Casper hjälpte Desirée tillbaka till livet
I dag är det exakt två år sedan den då tioåriga Desirée trasades sönder i en trafikolycka i Väskinde. Hon vaknade till liv först efter nästan tre veckor i koma. Senare blev de första ord hon viskade ?mamma? och ?pappa?.
Han blev hennes trygghet, glädje och trogna stöd under den svåra vägen tillbaka.
Det var en helt vanlig gotländsk decemberdag. Snöfallet hade varit rikligt i några dagar och hos familjen Hallberg-Dyplin i Dalaskog, Väskinde hade julkänslan börjat infinna sig. Mamma Annelie och pappa Göran hade redan köpt flera julklappar och gömt dem lite varstans hemma i villan.
På morgonen hade deras yngsta dotter Desirée, en basketspelande, social och aktiv fjärdeklassare, hunnit öppna lucka nummer tre i julkalendern.
När hon vid 15-tiden klev på skolbussen i Väskinde för att åka hem, hade vintermörkret precis börjat falla.
Bussen stannade, som den ofta gjorde trots att många föräldrar försökt få Swebus att inte göra det, mitt emot avtagsvägen mot Bläsnungs. Inte vid någon busshållplats. Fyra skolbarn släpptes av. Bland dem Desirée och en kompis som skulle följa med henne hem och leka.
Desirée såg aldrig bilen som kom från andra hållet. Föraren hade heller ingen chans att hinna stanna, visade den efterföljande utredningen. Desirée träffades av vänster framskärm, flög över motorhuven och upp på biltaket. Där fastnade hon med skolväskan. När bilen slutligen stannade for hon framåt igen och landade på asfalten, livlös.
Senare undersökningar skulle visa att hon hade brutit lårbenet och bäckenbotten på två ställen, att mjälten var spräckt, skallbenet krossat och hjärnan allvarligt skadad. Det visste inte Annelie, när en granne ringde henne på jobbet på Bokia i Visby. Inte heller Göran, när han på Alyhrs bilfirma kort efteråt fick samtalet från sin förtvivlade sambo.
??Jag tänkte att hon väl hade brutit benet och satt på vägkanten. Det var först när jag kom hem och såg alla blåljus som jag förstod. Fast inte ens då, egentligen. Det går liksom inte...
Det har gått två år sedan familjens liv för alltid förändrades. Minnena är fortfarande märkbart smärtsamma. Olyckan var så onödig, menar de. Bussen skulle inte ha stannat där den stannade, men Swebus säger sig inte ha gjort något fel.
Annelie och Göran säger desto mer. Om ansvarsfrågor, uteblivna ursäkter och enligt dem fortsatt undermåliga skolbussrutiner. Bussen stannar fortfarande på samma plats och vissa har efter olyckan valt att själva skjutsa sina barn till och från skolan.
Göran, Annelie och Desirée sitter hemma vid köksbordet över ett par koppar kaffe och ett glas saft och berättar. Mest mamma och pappa, för Desirée minns ingenting av olyckan. Inte heller av tiden strax före den och ibland inte ens vad hon ätit till skollunch några timmar tidigare. Det är en av konsekvenserna efter olyckan, en av de som är svårast att tackla.
Hon har också ataxi, ofrivilliga ryckningar i armarna, benen och axlarna. Ibland mycket, ibland inte alls.
Ataxin gör henne arg, säger hon. För att hon inte kan kontrollera kroppen. För att det blir svårt att skära maten på tallriken, borsta tänderna eller rita. Eller för att hon har svårt att utföra vissa övningar på skolgymnastiken. Det är också, tillsammans med höger öga som fortfarande inte har öppnat sig helt, den skada som är mest märkbar för andra.
Katten Casper bryr sig dock inte ett dugg om att Desirées famn ibland är lite studsig. Han ligger lika lugnt och avslappnat som han alltid gjort, sträcker lojt på sig innan han glider ner på golvet och går ut till vardagsrumssoffan.
Före olyckan var Desirée och Casper de såtaste vänner. Efter olyckan blev de oskiljaktiga.
? ?Jag vill hem till Casper.? Det var bland det första hon sade, eller viskade, när hon vaknade till liv igen. Det, och att hon ville hem till mamma och pappa. Hon kände inte igen oss först...
Annelie ler, men med smärta i blicken. Bilderna av deras yngsta barn på Astrid Lindgrens barnsjukhus intensivvårdsavdelning har etsat sig fast. Desirée med en shunt för att lätta på trycket i hjärnan. Med sonder för matning. Respirator för andningen. En blåtira som höll i sig i tre månader. Fastspänd på en vippbräda för att cirkulera blodet. Hjälplös.
Samtidigt, mitt i den obeskrivbara sorgen och rädslan, fanns också glädjen. Hoppet. Desirée, vars liv först dömdes ut av läkarna, har nämligen återhämtat sig mirakulöst väl. Och snabbt!
??Först skulle hon inte överleva. När hon gjorde det skulle hon inte vakna till liv. Sedan inte kunna tala, gå eller komma tillbaka till skolan...
Desirée gjorde allt det och mycket mer.
Läkarna har fortfarande inte slutat förvånas, säger Göran. Inte minst över hennes envishet, som bedöms ligga bakom stora delar av tillfrisknandet. Fortfarande följer det ena framsteget det andra. Ögat öppnar sig mer och mer och minnet blir allt bättre, liksom balansen, talet, formuleringsförmågan, koordinationen...
??Hon blev av med respiratorn på min födelsedag den 10 december och på julafton hade hon ena ögat öppet, tittade på Ferdinand och drack två teskedar avslagen julmust. Änglavakt, det har den här damen haft, säger Annelie, tar ett djupt andetag och ler mot Desirée.
Hon är tyst långa stunder och lyssnar, så rätt vad det är börjar hon berätta om de första minnena från sjukhuset, om vad hon gjort i skolan idag och om den julteckning hon ritar på medan vi fikar. Och om Casper. Massor om Casper.
Under de nästan tre månader som gick innan familjen fick komma hem för första gången, togs han, de andra katterna och huset om hand av grannar. När Desirée kom hem var det som om hon aldrig varit borta.
??Jag ropade på Casper det första jag gjorde, säger Desirée.
??Du viskade, för du kunde inte prata då, påminner mamma.
??Nej, men jag tänkte så. Högt.
Casper, som redan tidigare tillsammans med bästisen Freja var hennes närmaste vän, började nu följa henne överallt. När hon gick på toaletten lade han sig i handfatet intill. När hon i början åkte rullstol???som hon för övrigt inte ville lära sig hantera eftersom hon ändå inte tänkte sitta kvar i den särskilt länge!???låg han i hennes knä och när hon övergick till rollator åkte han med på den. Förra sommaren började hon gå själv. Casper hängde med.
??Han fattar allt man säger till honom. Så kan han öppna dörrar, säger Desirée, ler och tar ännu en kokosboll från kakfatet.
Bandet flickan och katten emellan är märkligt starkt. En kärlek och tillgivenhet som inte ens Annelie och Göran förmår förklara. De kan bara tacksamt konstatera att känslorna har hjälpt Desirée tillbaka till livet.
Musiken har varit och är en annan viktig bit i tillfrisknandet. Desirée är musikalisk, sjunger fint och skriver egna sånger. En av dem, Caspers blues, skrev hon redan som sjuåring. När hon låg på sjukhuset och skulle börja lära sig tala, minnas och fungera igen, var det en av de första texter hon mindes. Musikterapin var en av de behandlingar som fick mest påtagligt resultat.
Annelie och Göran kan inte nog berömma läkarna och den övriga personalen, psykologer, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och sjukhusclowner på Astrid Lindgrens sjukhus. De fick båda sova med Desirée, först på intensiven och sedan i en familjelägenhet med självhushåll. I maj, ett halvår efter olyckan, ringde Gotlands kommun och sade att de inte fick bo där längre. Det blev för dyrt.
? Vi vägrade och sade att då fick de komma och flytta ut oss själva. Det fanns inte en chans att vi skulle lämna Desirée. Efter det hörde vi inget mer, säger Göran.
Så fick familjen en unik möjlighet. Tjugo veckor på Rehab station i Frösundavik (vistelsen betalades av Astrid Lindgrensjukhuset och Rehab station) fortsatte att göra underverk. Där fick Desirée träna styrka, kondition och koordination, gå i skola, börja vara med andra barn igen och förbereda sig och familjen för vardagen.
Där är hon nu. Hemma i vardagen. Hon har successivt ökat antalet skoldagar och går nu heltid i Väskinde skola. Dock på egna villkor och med assistenten Britt Elveljung, bland annat eftersom inlärningen bromsas av minnessvårigheterna. Hemma har Annelie halvtidstjänst som assistent. Både hon och Göran jobbar igen. Desirée går i femte klass, efter att ha gått om
Så jobbar vi med nyheter