Cecilia Stokkeland berättar att en donationsprocess har många delar, från att samtycke ges till att transplantationen görs.
Statistik från MOD (Mer organdonation) visar att 258 personer donerade organ efter sin död och totalt transplanterades 906 organ under 2023. Ett rekordantal.
Cecilia Stokkeland är överläkare inom anestesi och intensivvård på Visby lasarett och sedan drygt tio år tillbaka är hon även donationsansvarig läkare på Gotland. Enligt henne är det allt mellan noll och tre personer från Gotland vars organ doneras under ett år. Men det är inte antalet som är det viktiga.
– Det viktiga är att vi inte missar att identifiera en möjlig donator. Det är vårt stora uppdrag och det är det vi jobbar med mest, säger hon.
Som donationsansvarig ser man bland annat till att det finns rutiner på plats, att dessa är uppdaterade och att personalen vet hur man identifierar en möjlig donator.
– Det är regeringen som bestämt att det ska finnas donationsansvariga läkare och sjuksköterskor på alla sjukhus som har en donationsverksamhet. Det är en verksamhet som bara finns inom intensivvården. Jag delar ansvaret med några kollegor här på lasarettet och vi ser tillsammans till att det finns rutiner och sprider kunskap, berättar Cecilia Stokkeland.
När läkare tagit ett brytpunktsbeslut – när man bedömt att det inte går att göra mer för patienten – så kan man i vissa fall börja utreda möjligheterna för en donation. Nästan vem som helst kan bli donator, men vissa kriterier måste uppfyllas.
– Man behöver dö på ett sådant sätt att det går att ta tillvara på organen, vilket bara kan göras på en intensivvårdsavdelning. Vi måste kunna hinna med i processen så vi kan förbereda. Om någon får plötsligt hjärtstillestånd och det inte går att få igång igen, så hinner vi inte med och kan inte ta vara på organen, säger Cecilia Stokkeland.
På sjukhuset finns två donationspärmar, en för DCD (donation efter hjärtdöd) och DBD (donation efter hjärndöd).
Om förutsättningarna finns så är det upp till de donationsansvariga att tillsammans med närstående tolka patientens vilja att donera. Det görs i första hand genom att kolla Socialstyrelsens donationsregister, där kan man när som helst anmäla sin vilja.
– Finns patienten inte med i registret så tar vi närstående till hjälp att försöka tolka patientens vilja. Lagen säger att man antas vara positiv till donation om man inte uttryckt sig negativ. Praxis i Sverige är dock att man inte genomdriver en donation mot närståendes uttryckta vilja, säger Cecilia Stokkeland.
Hon menar att den vanligaste anledningen till att anhöriga säger nej till att en patient ska bli donator, är att man inte riktigt vet hur det går till.
– Vi har flera samtal med den anhöriga och när de fått mer vetskap om hur det hela går till så brukar oftast ett initialt nej kunna bli ett ja. Många kan tycka att det låter skrämmande och läskigt och så vill man såklart inte som anhörig att personen ska dö. Det är mer att man säger nej till dödsfallet än nej till själva donationen. Det är också viktigt att betona att det formellt inte är anhörigas beslut, det handlar om att utröna den dödes vilja, säger Cecilia Stokkeland.
I donationspärmarna finns all den information om vad som behöver göras innan, under och efter en donation.
När väl ett samtycke finns så börjar man utreda om patienten överhuvudtaget kan bli donator eller inte.
– Det tas många olika prover för att se att det inte finns några sjukdomar som riskeras att föras vidare i en transplantation. Det blir lite speciellt på Gotland då proverna måste till fastlandet. Därför har vi ett dokument där det står vilka prover som ska var, hur de ska packas och så vidare, säger Cecilia Stokkeland.
När proverna är analyserade och godkända blir patienten godkänd som donator.
– Transplantationskirurgen har då kollat sina listor över personer som väntar på transplantation för att hitta en passande mottagare. Då är det saker som samma blodgrupp, passande vävnadstyp och storlek som spelar in, säger Cecilia Stokkeland.
Som donationsansvarig ser Cecilia Stokkeland bland annat till att rutiner finns och att de håller sig uppdaterade.
När en matchade mottagare av organet är hittad, måste personen i fråga så snabbt som möjligt ta sig till sin transplantationsklinik. Transplantationer, alltså när organet sätts in i en ny kropp, görs bara på Akademiska sjukhuset i Uppsala, Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge, Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg och Skånes universitetssjukhus i Lund och Malmö.
Är det en gotlänning som ska få ett nytt organ, och därmed behöver transporteras från Gotland, måste logistiken fungera.
– Ibland går ju varken färja, flyg eller sjukhusets helikopter på grund av vädret. Då blir det väldigt tidskritiskt. Ibland kan man skjuta på uttagsoperationen, alltså när organet eller organen plockas ut från donatorn. Men det är inte alltid det går och då finns det en risk att mottagaren går miste om sitt nya organ och får ställa sig på väntelistan igen vilket såklart är förfärligt. Det är dock väldigt ovanligt att det händer, säger Cecilia Stokkeland.
2022 trädde en ny lagstiftning i kraft som innebär att man nu får inleda organbevarande vård på en patient som man vet inte kommer överleva, innan patienten är dödsförklarad. Cecilia Stokkeland tror att detta lett till att fler donationer blivit av.
Uttagsoperationen förbereds på det sjukhus där donatorn befinner sig. Det finns en juridisk tidsgräns som säger att en sådan operation måste inledas inom 24 timmar efter ett beslut om donation tagits. Ett transplantationsteam från det sjukhus som ska transplantera organet, tar sig till sjukhuset för att utföra operationen.
– Är det flera organ från samma kropp som ska doneras, och de ska till olika sjukhus, så kommer flera transplantationsteam och tar "sitt" organ, berättar Cecilia Stokkeland.
Organen förvaras sedan i speciella "kylväskor". De fylls med en speciell vätska, perfusionsvätska, som ser till att organet bevaras i så bra skick som möjligt under transporten.
– När organen väl är ute ur kroppen så behöver det gå snabbt. Organet ska vara utanför kroppen så kort tid som möjligt. Ett hjärta är känsligast medan njurar exempelvis tål lite mer, förklarar Cecilia Stokkeland.
Förhoppningsvis går transplantationen bra och det nya organet kan direkt hjälpa sin mottagare. Donatorn hanteras efter operationen på ett värdigt sätt likt alla andra dödsfall på sjukhuset.
En uttagsoperation sker på samma sätt som en vanlig operation, med samma förberedelser och i lasarettets operationssalar.
Under sina år som donationsansvarig är känslan hos Cecilia Stokkeland att kunskapen om ämnet blivit bättre hos allmänheten.
– Mitt intryck är att folk alltid varit positiva till donationer, men den generella kunskapen är större i dag, säger hon.
Men än kan folk bli ännu kunnigare.
– Vi får inte sluta med det donationsfrämjande arbetet – ju fler som vet innebörden av organdonationer, desto bättre. Det är också viktigt att man kommunicerar sin vilja kring donation, oavsett om det är muntligt till en anhörig eller att man anmäler sig till donationsregistret, säger Cecilia Stokkeland.