Dagens unga pappor klarar biffen galant

Man ser dem överallt, papporna med sina småbarn. De sitter i parken med andra pappor och pratar sport och bilar. Med målmedvetna steg tar de sig fram med barnvagnen i ena handen och mobilen i den andra. Barnvagnen lyfter de lätt som en plätt över alla hinder i trafiken.
Man blir imponerad över deras kraftfulla sätt att tackla sin pappaledighet. Ingen ängslighet här inte och vem har sagt att inte också män kan hålla flera bollar i luften eller för den delen med ögonen hålla koll på ungen. Det verkar de kunna vad jag sett i alla fall.
Pappaledigheten har blivit en självklarhet. Men det var inte så väldigt länge sedan i historien som det här med pappaledighet var nytt och radikalt. Killar och män som ville stanna hemma med sina nyfödda fick lida spott och spe från konservativa chefer:"Ska du amma också?" kunde det låta för fyrtio år sedan.
Går jag tillbaks till 40- och 50-talspapporna så var de ännu mossigare injagande respekt i både fruar och barn. Min egen pappa skulle aldrig drömma om att byta blöjor på barn men gav ändå mammorna sin hyllning: "Alla mödrar borde få medalj", sa han till exempel. Eller, efter middagen från fåtöljen: "Nu är jag så nöjd att minsta barn kan få tala med mig".
Födelsedagspresenter och julklappar köpte han aldrig men han kunde komma hem med små salt- och sockerförpackningar från sina flygresor. Det var roligt.

Andras mera konventionella pappor var oftare hemma men spred något slags stämning av oro omkring sig. Det kändes lugnare när de var borta.
De, det var militärerna som krävde att barnen skulle sitta kappraka vid matbordet eller vara perfekta hopp-i-land-kallar från deras älskade motorbåtar.
Det var den charmerande hovmannen som bara i kraft av sin titel framkallade en nervös handsvett, och det var Waerlandist-pappan som dagligen utfodrade familjen med som man tyckte äcklig kruskagröt.
Ingen av familjefäderna samtalade med gästande ungdomar. Undantaget bland mina klasskamratspappor var en social bilhandlare som brukade skämta och vara som folk. Och farbror G som kastade snöboll och åkte skidor med oss barn.
Ibland kunde vår pappa få för sig att ta kommandot i uppfostringsfrågor. När ena dottern hade killbesök på rummet brakade han in och ställde den förskräckte unge mannen till svars med frågan: Vad gör Ni med min dotter!?
Finns sådana pappor i dag, kan inte tro det. Hur som helst är jag optimistisk när det gäller framtiden. Dagens unga pappor får chansen att vardagsintressera sig mera för sina barn och möjligen för deras kompisar också. De (kompisarna alltså) kommer av allt att döma slippa både kruskagröt och handsvett.