Steven Ekholm är den vetgirige tryffelnovisen och Christina Wedén hans rutinerade ledsagare i boken Tryffelfeber, som skulle kunna beskrivas som en reportagebok på jakt efter tryffelns historiska och kulturella betydelse.
Var skulle en svensk bok om tryffel ta avstamp om inte på Gotland? I den nyutkomna Tryffelfeber börjar det i ett novemberruskigt Klintehamn och det första mötet mellan de två författarna Steven Ekholm och Christina Wedén. Det var hennes upptäckt i mitten av 1990-talet som blev startskottet för den gotländska tryffelrevolutionen. Nu tar hon novisen Steven i hand och leder honom till en tryffelodling i Fröjel – och sedan vidare ut i den lilla knölens helt galna värld.
– Det här är inte en lärobok, utan en upptäckarresa, säger Christina Wedén när vi når henne på releasedagen.
Boken är för det mesta berättad kronologiskt ur Steven Ekholms perspektiv. Han besöker Oregon och hittar oväntade tryffelkopplingar till sin egen släkt, flyger till Western Australia och lär sig om hur tryffel halalcertifieras och testar dyra rätter i tryffelns finrum i Frankrike och Italien.
Genom hela boken vävs tryffelns kulturhistoria in, som i fallet Italien.
– Den vita tryffeln är ju faktiskt anledningen till att Italien är det land det är i dag. Tryffeln har ju använts som politiskt smörjmedel, särskilt i Savojen, så att furstar och hertigar kunnat stiga i graderna. Sedan har det fortsatt på 1900-talet när Giacomo Morra gjorde varumärket Alba känt med gåvor till presidenter och skådespelare. Det är genialiskt rent marknadsföringsmässigt.
Albatryffel är det populära namnet på den vita och hett eftertraktade varianten Tuber magnatum, som i de mest upptrissade auktionerna kan få ett kilopris på ett par miljoner.
Det är bara några decennier sedan tryffeln upptäcktes på Gotland.
Dess status har gjort avtryck även i Serbien som är spelplatsen för en av bokens mest spännande episoder. Liksom på Gotland var det bara ett par decennier sedan tryffeln upptäcktes där – men till skillnad från Gotland var den inte svart utan vit. En stor del av fyndigheterna hittades i statliga skogar, tillgängliga för alla, vilket skapade något av en guldrusch – därav bokens titel. Jakten efter det vita guldet lockade snart till sig Serbiens undre värld. Hundar förgiftades. Lokalbor beväpnade sig för att skydda ”sin” skog. År 2020 skördade tryffeljakten mänskliga offer då ett brödrapar mördades.
Så när Steven och Christina hänger på två serbiska tryffelexperter hänger oron för att bli upptäckta av byborna över dem. En traktor i fjärran får dem att darra, men i slutändan klarar de sig helskinnade därifrån.
Samtidigt vill de båda författarna framhäva fler sidor av Serbien: det hjälpsamma, vänliga och festliga (och den serbiska gangstern är faktiskt inte en kedjerökande slugger i för lång skinnjacka, han har kostym och kör lyxbil).
Ibland är det som att de är på ett korståg för att slå ihjäl myter. En amerikansk tryffelförfattare får sig en släng av sleven, den italienska tryffeljätten Urbani likaså. Men för Christina Wedén är den kanske viktigaste myten att ha ihjäl den om tryffeloljan – för du vet väl att det mesta som marknadsförs som tryffel inte är tryffel, utan syntetiskt framställda aromer?
– Men de funkar för väldigt många människor, till den grad att den har blivit referenspunkten för hur tryffel ska smaka, säger Christina Wedén.
– I stället för 20–30 aromer i en viss balans så har man tagit en av dem och syntetiserat den till en jättestark koncentration. Det blir liksom något helt annat. Det här är inget lyxigt, utan är hur billigt som helst att framställa.
Christina Wedén avslöjar favoritsättet av äta tryffel: tryffelsmör på ett rostat bröd.
Boken slutar där den börjar, på Gotland.
– Tryffelgotland är en pärla som fler borde upptäcka. Svenskar har så lätt att vara självkritiska: ”Svensk tryffel kan inte vara bättre än fransk.” Men det där sitter bara i huvudet. Bourgognetryffeln blir som allra bäst i det svala klimatet här uppe.
Men samtidigt vill Christina Wedén absolut inte att den gotländska tryffeln ska bli lika haussad som den svindyra Albatryffeln. I en minnesvärd scen i boken köper en Londonkrog en 852 gram tung sådan för 53 000 dollar, ställer den på en piedestal för besökarna i en vecka innan den slutligen möglar bort i en källare.
– Den statussymbolen den har blivit är att göra tryffeln en björntjänst. Den är ofta helt tagen ur sitt sammanhang, den är bara där för att visa på status och visa hur förmögen man är. Ingen bryr sig om riktiga värdet: Aromen, den där upplevelsen den ger av att liksom hamna i en liten lycklig bubbla. Jag tänker på en superstjärna som sitter med på en fest, men ingen är intresserad av vad den har att säga.