Carl fortsätter att segla med minnenas skepp

- Det är ren tur att jag sitter här idag, så som fraktbåtarna torpederades under den tiden. Tyskarna brydde sig inte om vad som var engelsmännens krigsfartyg eller fraktbåtar från Sverige, så jag var i allra högsta grad med i det kriget. Men det var inte konstigt, vi fraktade ju inte jordnötter och bönor i lasten på den tiden.
Andra världskriget var ett faktum för Carl Smitterberg och han hade sitt jobb mitt i det.
Carls favoritarbetsplats var Sydamerika. En resa han minns väl var när svenska staten chartrade hans fraktbåt Gdynia med kli och kaffe från Sydamerika, via Cap Verde öarna, till Sverige. Dagen innan de når Cap Verde invaderade tyskarna Danmark och Norge och resan blev uppskjuten i tre veckor.
Året är 1940 och utanför Buenos Aires pågår ett sjöslag mellan engelsmän och tyska krigsfartyget Graf Spee. Tysken blir svårt skadad och måste söka nödhamns i Montevideo. Efter två dygn måste hon lämna hamnen och man sänker den obrukbara båten i La Plata floden. Den överlevande besättningen reste till barernas och nöjesställenas Buenos Aires där de kan gå runt helt fritt i sina tyska uniformer.
Resan över Atlanten gick bra tillslut efter att Gdynia fått ansluta sig till en engelsk konvoj på väg till Liverpool. Efter några resor till och från Västafrika mönstrade Carl på en ny båt - m/s Vaalaren som fraktade krigsmateriel. Men Carl blev snabbt trött på kriget och farorna som fanns där varje dag, på varje breddgrad.
Redan året därpå gick han av Vaalaren i New York, han var ledig och hade tid på sig att hitta ett nytt arbete. Det fanns mycket jobb i de amerikanska hamnarna på den tiden men nu ville han ha ett jobb där han inte var så utsatt för krigets torpeder.
- Jag hade kanske promenerat runt en halv dag och tänkt över vilket liv jag ville leva.

Brooklyn
Carls promenad slutade i en bar i Brooklyn där han hamnade bredvid en göteborgare som jobbade på en lejdbåt.
- Han ville mönstra på en båt likt Vaalaren så vi bytte helt enkelt för en lejdbåt var perfekt för mig eftersom sådana fartyg hade tillstånd att gå och därför inte torpederades i samma omfattning. Något år senare mötte Carl en man som slutat som maskinist på just Vaalaren. Maskinisten berättade att Vaalaren torpederats av tyskarna.
- Båten hade tydligen varit lastad med 5000 ton krut och då kan man räkna ut att det inte fanns mycket kvar sen. Alla 38 man dog. Då insåg jag verkligen vilken tur jag haft, jag hade inte suttit här idag om jag inte bytt båt den där gången i baren.
Carl Smitterberg återvände till barndomshemmet i Visby på slutet av 40-talet efter några år ute till havs. Han har alltid älskat havet. Redan som nittonåring mönstrade han på en ostindiefarare som fraktade pappersmassa till Yokohama i Japan. Det blev början på en lång karriär ute till sjöss.
Carl går med ivriga ben in i det ombonade lilla vardagsrummet och kommer snart tillbaka med en stadig mahognystol med tre kronor urkarvade i stolsryggen.
Carls allra sista resa var på Amerikabåten Kastelholm. Stolen är ett minne från den vackra båten.
- Den var tung att släpa hem det vill jag säga, säger han med stolthet i rösten. Skepparen på Kastelholm var förstående som tur var, jag kommer ihåg att han sa att "hans glasögon kunde vara immiga", så att jag och min kamrat kunde sno med oss varsin stol.

Föddes på övervåningen
På väg tillbaka till köksbordet hejdas han av ljud ute i tamburen.
- Det är nog han som kommer med min mat, säger Carl och öppnar nyfiket dörren från köket ut till hallen. Där står en söt ljushårig ung tjej, röd om kinderna av den nollgradiga kylan.
- Jaså, hej var det bara du, säger Carl och stänger om sig igen.
Flickan är en av de två högskolestudenter som Carl hyr ut sin övervåning till.
- Jag är faktiskt född där uppe, säger han och pekar rakt upp, med lite tur får jag också dö här i huset när den dagen kommer.
Carl går med jämna mellanrum in i vardagsrummet och hämtar fler bilder så fort ett nytt fartyg eller en ny resa kommer på tal. Så småningom dyker han även upp med stora fotoalbum och snart är hela köksbordet täckt av bevarade minnen i form av böcker och klippalbum. Trots Carls nästan ivriga vilja att visa upp alla personer, fartyg och platser som han så noga minns namnen på, finns det en bok med röda pärmar som han lämnar oöppnad.
I boken har hans avlidna fru Ulla skrivit dagbok om deras alla upplevelser tillsammans.
- Det är väldigt kämpigt att öppna den, det gör jag sällan, det blir för mycket minnen för mig, säger han.
Carl blir tyst en lång stund och tittar ner på det stökiga köksbordet. Sen tar han återigen fram ett kort i sitt stora fotoalbum. "På soldäck över atlanten" lyder texten på det skrovliga pappret där fotografiet sitter fastklistrat. På bilden ligger några personer i solstolar på amerikabåten Kungsholm. Det är Carls fru och ett par till - alla tillfälliga medpassagerare men han kan alla deras namn och varför de reste.
Carl och Ulla gjorde flera resor till släktingar i Nordamerika.
- Resan med Kungsholm till Amerika 1968 var den bästa veckan i min frus liv. Hon och jag blev så bortskämda, det var en riktig lyxbåt.
Nästa kort föreställer samma personer vid ett bord tjusigt uppdukat med mat och vin. En ung dam har anslutit sig till sällskapet. Hon har böljande brunt hår och en elegant liten fjäder- och spetsprydd hatt. En cigarett i en cigarettförlängare ligger vant mellan hennes fingrar samtidigt som hon tittar med intensiv blick rakt in i kameran.
- Henne minns jag däremot inte vid namn, säger han. Hon berättade hur hon skulle besöka The Empire State Building och bo på lyxhotell i New York, Waldorf Astoria var det nog. Att hon var en sån där glädjeflicka gjorde hon ingen hemlighet av, Carl fnissar nästan, tystnar snabbt, men lägger sedan till:
- Vi satt vid förstestyrmans bord. Han beställde in flaska efter flaska åt oss, vi hade det bättre än alla andra bord, varför vi fick den förmånen vet jag inte, det var väl ren tur antar jag.

Drömmar om Sydamerika
Nu öppnar Carl försiktigt boken med de röda pärmarna.
- Åh ligger de här, det hade jag glömt! utbrister han förtjust.
Han har hittat biljetterna till parets första amerikaresa som Ulla sparat mellan sidorna. Den röda boken är fylld av minnen. Anteckningar, bilder, biljetter och fruns egna illustrationer i form av enkla streckgubbar vittnar om de flera spännande resor de gjort tillsammans. Även då han hittat hem till Gotland igen sedan länge så har han inte slutat att drömma om framtida äventyr.
- Sydamerikas västkust har jag inte varit på, men det är inte mycket värt när jag ser så dåligt. Carls vänstra öga är helt blint och han har bältros på det andra.
- Idag är en bra dag men andra dagar har jag sett förjävlig ut.
Det knackar på dörren till det lilla huset på branten. Nu har lunchen kommit.
- Kåldolmar, konstaterar han nöjt.
Trots den allt svikande synen och att han inte förmår öppna Ullas dagbok så ofta, håller Carl minnena levande varje dag. Han säger att han är på resande fot varje gång han ser på tv eller lyssnar på radion. Platserna han ser och hör om har han ofta varit på och minnena finns alltid kvar. - Visst saknar jag att vara på havet men jag får nöja mig med att bo nära det, säger han och blickar ut från köksfönstret.
Den vanliga horisonten har till dagen bytts ut mot en stor vit färja som lånar kajplats då den kommit tillbaka till ön efter en tids trafik utomlands.
- Det är skillnad på den där och passagerarfärjorna vi hade förr i tiden. Den här är så stor och ful och dessutom skymmer den alla fina småbåtar. Men har jag tur ligger den nog bara där tillfälligt, säger han hoppfullt.