Kerstin Falk, undersköterska på intensivvårdsavdelningen, var en av dem som stod i frontlinjen när coronapandemin eskalerade.
Den 11 mars 2020 konstaterades det första fallet av smitta på Gotland, en och en halv månad efter att Sverige fått sitt första fall.
Dagen före hade allmänna sammankomster med fler än 500 personer stoppats i hela landet. Det var bara början, vet vi nu. En månad senare var gränsen 50, under perioder fick vi inte vara fler än åtta i samma rum.
Vad var det egentligen för farsot som drabbat oss? Få visste. Corona var vid den tiden mest ett ölmärke och ordet ”pandemi” var ingen som använde.
Men vi hade noterat bilder på folktomma gator i Wuhan och specialsjukhus uppbyggda på nolltid.
Nu vet vi. Vi har fått ställa om våra liv, jobbat hemma de som kunnat, burit munskydd, hamstrat toapapper, ställt in våra resor, vi har lärt oss vad Folkhälsomyndigheten är och vissa har volonterat som vaccinationsvädar.
Och så finns förstås dessa hårda fakta: 54 avlidna med covid-19, drygt 400 slutenvårdstillfällen och 10 341 konstaterade fall av smitta på Gotland.
Totalt i Sverige drygt 16 000 dödsfall med covid-19, omkring 5,7 miljoner i hela världen.
När pandemin eskalerade var Kerstin Falk en av dem som stod i centrum. Med 25 års erfarenhet som undersköterska på intensivvårdsavdelningen, IVA, stod hon plötsligt inför ett elakartat virus ingen hade kunskap om.
För första gången tvingades hon arbeta i skyddsmask, inte sällan militärmodell m/90. Rinnande svett, trögt att andas, dränerad på ork vid arbetspassets slut.
Hur reflekterar du över de här två åren, Kerstin? Vad är det vi varit med om?
– I efterhand känns allt så märkligt, hur kunde vi klara av att jobba som vi gjorde!? Oj så sjuka folk blev och vi visste så lite. All den där oron bar vi också med oss hem, vi som vistades i den miljön, hur sjuka skulle vi bli!?
Kerstin blev aldrig sjuk och hon höll sig medvetet från större folksamlingar.
När hon tänker tillbaka är det med stolthet. Att de fixade det, kollegor emellan.
– Den här tiden lär hamna i historieböckerna och vi verkade i frontlinjen, vi såg hur oerhört sjuka folk blev. Vi såg effekterna.
Nu släpper restriktionerna. Hur tänker du?
– Jag får en oroskänsla, även om de flesta inte verkar bli så sjuka som i början. Är det verkligen så bra att släppa allt? Jag tänker att vi måste fortsätta vara försiktiga.
Rudolf Ruda Söderström och hunden Gramse på promenad. Det är ett och ett halvt år sedan Ruda däckades av covid-19
En av alla som insjuknat med covid-19 är Rudolf Ruda Söderström.
Inte så att han behövde sjukhusvård, däremot låg han i tre veckor däckad i hög feber. Det var i juli 2020, från en dag till nästa blev han helt sänkt. Muskel- och ledvärk, försvunnet lukt- och smaksinne och en kolossal ömhet på huden.
Varken värst eller lindrigast drabbad, men en människa i statistiken.
I september 2020 intervjuades han om sin sjukdomstid, vi satt i hans hus i Tofta. Det blev det årets mest lästa artikel på helagotland.se.
Efter ett år var han fortfarande inte helt återställd, han tappade ofta tråden, närminnet var si och så. Hjärnslöhet.
I dag, då, Ruda? Hur mår du?
– Nu är det bra, jag är pigg. Det enda jag kan se är att jag fortfarande har lite högre vilopuls än när jag blev sjuk. Och lukt och smak blir lite sämre ibland, det kan vara från dag till dag.
Dock däckade han av vaccinet. Efter spruta två låg han för ankar i tre dagar (”mini-covid” som han säger) och även trean gav ”fruktansvärd värk i kroppen” och tre, fyra dagar hemma från polisjobbet.
Munskydd och covid-test har blvit en del av vår vardag, liksom att hålla avstånd och nysa i armveckan, helst inte nysa alls. På onsdagen avvecklas de allra flesta restriktioner och vi är tillsammans på väg ur pandemin.
Det som i början var en smitta som i första hand drabbade den enskilde blev med tiden något som fick hela samhället att halta.
Restriktioner gjorde att många tvingades stanna hemma på grund av smitta i familjen, särskild vård, omsorg och skola blev hårt ansatt.
Det finns egentligen ingen bransch som inte drabbats av pandemin.
Hur som helst har vi levt i en historisk tid, "den lär hamna i historieböckerna" som Kerstin Falk sa tidigare i denna text.
Det är något som ungdomarna kunnat klara sig utan. Två kullar studenter har tvingats fira med sina närmaste, utan klang och jubel och kortege runt stan.
Ella Bendroth går i trean på Wisbygymnasiet. Hennes skoltid går till historien men hon hade hellre haft det "som vanligt".
De elever som tar studenten i sommar hoppas dock på traditionellt utspring.
Ella Bendroth går i trean på Wisbygymnasiets samhällsprogram. Den 17 mars 2020 – på vårterminen i ettan – beslutades första gången om distansundervisning och under delar av tiden har undervisningen därefter bedrivits digitalt.
Struligt i början, tyckte hon, om det digitala, så småningom fick alla förstås mer rutin, såväl lärare som elever.
Men om du ser tillbaka på dina studieår?
– Det har varit okej, men jag tror man varit mer engagerad om vi varit i skolan, det är lättare att ta till sig av det vi läser då. Tråkigast av allt har varit att inte fått träffa kompisar så mycket. Men nu hoppas vi på studentfest.