Klockan är strax innan halv tio på kvällen. Det är fredag. På andra våningen i Räddningstjänsten Gotlands lokaler råder ett lugn. I ambulanspersonalens vardagsrum är belysningen dov och de mörka soffkuddarna mjuka. Här har nattens personal samlats. Eller dagens också för den delen, för när vi kommer på besök har de redan jobbat i fjorton timmar. Helen Söderberg, Lina Gottfridsson, Monica Steen Nyman och John Tällberg. Alla med sina sökare på plats i bältet.
– Om sökaren går och det är ett “prio ett larm” har vi 90 sekunder på oss att vara på plats i bilen. Detsamma gäller om vi ligger och sover mitt i natten, säger Monica Steen Nyman.
Ambulansen åker på fyra olika typer av larm. Prio ett betyder att patienten har livshotande symtom och prio två att patienten är akut sjuk, men inte i livshotande tillstånd. Ungefär hälften av de larm som ambulansen på Gotland får in är prio ett, berättar Lina Gottfridsson.
Hittills under arbetspasset har de varit ute på två trafikolyckor, en bröstsmärta och en ryggskada. De har också varit en sväng i Stockholm med helikoptern – och hos en som skadat knäet när denne klippte gräset och plötsligt trampade ner i ett kaninhål.
– Det händer rätt ofta att folk gör sig illa när de klipper gräset. Men den här gången blev det en riktigt ful skada, säger John Tällberg.
Lina Gottfridsson och Helen Söderberg jobbar ikväll på helikopterambulansen, Monica Steen Nyman och John Tällberg har hand om ambulansbilen. Bröstsmärta, buksmärta, andnöd och neurologiska sjukdomsfall är vanliga uppdrag, berättar Lina Gottfridsson. Även olyckor, exempelvis trafikolyckor, hör till vanligheterna.
Klockan 21.43 piper Johns sökare. Ett lågmält ljud. Som ett telefonlarm inställt på halva ljudnivån.
– Prio två, “buk och urinvägar”, säger Monica Steen Nyman och tittar på sökaren.
Hon och John reser sig lugnt och går med sansade steg ut ur lokalen. John vänder i dörren – höll på att glömma skorna. Vi andra sitter kvar.
Att jobba inom ambulansen kräver ett visst mått av flexibilitet. Lina Gottfridsson har tidigare jobbat på operationsavdelning och berättar att kontrasten till hennes nuvarande arbete är stor.
– I en operationssal vet man exakt var man har sina instrument och verktyg. Patienten ligger alltid på operationsbordet. Här på ambulansen kan vi åka på 1000 bröstsmärtor, men det finns inte en som är den andra lik. Det är den stora charmen med jobbet. På 90 sekunder kan vi bli ombedda att åka ut på precis vad som helst. Alltifrån att hjälpa en förvirrad gammal dam, till en skolklass som vält med en buss. Men när man flugit med helikoptern till en plats mitt ute i ingenstans, då finns det ingen larmknapp man kan trycka på. Inga extra specialister att kalla in på några sekunder. Så charmen med jobbet är detsamma som det värsta med jobbet, säger Lina Gottfridsson.
Vid utryckning med helikoptern sitter Helen Söderberg framme vid piloten och Lina Gottfridsson i baksätet. I luften fungerar Helen som pilotens högra hand. Hennes huvuduppgift är då att säkerställa att piloten gör rätt. Hon har koll på vädret och går igenom diverse checklistor med piloten. Hon ska också kunna landa helikoptern om piloten av någon anledning inte kan göra det. Till de ställen som ligger längst bort på ön tar det drygt 30 minuter, beroende på väder och vind. Väl nere på marken byter Helen roll och ägnar sig istället helt åt akutsjukvård.
– Det kan vara lite knixigt att hitta en plats att landa på ibland. Speciellt när vi ska ut till en plats i samhället, bland byggnader, träd och bilar. Vid högt gräs eller nyslaget hö går det exempelvis inte att landa. Mörker gör det också svårare såklart. Men vi har mörkerkikare som gör det lättare att se. Vi ber ofta den som ringt att gå ut och vifta med något i luften, eller att sätta på varningsblinkers på bilen, säger Helen Söderberg.
Klockan går. Det börjar bli sent. Då det inte kommit in något larm är det snart dags för ambulansens helikopterpersonal att gå och lägga sig. En våning ner finns två små sovrum, precis i anslutning till omklädningsrummet och vagnhallen med ambulansbilarna. Blir det aktuellt med helikopterfärd ligger hangaren 200 meter bort i en separat byggnad.
– Och det kan man ge sig katten på. Att precis då man gått och lagt sig, ja då piper det, säger Lina Gottfridsson.