Bytte patientjournaler mot budbilar
n Bor: villa i Etelhem
n Familj: sambo Peter och fem barn i åldrarna 6-19
n Sysselsättning: vaktmästare på Visby lasarett, omplacerad efter varslen 2005, då 20 läkarsekreterare och arkivanställda miste sina jobb
Efter åratal som inhoppande vikarie utan anställningstrygghet eller kontinuitet, fick Åsa Olofsson en fast, lågavlönad tjänst på Visby lasarett.
Något år senare varslades hon; ett led i en känslosvallande besparingsvåg som svepte med sig 20 läkarsekreterare och arkivanställda.
Det passade Åsa alldeles utmärkt.
Någon "stackare", ett offer för olyckliga omständigheter, som man kan förledas tro utifrån braskande besparingsrubriker och förutfattade meningar, det är hon nämligen inte.
Åsa gillar läget. Det tycks hon alltid ha gjort.
Samtidigt är hon något av en sökare - eller åtminstone öppen för nya möjligheter.
- Jag vet ännu inte vad jag ska bli när jag blir stor, säger hon och skrattar, nöjd där hon sitter.
Vi möts i ett litet personalrum, djupt i Visby lasaretts inre, under entréplan, bortom ett myller av korridorer, dörrar och låsta skrymslen.
Här nere myllrar den sinnrika logistik som smörjer vårdapparaten ovanför och utanför.
Åsa är en viktig kugge. En av 20 vaktmästare som hämtar och lämnar patientprov, matlådor, mediciner, tvätt, sopor, arkivhandlingar och lagervaror.
Men det är nu. Vi backar tillbaka till då.
Åsa är lite nervös inför intervjun, säger hon.
- Mig? Vad är det att prata om?
Så börjar hon berätta. Samlat och med eftertanke, samtidigt som munnen och ännu oftare ögonen ler.
Efter tvåårig ekonomisk gymnasielinje blev Åsa arbetslös. Det var så, först via en arbetsmarknadsåtgärd, hon på 80-talet började hoppa in på arkivet i källaren på Visby lasarett.
Där letade hon fram och levererade journaler, på beställning av vårdpersonal någon trappa upp, och sorterade sedan tillbaks journalen när den fyllt sitt syfte.
Under åren har Åsa hunnit med en hel del andra jobb. Ett fick hon efter en yrkesförarutbildning på AMU, där hon skaffade behörighet för alla tunga fordon med släp.
Då hägrade jobb som brödbilsbud på Pågen.
- Ena dagen var man på Fårö, andra dagen på Holmhällar. Det var fritt, mycket egen planering. Det gillar jag!
Ändå klev hon av efter ett par år. Glädjen i körningen, friheten och alla människor, överskuggades med tiden av säljbitens börda.
- Det var inte min grej. Att prata för en produkt. Nej.
I stället styrde livet så Åsa hamnade bland zebror och kameler i Alskog.
Vid ett studiebesök under en söka jobb-kurs, träffade hon djurparkens grundare Peter Molin där. Mötet gjorde intryck på dem båda.
- Han ringde mig efteråt, frågade om jag ville jobba där. Varför? Jag vet faktiskt inte... han såg väl något, kanske.
Åsa fick en djurskötarutbildning och jobb.
- Det är mysigt med djur. Så var det fritt och man fick vara mycket ute. Jag trivdes.
Barnen har också fått ta mycket tid genom åren. Förstfödda Martina, nu utflugen 19-åring, nyss myndiga Andreas, elvaårige Jonas och tvillingarna Elias och Lucas, snart sex år.
- Jag umgås gärna med dem. Så har jag potatis som ska i jorden, en trädgård, så ska man varva ner... helgerna är för korta!
Under 2005 fick Åsa fast tjänst på arkivet. Äntligen.
Då började omorganisationen.
Journalsystemet skulle digitaliseras, 20 läkarsekreterare och arkivanställda varslades. Vid en kompetensinventering inför möjlig omplacering, upptäckte vaktmästeriets chef Leif Pettersson Åsas körkort.
- Han behövde någon som kan hoppa in där det behövs, överallt. En fast tjänst som fri resurs i en pool. Jag tänkte positivt direkt.
Nu kör Åsa cykel med post och eltruck med släp i lasarettets korridorer, budbil mellan lasarettet och vårdcentraler på hela ön och lastbilar med exempelvis mat- och möbelleveranser. Bland mycket annat.
Ingen dag är den andra riktigt lik och Åsa trivs.
- Det är väldigt fritt, mycket att lära och jag gillar kroppsarbetet, det fysiska.
Höjd lön blev ytterligare en liten bonus. Nu tjänar hon 16 900 kronor i månaden, 700 mer än som arkivare.
Ett litet minus är att hon saknar tjejerna på arkivet.
- Vi har en bra sammanhållning här också, men jobb är jobb, liksom. Man vet inte så mycket om varandra.
Ovanför vaktmästeriet blåser omorganisationens vindar hårda kring vårdpersonalen. Nere på vaktmästeriet är det betydligt lugnare.
- Vi pratar om att det ska sparas, om hur vi kan hjälpa till. Annars märker vi faktiskt inte så mycket. Det är rätt skönt.
Det är här och nu. Vad Åsa gör om fem-tio år, det vet hon inte.
- Det har jag inte tänkt på, faktiskt. Jag trivs där jag är, det rullar på.
Några särskilda drömmar, det har hon inte. Eller... jo.
- Att ta motorcykelkörkort. Det är det enda jag inte har. Men jag har uppkörningstid i slutet av maj.
Så jobbar vi med nyheter