Läkaren Ing-Marie Wieselgren, 64, arbetade som samordnare för psykiatrifrågor på Sveriges kommuner och regioner (SKR).
Förebyggande arbete. Tidig upptäckt. Vaksamma myndigheter – som får utbyta information. Mod hos närstående att våga slå larm. Det krävs för att kunna förhindra den typ av våldsdåd som psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren utsattes för i Visby för en vecka sedan, ett mord som nu alltså utreds som en terrorhandling.
Det menar Carin Götblad, tidigare polisens högsta chef på Gotland och idag polisiär expert i olika uppdrag och med titeln polismästare på NOA, polisens nationella operativa avdelning. Hon understryker att hon inte arbetar operativt med mordet på Wieselgren. När hon uttalar sig om psykisk ohälsa, drogmissbruk och våldsfixerade män, gör hon det alltså generellt.
Hon har i sin yrkesroll samarbetat en hel del med Ing-Marie Wieselgren på strategisk nivå och kommer att sakna henne djupt:
– Det är fruktansvärt att hon blev mördad. Hon var en sådan som samhället behöver fler av. Hon försökte hela tiden bredda perspektiven och arbetade oförtrutet på i den grå vardagen, säger Carin Götblad.
32-årige Theodor Engström misstänks för dådet på Donners plats. Det ska enligt både hans försvarsadvokat och den tidigare åklagaren ha varit riktat mot Ing-Marie Wieselgren för hennes arbete inom psykiatrin.
Vad är det viktigaste du har att säga efter mordet?
– Jag är inte inblandad i Visbyärendet. Men jag har lång erfarenhet som polischef och har arbetet mycket med de här frågorna – när det gäller ensamagerande gärningsmän och våldsdåd med dödligt uppsåt kan man se att det ökar i hela världen. Psykisk ohälsa ökar och vi i polisen ser hur oerhört stor del det är av vårt arbete. Det gäller när vi behöver hjälpa självmordsbenägna människor, men också när vi ingriper vid våldsbrott. Och då är det ofta kombinerat med att människor är drogpåverkade, svarar Carin Götblad.
Och hon utvecklar:
– Vi kan inte jobba i stuprör och tro att brottslingar hanterar vi för sig och psykisk ohälsa för sig, för så ser världen inte ut längre. De här människorna går ofta mellan myndighetsgränserna och därför måste psykiatrin och socialtjänsten få dela information med polisen. Vi har så många riskpersoner och där är problematiken komplex.
Dådet skedde på öppen gata, mitt under Almedalsveckan.
Hon påpekar att ganska många kvinnomördare inte har varit kända av polisen före våldsdådet, men att närmare 90 procent av dem haft kontakt med psykiatrin. Detta samtidigt som en låg andel av männen frivilligt söker hjälp för psykisk ohälsa. Av de som söker en sådan kontakt är cirka 80 procent kvinnor.
Carin Götblad understryker att den överväldigande majoriteten av personer med psykisk ohälsa inte utgör något hot. Den typiska profil hon gör av en ensamagerande som begår brott med uppsåt att döda är en introvert man som känner sig kränkt, är fascinerad av våld och lider av allvarlig psykisk störning/sjukdom.
Mordet på Donners plats rubriceras nu som terroristbrott.
Ensamagerande betyder inte ensam – om än ofta socialt isolerad. Men med framväxten av sociala medier och nätet kan den ensamagerande hitta en gemenskap, men ett sammanhang där extrema ideologier och konspirationsteorier gör sig breda.
Vad göra?
– Hälso-och sjukvården måste kunna nå de här personerna mycket tidigare. De gånger polisen har kunnat avvärja ett hotande våldsbrott är när anhöriga, eller till exempel skolpersonal hört av sig, svarar Carin Götblad.
Just kombinationen av allvarlig psykisk ohälsa och en fascination för våld är varningsklockor.
– Hellre en kontakt för mycket än en för lite, fortsätter hon.
Och säger generellt om utredningar av våldsbrott, med relevans för det som hände i Visby:
– Det är nästan alltid någon närstående som har känt sig oroad.