Cruising till nostalgibilarnas ära

Bilarna rullar in en efter en, parkerar på rad och bilägarna själva, deras familjer och nyfikna åskådare strosar omkring och pratar bilar, jobb och vardag. Fjärde juli-cruisingen är som vilken annan entusiastträff som helst avslappnad.
Bilarna är av varierande storlek och modell, men de flesta karaktäriseras av 50-talets rena men runda linjer. De flesta är amerikanare, men även ¿européer" är välkomna det som förenar är det seriösa bilintresset.
Utsidan förändrades ofta på den tiden fenor kom och gick, bilarna blev längre och färgerna fler men innanför skalet var det ofta sig likt. Däremot kapprustade de olika märkena om vem som hade flest hästkrafter. År 1951 toppade Chrysler ligan med sin 180-hästars FirePower.
En sådan sitter i polismannen Pelle Setterwalls gröna Chrysler New Yorker. Det är han som berättar ovanstående och det är hans bil jag ska få åka i, tillsammans med Sven Westberg, som normalt kör en Plymoth -60. De tu lärde känna varandra just genom sitt bilintresse, när Pelle flyttade till Gotland 1991.
Det är ofta så, säger han. Man lär känna så många människor genom sitt intresse ibland får man vänner för livet.
Förutom en dörr som lackats om är Chryslern orörd. Allt ser ut som den dag bilen rullade ut genom Chryslers fabriksdörrar i början av 1953. Utvändigt glänser metalliclacken och kromen ikapp och invändigt är säten, mattor och inredning i perfekt skick. Pelles bil var fin redan när han köpte den, medan många andra köper rena skal och ¿gör bil" av dem igen.
Målet är att få sin bil i så fint och strikt originalskick som möjligt, säger Sven, åtminstone för mig och de flesta i klubben.
Klubben, det är SHRA, Swedish hot rod association Gotland det, som har ett par hundra medlemmar på ön, varav de flesta är familjer med barn.
<span class=MR>Som att åka finsoffa</span>
De flesta bilarna på nationaldagscruisingen kommer från SHRA, eller från den något mindre klubben MK Grauten. Det var de klubbarna som tillsammans med Kneippbyn arrangerade nostalgibilsträffen Midsummer week, då ön invaderades av mullrande motorer från främst 50- och 60-talen.
Fast mullrar så mycket gör den faktiskt inte, Chryslern, trots V8:an.
Nej, säger Pelle när vi rullar iväg från hamnen, de här bilarna byggdes för att man skulle åka tyst, säkert och bekvämt på de vidsträckta amerikanska vägarna. Det ska kännas som att åka i finsoffan, mjukt och skönt.
Det gör det. En annan likhet är att finsoffan inte heller har några bilbälten. Det behöver man inte ha i så här gamla bilar, men Pelle har ändå installerat ett mittbälte bak, för dottern.
<span class=MR>Chuck Berry rockar i radion</span>
Några regndroppar faller på vindrutan och jag undrar om Pelle är noga med att torka av sin bil när han kommer hem, om den blivit blöt.
Nej, det regnade på 50-talet också, så... däremot tar jag inte ut den om det är busväder, det bär emot.
Chryslerns vindrutetorkare tar snabbt bort dropparna, medan Pelle berättar att amerikanska biltillverkare var tidiga med tekniska finesser som servostyrning, automatlåda och tonade rutor. Chryslern har allt det.
Folk vid sidan av vägen tittar och ler. En del vinkar och Pelle vinkar tillbaka.
Tillgängligheten på reservdelar är god, berättar Sven, både i Sverige som är världskänt som bil- och motorcykelbyggarland och via internet. Billigast är delarna i USA, men då fördyrar frakten. Då kan man göra som Pelle och Sven gjorde för fyra år sedan, åka på ¿del-shoppingresa" till USA.
Det är en dyr hobby men värt varenda krona, säger Sven, de här bilarna är så åkbara. Visst, de kan dra lite mer bensin, men man kan åka långt på en dag.
För Pelle har det inte blivit så dyrt. Bilen kostade 45000 för 19 år sedan och sedan dess har han lagt ner ungefär en tusenlapp per år på slitdelar. Då kör han 250-300 mil per år, med en snittförbrukning på 1,6 liter per mil.
Pelle trycker på ett par knappar och Chuck Berrys röst tonar fram ur högtalarna. Originalradion finns kvar, en rörradio som tar en kvart att få att fungera klokt, så Chuck är på kassett.
Det blir några cruisingsvängar per år med klubben, berättar Pelle, med vanligtvis 60-70 bilar. Idag är det ett 40-tal, vilket förmodligen beror på vädret. Annars är det mest ¿finåkning" med familjen, säger han.
Glass och tuggummi är dock bannlyst.
Jo, det har åkt många barn i den här bilen, men de accepterar att man är rädd om grejerna och är försiktiga.
Barn var det många på Midsummer week också. Ett hundratal bilar och runt 300 motorentusiaster, varav de flesta barnfamiljer, spenderade en vecka med lekar och tävlingar, midsommarmat, bilutflykter och nostalgikonsert. För barnen fanns vatten- och sommarlandet att tillgå och för tjejerna anordnades massage och gymnastik. När torsdagens gotländska lekar regnade bort blev det videovisning; Sista natten med gänget så klart.
Alla tyckte veckan var toppen och många har redan bokat nästa år, säger Sven. Då hoppas vi på ännu fler deltagare och fler gotlänningar. Det finns många fina bilar på ön.
Väl framme i Snäck vänder vi, så vi möter svansen på bilkaravanen. Ett par grabbar vid sidan av vägen vinkar och Pelle tutar.
Tillbaka i stan blir jag avsläppt vid redaktionen, men Pelle, Sven och Chryslern fortsätter ner mot hamnen igen. Kvällen är ung för entusiasterna än återstår fika och snack om bilar, byggen och alla timmar i garaget.