Catrine kommer alltid tillbaka till musik

Catrine Wikström deltog i lokalradions tävling "Svensktoppen nästa!" med sin låt "While I’m missing you".
Hon gick till final på Östercentrum i slutet av maj, där det blev en tredje-plats.
Jag, som jurymedlem, gav dock denna storslagna ballad min högsta poäng. Och då undrade jag förstås vem den för mig okända människan bakom låten egentligen är.
Så vi stämmer träff i Gammelgarn, hennes plats på jorden.
Det är här i trakten hon är född, här hon växte upp.
Men jag börjar inte intervjun här.
Jag börjar istället med några rader från hennes microblogg twitter: "4 tonårsgrabbar kör förbi mig gående på söderväg, hänger ut genom rutan o gör obscena gester. Härligt! Jag tar det som en komplimang..."
Är det så, Catrine?
- Ja, men det är väl trevligt! Va! Herre Gud, jag är 44, då är det väl kul att bli lite uppmärksammad! Sånt där är bara roligt.

Kroppen sa ifrån
Gammelgarns gamla skola, nedlagd sedan länge. Det är här hon bor, Catrine. Ensam i en av fyra lägenheter.
Allt som bör finnas finns där, förstås: säng, soffa, spis, stolar...men också massor av instrument.
Vi ska komma att prata om det, om musiken, vi ska komma att prata om åldersnoja också och om drag hos sig själv som hon ogillar.

Men nu Gammelgarn, hennes plats på jorden alltså. Det är här i trakten hon är född, här hon växte upp.
För att sedan flytta härifrån.
- Efter gymnasiet...då ville man bara i väg, så är det ju. Det var för trångt. Jag ville se världen, utbilda mig, träffa folk.
Catrine, som satt vid pianot när jag kom, sitter nu i en röd fåtölj. hon pratar mycket, skrattar till ibland, pratar igen.
"Vad ska jag fråga om, tycker du?" sa jag när vi satte oss och hon sa "vad som helst, jag brukar kunna prata, haha".
Gjorde du det, såg världen och utbildade dig?
- Au pair i Frankrike, jobbade på en ranch i USA ett tag...sen hem till Sverige där jag utbildade mig till informatör...sen blev det mycket musik, på slutet var jag studierektor på Stockholms Musikkonservatorium.
På slutet, alltså.
Innan kroppen sa ifrån och Catrine flyttade hem igen.
- Jag bodde i Stockholm till 2003, då kom jag tillbaka. Jag brände ut mig och blev sjukskriven länge...det var liksom självklart att flytta hit, till landet.
Balkongdörren står öppen, träden som väser i vinden. Gammelgarns kyrka står trygg där bakom syrenerna. Tyst i rummet där vi sitter.
Catrine tittar bortåt, inåt. Vänder tillbaka till de där åren:
- Man jobbade och jobbade, jag la ner de band jag hade för att inte tiden räckte, jag hann aldrig träffa kompisar, hann inte med mig själv...till slut hade jag inte ork till någonting alls.
Och då bestämde du dig att flytta hem?
- Ja. Under flera år hade jag bara varit här någon vecka om året...nu fick jag tid att komma hit och upptäckte hur mycket jag saknade det. Naturen, syskonen som bor här.
Så du flyttade bara sådär?
- Ja. Vi hade hus i Vallentuna, jag och min man...vi separerade i den vevan och jag packade bara och drog, haha.

Det perfekta uttryckssättet
Vad saknar du av Stockholm i dag?
- Mina kompisar, det måste jag ju säga...det var värre än jag räknat med. Och bio, det är uselt utbud här på ön. Men annars...det blev för lite gräs, för lite fria vidder och hav, för mycket asfalt där uppe.
Och nu är du hemma, på riktigt?
- Ja. Jag har ett bra liv nu.

Catrine är inte intresserad av partipolitik och idrott, ser nästan aldrig på tv, är förtjust i vaniljglass "om den är av hög kvalitet", dricker inte alkohol eller kaffe. Däremot dricker hon mycket te.

Det största i Catrines liv är musiken, så tycks det mig. Och det är så hon svarar när jag frågar:
Hur stor är musiken i ditt liv?
- Väldigt stor. Det är den jag alltid kommer tillbaks till. Jag har två band nu (Pontan & the Ladies och Trio Cikoria) och håller på att starta ett tredje...jag har försökt att sluta, men...
Varför då, varför sluta?
- Ja, när jag satt här nyinflyttad, arbetslös och alla kontakter var i Stockholm, jag kände mig alldeles på fel plats...men det gick bara inte.
Vad är det som drar?
- Musiken är det perfekta sättet att uttrycka sig. Texten är väldigt viktig för mig...att skriva en bra text och sen klä den i toner...
...att du nu hamnar på två sidor i tidningen beror på en enda låt i radio...känns det konstigt?
- Ja, det gör det ju! Men nu ska det bli en en hel skiva...jag har varit så himla produktiv ett tag så jag ska bara skrapa ihop en hundring med några nollor efter och...det ska bli så kul, jag har redan titeln klar, faktiskt, "Eleven songs for the record".
Produktiviteten har tagit avstamp i en dröm som brast, i ett försök att glömma den relation hon helst ville, säger hon. Men det är också är en outtömlig källa ur vilken det strömmar sorgliga låtar.
Vi pratar om livet, hur pretentiöst det än låter. Om glada dagar, om tunga dagar.
Och alltid kommer Catrine tillbaka till musiken.
Jag ser det när jag går igenom anteckningarna då den här intervjun skrivs ut. Så starkt är det, så levande i henne. Timmarna vid pianot som får tiden att stå still.

Lugn på stranden
Om du kunde göra och vara precis var du ville just nu, var är du då?
- Då är jag några månader fram i tiden, jag är färdigrepad med bandet och sitter i studion och spelar in. Där är jag, det är så himla härligt att spela in, jag ser fram mot det så mycket.

Catrine arbetar halvtid på Studiefrämjandet, undervisar i sång på Elfrida André-gymnasiet och den kvinnliga musikerutbildningen Ella i Fårösund. Hon gillar att undervisa och inspireras av sina elever, tycker det är härligt att hjälpa dem framåt.

Vi är i ungefär samma ålder, Catrine och jag. Vi kan båda komma på oss själv med att ha gjort någonting "för 30 år sedan".
Många omkring oss är äldre än vi, många är yngre också. Vi är där vi är, någonstans mitt i.
Har du hunnit med allt man "ska" när man är 44?
- Vad är det, då? Gift har jag ju varit, jag har flyttat några gånger...barn blev det ju inga, förstås. Men jag har mina syskonbarn Selma och Siri som jag umgås mycket med. Jag skulle gärna byggt hus också, jag har mark hemma vid Mattsarve, men det är svårt då man är själv. Jag skulle behöva jobba heltid men det vill jag inte, då har jag hellre den här friheten.
Varför då?
- För att jag vet hur det kan gå. Jag tappade både orken och lusten till allt och det tog så lång tid, många år, att komma tillbaka. Det är inte värt det.
En annan sak. Vad får dig riktigt lugn?
- Det mest avstressande som finns är att ligga på stranden en varm sommardag och läsa en bok. Att rida också, galoppera i skogen, men mest stranden.
Catrine säger att hon tycker att sommarstränder "är så häftiga" för att alla är där, utan attribut och så gott som nakna. Bonden vid sidan av professorn, turisten bredvid gotlänningen.
Gränser som suddas ut.
Berätta, från det ena till det andra, om nåt drag hos dig som du ogillar?
- Jag kör för fort...vet du, jag har just fått en varning på två år efter tre fortkörningar. Men det är väl bra, då måste jag hålla igen på vägarna. Ibland är jag väl lite väl "på", lite väl framåt i andra sammanhang också och det gillar kanske inte alla. Har en stark vilja, för att uttrycka det milt.

Catrine har tre hästar i sin elva hektar stora hage. Hon har fram till nu arrangerat turridning men är på väg att lägga ner rörelsen. Den bär sig helt enkelt inte. Dessutom har hon tävlat i distansritt, senast i lag-SM då en bronspeng var nära.

Vi går ut i trädgården för att ta en bild. Jag ställer Catrine bakom syréner som lever på övertid och vi kommer fram till att de är en riktig klichébild; en kvinna bakom blommor.
Och så pratar vi ålderstecken, grått hår och rynkor kring ögonen.
Tidens tand som äter sig in.

Vi leker för lite
Jag har tidigare under intervjun frågat Catrine när hon känner sig som mest ung, så låt oss backa tillbaka dit, till tiden för svaret.
En vinröd soffgrupp som är ett arv från mormor i Värmland, tv:n som nästan aldrig är på, gosehunden där borta som Selma givit henne:
- Som mest ung...när grabbarna hängde genom rutan, kanske, haha. När jag leker med Selma och Siri, tror jag...människor i allmänhet leker för lite, vi gör utflykter, hittar på äventyr...de får en att hitta de sidorna hos en själv.
Känner du dig gammal ibland?
- Nej, absolut inte. Men ibland kommer man ju på att man varit med om saker förr, att tiden gått. Fast åldersnoja, det har jag nog.
Åldersnoja?
- Inte mentalt, jag kommer nog alltid att vara lika barnslig, hoppas jag, men det fysiska, när det försämras...det är jag rädd för. Men ska du inte fråga när jag började skriva låtar, förresten? När jag gick i trean var det en...

Catrine kommer alltid tillbaka till musik

För Catrine Wikström är musiken och låtskrivandet ett sätt att hålla ut, att ta sig framåt.Vi möts i Gammelgarn där hon börjat sitt gamla liv på nytt.