"Då drog han fram vapnet"
- Jag förstod absolut ingenting. Jag sträckte fram handen för att säga adjö, och då drog han fram vapnet och sköt.
Foto: Tommy Söderlund
- Första skottet tog i handen. Jag kände ingenting, blev bara förvånad men vände och sprang med en gång. Jag tror att det var det sista skottet som tog i lungan.J oakim Hansson klarade livet vid skottdramat vid Brucebo i måndags, då han sköts ned av 76-åringen. Men det tog tid innan han fick vård, och hade skottet tagit någon annan stans kanske det hade varit för sent.
- Jag har förstått att det handlade om centimetrar. Och det var inga småpraliner han sköt med! säger Joakim Hansson.
På väg bort från huset där han blev skjuten segnade Joakim Hansson ned och blev liggande i närmare en timme innan han fick vård. Men han var inte ensam.
En hjälteinsats
- En av mina medhjälpare kom efter mig strax efter att jag rasat ihop. Hon stoppade en halsduk i såret och lyckades hejda blodförlusten. Sedan var hon med mig ända tills jag kom i säkerhet, berättar säger Joakim Hansson.
- Det betydde jättemycket att hon var med mig och försökte lugna ned mig.
Hon stannade alltså kvar hos dig med fara för sitt eget liv?
- Ja. Hon gjorde en hjälteinsats, säger Joakim Hansson.
På fredagen har det gått fyra dagar sedan dramat som kunde ha kostat Joakim Hansson livet. Det är svårt att tro när GT kommer in i hans sal på kirurgkliniken på Visby lasarett, dit han flyttats från intensiven.
Ont i lungan
Med mobiltelefonen i vänster hand - den högra armen är hårt bandagerad - dikterar han frågor till en tentamen på Högskolan Gotland, där han är lektor.
Är du redan igång och jobbar?
- Nej, nej, bara när det är katastroffall. Men jag mår förhållandevis bra, medicinskt har det gått oförväntat bra. Om allt går som tänkt blir jag kanske utskriven på måndag, säger Joakim Hansson och tar i bordsskivan bredvid sängen.
Han verkar vara på gott humör, och tycker att det är skönt att slippa alla slangar.
- De tog bort dräneringen i går. Men det gör lite ont i lungan fortfarande, säger han och hostar lätt - en svit av skadan.
Men även om kroppen blir återställd riskerar han att få psykiska ärr.
- Jag tycker att det skulle kännas väldigt obehagligt om han någonsin försattes på fri fot. Jag skulle känna mig hotad, säger Joakim Hansson om 76-åringen som sköt honom.
Vad var det egentligen som hände?
- Det sista var att jag skulle in och plocka av honom två tavlor som jag hade sett när jag var där veckan före. Och när jag sträcker fram handen för att säga adjö drar han fram vapnet och skjuter mig i handen.
- Jag förstod ingenting. Jag blev väldigt förvånad och sprang därifrån med en gång. Sedan tror jag att det var det sista skottet som tog i lungan.
- Jag kände ingenting, men såg att ena fingret var kortare, och att handen var alldeles blodig.
Längsta timmen i livet
Joakim Hansson lyckades ta sig ut ur huset och uppför backen till en flaggstång knappt femtio meter från fastigheten.
- Lungorna fylldes med blod och jag orkade inte längre än till flaggstången. Där segnade jag ner. Jag spottade blod och fick nästan panik, det har man ju sett på tv att det är allvarligt när de börjar spotta blod.
Hur länge blev du liggande där?
- Det kändes som en evighet. Fem minuter kändes som en oändlighet. Det var den längsta timmen i mitt liv.
- Det var inte bara familjen som spolade förbi - är det här sista gången jag ser barr? tänkte jag. Jag såg barr, gräs och kottar. Barr är döden, gräs är livet och kottarna det kommande, tänkte jag.
Kommer inte att avgå
Så småningom lyckades Joakim Hansson krypa några tiotals meter i skydd bakom en lada och tas in i en ambulans.
- Det var fantastiskt att komma in i ambulansen, jag frös så in i helvete i händerna!
- Och det var en lättnad att komma in till proffsen på lasarettet. Och det betydde jättemycket att min fru Kristina var där. Jag träffade mina barn dagen efter, de fick inte veta något förrän det stod klart att jag skulle klara mig.
Har du fått ett nytt perspektiv på barnen, familjen och livet?
- Det kommer nog vartefter. Det uppstår nya värdegrunder när något sådant här händer.
- Men jag kommer inte att avgå som ordförande för Brucebostiftelsen. Tvärtom - det här sporrar mig bara att fortsätta!
Så jobbar vi med nyheter