationer har inte hjälpt.
Från att ha tyckt om att läsa, att lösa korsord, att sy tvingas hon nu lyssna på talböcker och kan med nöd läsa dagstidningen med hjälp av en förstoringsapparat.
- Jag tänker att det är ju för hemskt, ändå. Det är tråkigt att inte kunna se. Jag ser inte dig nu...jag ser att det sitter någon där men hur du ser ut, det vet jag inte.
Ingen elektricitet
Trots synhandikappet och en viss svårighet att gå klarar Kerstin det dagliga livet. Kokar kaffe, bäddar sängen, får tiden att gå, alltid är det någon som ringer eller hälsar på.
Om kvällarna sitter hon vid tv:n.
- Man hör väl mest på tv numera. Och sen ligger jag och lyssnar på "Karlavagnen" i radio. Det sänds ju ganska sent så aldrig får man sova, skrockar hon.
Kerstin, som då hette Husander, föddes i ett rött hus intill bygdegården i Västerhejde, som den äldsta av tre syskon. När hon var åtta övertog familjen Forsa gård i Stenkumla där hon bodde till hon gifte sig med Sigvard Olsson. De kom att vara gifta i hela 60 år.
Hon tar mig med till ungdomen, Kerstin; en syster, en bror. Brodern som tog över gården efter far, systern som for till Stockholm, båda är borta sedan några år.
Tar mig med till lukten av fotogen, till tidiga morgnar där de fem, sex korna mjölkades för hand, till potatisplockningen, till betorna som skulle gallras.
- Det var arbete från morgon till kväll...jo, det var mycket arbete, det var det, det.
Men ibland var du ute och roade dig?
- Jo, man cyklade till basarer, i Västergarn, Eskelhem, Träkumla, lite överallt. Då cyklade man dit. Och så var man på möten i kapellen, då stod grabbarna utanför och väntade på oss.
Hon minns inte hur hon träffade Sigvard, säger hon. Kanske till tonerna av någon trio. Kanske inte, där sviker minnet. De gifte sig snövintern1945, en enkel vigsel i prästgården i Stenkumla, med kyrkoherde Lilja som vigselförrättare.
?Det här är en skiss av ett innehållsrikt liv, av en människa vars minne ska leva i generationer. Kerstin och jag har aldrig träffats förr, ändå delar hon med sig av just sin historia ty varje människa är just sin berättelse.
- Men inte är det väl något märkvärdigt med mig, inte, säger hon.
Det tycker jag, dock. Alla människor är "märkvärdiga", eller ska vi säga: värda att märkas.
Och all erfarenhet, all kunskap som de äldre besitter. Den borde efterfrågas, den borde det lyssnas på.
?? Vi ska komma till dramatiken då huset stod i lågor, men först till gården Homa i Stenkumla som makarna Olsson tog över sedan de gift sig. Kor och en gris, hästar innan traktorerna kom. De fick vara med om teknikens intåg i det gamla bondesamhället.
Två barn blev det, Birgitta och Agneta, som i sin tur fört släkten vidare.
När du tänker tillbaka, Kerstin, hur tänker du då?
- Det var väl bra. Men arbetsamt, många gånger. Man fick klara sig med det man hade. Det är inte som de som är unga nu, de ska ha och de ska ha, det var man inte van vid.
Känns det länge sedan, gården och när barnen var små?
- Kanske den första tiden, men annars känns det inte så länge sen. Men det har gott fort! Oj, så fort det gått. Och det har hänt mycket. Elektricitet och telefon...jag minns vår första radio, den hade ett jättestort batteri som man fick lämna bort för att ladda upp.
Hon berättar, Kerstin. Om kriget och ransoneringskorten då, om mjöl att mala, om kött att konservera.
- Allt skulle tas till vara, det tog tid. Det är ingen som hinner nu. Förresten tar man inte vara på saker i dag.
Saknar du den tiden?
- Nej. Allt har sin tid, det var då, det. Nej, jag saknar det inte.
Efter 50 år, 1995, lämnade Kerstin och Sigvard gården i Homa, som dottern Birgitta med familj då tog över. Makarna Olsson flyttade istället in i Kerstins barndomshem i Västerhejde, som då blivit ledig. En rockad i familjen där "alla" kom hem till slut.
"Ut fort, det brinner!"
För sex år sedan gick Sigvard bort. Kräftan tog honom, en epok, ett liv, var till ända. De sista två åren var kämpiga, säger Kerstin.
- Vi visste ju att det skulle ske, man blev van vid det. Men det blev tomt, det blev det, vi var gifta i över 60 år. Fast på ett sätt var det skönt också, att det fick ta slut.
När du sitter här hemma, vad tänker du på?
- Jag vet inte riktigt...man tänker på allt möjligt. Alltid ringer det någon, då får man reda på något nytt, då tänker man på det en stund. Och så får man veta något dödsfall, då tänker man på den personen. Tänker på barn och barnbarn, jag har ett i Australien nu och ett litet barnbarnsbarn. Många klagar på att de blir bortglömda, men så känner inte jag, här springer så mycket folk, så.
Dina vänner och väninnor...finns de kvar i livet?
- En i Norrköping, hon är över 90 nu, vi ringer till varandra. De andra är borta nu. Man saknar dem ibland, det gör man ju, det är ingen så där riktigt nära som är kvar.
?Genom åren har Kerstin varit på CKF-stämmor i Luleå och Norrköping och varit en del i Stockholm. En gång var hon i Norge med mamma Ida, en gång med dottern i Åbo.
Så myckat andra resor har det inte blivit. När de väl sålt korna ville maken ändå inte ut och se sig om.
?? Den 10 februari i år hade Birgitta just städat Kerstins lägenhet iVibble, hon och systern Agneta turas om att göra det. Det här var Birgittas vecka.
Svärsonen Göran var också där och avfärden dröjde, det pratades och dracks kaffe, mediciner skulle fram.
Och tur var väl det.
För plötsligt hörde de röster utifrån februarikylan: Ut fort, det brinner!
Kerstin fick en jacka över axlarna och tofflor på fötterna och kunde sätta sig i värme och säkerhet i Görans och Birgittas bil.
På några minuter var branden i full gång; lågorna stod som kvastar ur bortre delen av huslängan, den svarta bolmande röken stack i näsan.
- Det var en väldig tur att de var kvar, annars vet man inte hur det hade gått, säger Kerstin.
Det mesta i lägenheten gick att rädda; foton, kläder, porslin, en del möbler. Och redan dagen därpå hade Kerstin en ny lägenhet i längan intill, en städfirma som använde den som övernattningslägenhet ansåg att hon behövde den bättre.
Vi dricker kaffe ur finporslinet och Birgitta säger...
- ...tänk om det hänt senare på kvällen, eller på natten...den röken somnar man snart av.
Glimten i ögat
Kerstin fick inga men av branden. En del trodde att chocken skulle komma efteråt, men det har den inte gjort.
- Jag har inte tänkt så mycket på det...det är som det inte berört mig. Kanske är det för att jag inte såg lågorna, jag vet inte. De ringde från radion då och ville prata med mig, men vad skulle jag säga om det? Nej, det var väl inget att prata om. Men jag är glad att jag fick en likadan lägenhet. Och har det inte kommit någon chock än så lär den nog inte komma heller.
?Det sägs om Kerstin att hon aldrig klagar. Hon tar sina krämpor med jämnmod. Inte blir det bättre av att tycka synd om sig, menar hon.
- Men vi får se hur det blir, det här som du håller på med. Det kanske blir nåt att klage på, det!
Hon tycks ha en glimt i ögat. En spjuver gömd i sin späda kropp.
?? Kerstins mamma Ida blev 104 år. Hon dog i november 1999. Typiskt. Hon hade så gärna velat uppleva millennieskiftet och gå in i sitt tredje århundrade.
Men så länge vill inte Kerstin vara med, säger hon. Nej, det finns det ingen anledning till.
Hur tänker du på framtiden?
- Nej, det vet jag inte, det. Jag kan inte sitta här och tänka på hur det ska bli. En del är bättre och en del är sämre. Som mobiltelefonerna, det finns ju allt i de där nu. Någon sån har jag inte, de har ändå för små knappar. Men det hade varit kul med data om jag kunnat se. Jag tyckte om att skriva, jag lärde mig skriva maskin på en gammal Facit