Chockbeskedet förändrade deras liv

I november 2003 var Anton fem år och hade ofta växtvärk i benen. Han vaknade på nätterna och grät över det, kunde inte sova och ville ligga hos föräldrarna. Till slut blev situationen för jobbig och de sökte läkare som behandlade honom med penicillin för höftförkylning som kan sätta sig i höften på barn.
- Men det blev inte bättre och de gjorde en ordentlig utredning på honom. I tre veckor fick vi vänta på besked men läkaren ville inte ge mig informationen på telefon. Jag åkte in ensam för Kjell höll på att jobba, berättar Jenny.
Tanken malde i henne men hon vågade inte nämna det till Kjell.
- Jag sa till mamma i telefonen att han kanske har cancer. Det var när vi hade väntat halva tiden ungefär. Då började jag misstänka något allvarligt. Jag hade också sagt tidigare till mamma att vad som helst fick hända bara inte något av barnen fick cancer. Av någon anledning har jag alltid varit rädd för det och tänkt på det.

Fick en lyckoamulett
När Jenny fick beskedet om leukemi eller "blaster i blodet" ringde hon efter Kjell som inte ens förstod vad det handlade om. Han höll på att jobba med avhorning av kor och var mitt uppe i sitt arbete med detta.
- De misstänker att han har cancer, du måste komma in, skrek jag i telefonen och då fattade han, berättar Jenny.
De fick åka direkt till Astrid Lindgrens sjukhus på Karolinska i Stockholm.
- Anton frågade om han skulle dö när vi satt på flygplanet. Vi träffade en kompis, Kennet Nilsson, som gav honom en lyckoamulett som han köpt i Japan. Jag tänkte att vi skulle bara åka upp över dagen och få någon medicin, berättar Kjell.
På sjukhuset var julbordet uppdukat men Kjell och Jenny tänkte att det inte var till dem. De skulle inte stanna så länge. Det var nio dagar till julafton.
Läkaren sa redan innan han började informera dem att de inte skulle kunna ta till sig något av informationen första gången. Och han fick så rätt.
- När de gjorde i ordning Anton för operation hade vi ännu inte fattat nånting.

Mådde väldigt dåligt
Det tog fyra timmar att sätta in en så kallad port-a-cathen, en liten dosa nedanför nyckelbenet där all medicin skulle föras in och där också proverna skulle tas på Anton.
Kjell och Jenny träffade Jennys storebror som tog dem med till Solna centrum för att handla. Det gick inget vidare. Kjell reagerade med att bli helt frånvarande mot alla han mötte och tyckte plötsligt att allt de sa och gjorde var totalt meningslöst.
Dagarna på sjukhuset gick till att lära Anton att ta medicinen. Det var starka cytostatiska behandlingar som han mådde väldigt dåligt av. Han kräktes och fick ta om och föräldrarna var fortfarande chockade. Men dagen före julafton fick de åka hem och återförenas med övriga familjen, Erik, ett år och Edvin, två år samt mor- och farföräldrar som tagit hand om dem.
- Det var fruktansvärt när Erik inte ville komma i min famn. Han kände inte igen mig, berättar Jenny. Och jag hade ju längtat så väldigt mycket efter honom och Edvin. Men de ville bara till mormor eller farmor.

Föräldrarnas starka stöd
Av tradition firar familjen alltid julen hos Jenny och Kjell vid Graute och det var ordnat precis så som de alltid har det på jularna trots att de hade varit borta så länge.
- Utan våra föräldrar hade vi aldrig klarat det. De har varit ett otroligt stöd fast de själva har varit så oroliga för Anton.
Sedan fortsatte behandlingarna på Karolinska i olika intervaller varannan vecka, var tredje vecka, var fjärde vecka och så vidare. Ofta åkte Jenny själv med Anton men både syskonen och Kjell var med så mycket det gick. Anton tappade håret och av cortisonet gick han upp i vikt.
På bilderna som han visar ser han rund och go ut men det är en helt annan Anton som vi ser idag.
- Här har vi mer cancerkort, säger Anton. Där har jag inget hår.

200 dagar på sjukhus
Han har accepterat sin sjukdom. Nu har halva behandlingstiden, som totalt är på 129 veckor, gått. Anton har fortfarande svårt att få i sig medicinen som han måste ta. Och så fort han får mer än 38 i feber måste de åka till sjukhuset.
- Ibland ringer jag till hans läkare och frågar om vi inte kan få slippa, säger Jenny. Men då får hon åter förklara för mig att Anton har en livshotande sjukdom och då är det bara att ge sig iväg.
Sammanlagt har de tillbringat 200 dagar på sjukhus sedan november 2003. Anton får andra sjukdomar och är väldigt nedsatt. Det kan gå på en timme och han får plötsligt 40 graders feber.

"Då var jag rädd"
- En gång hade han lunginflammation och 41 i feber. Då var jag rädd fast vi var på sjukhuset, säger Jenny. Den gången blev han alldeles mörkblå om kinderna och händerna när vi bar ut honom till bilen. Det var kylan som gjorde att han ändrade färg så dramatiskt. Risken för blodförgiftning är också stor.
Vi sitter i trädgården och bläddrar i fotoalbum och den tjocka pärm som innehåller alla uppgifter om Antons sjukdom, värden och mediciner. En röntgenbild visar hur en liten bit av höftleden har luckrats upp. Läkarna vet inte om det är cancern eller en annan sjukdom som Anton har. Och det går inte att utreda nu medan han är under behandling. Men han har ofta ont i benen fortfarande och äter Alvedon och penicillin mest hela tiden, förutom cancermedicinen.
- Just nu har han penicillin och då blir han lite piggare. Han orkar vara på lekis vissa dagar. Så fort han slutar med penicillinet så blir han sjuk igen, säger Jenny. Men vi hoppas att sommaren ska göra honom frisk.
Kjell och Jenny har inte för ett ögonblick tänkt att Anton inte ska bli frisk.
- Vi tänker hela tiden att han ska bli frisk. Det finns inget annat, säger Kjell. Barn har bra läkkött och han kommer att klara det.

"Har lärt oss mycket"
De berättar hur Antons kompisar på lekis tar sjukdomen på ett naturligt sätt.
- Nu kan Anton leka med mig, nu har han bara cancer, sa en liten tjej på lekis.
Nu har han bara cancer.
- Vi har lärt oss mycket. Vad som är viktigt i livet och vad som är värt något. Ofta hör man föräldrar klaga över jobbiga barn. Då förstår jag ingenting, säger Jenny. Barn är jobbiga och barn ska ta tid. Det värsta som jag kunde tänka mig skulle hända har hänt. Men vi klarar det också.
Kjell och Jenny driver gården vid Graute med grisuppfödning och lamm. Jenny hade precis börjat sin tjänstledighet från jobbet som personlig assistent för att jobba med sin gårdsbutik där hon skall sälja egenhändigt tillverkade produkter av fårskinn. Då blev Anton sjuk.
- Jag hinner inte så mycket nu. Men det får bli sen. Nu har jag sagt upp min tjänst i alla fall.
I sommar, den 15 juli, skall de gifta sig. De planerar en stor bröllopsfest där alla tre barnen skall vara med, men bara på dagen.
Under kvällen har en av dagispersonalen lovat att ta hand om dem.

Bildat en förening
Nyligen har de bildat en förening för familjer på Gotland som har drabbats av barncancer. Två möten har hållits och ett tiotal familjer har visat intresse för föreningen.
- Det blir en Gotlandsavdelning, vi hör ju egentligen till Stockholm, säger Kjell. Vi tycker att barnen här på Gotland skall få lite av de medel som Stockholmsregionen förfogar över. Där får barnen gå på Gröna Lund och andra roliga saker. Det finns roliga saker för barnen att göra här på Gotland också. En annan mening med föreningen är att vi kan vara stöd till andra familjer som drabbas. Kontakten med andra i samma situation kan ge mycket det märkte vi själva när vi träffade Stockholmsavdelningen
Erik och Edvin kommer hem från dagis och det blir full fart i huset. De har hunnit bli tre, respektive fyra år och Anton fyller sju i sommar.
Den här dagen är Anton så frisk att han orkar retas lite med "småbarnen". Och deras föräldrar ser det som positivt.