Dans dygnet runt

Den iakttagelsen är helt fel. Det är tisdag morgon, klockan är kvart över nio och förmiddagspasset på Gotlands dansutbildningar har precis börjat. Modern dans, utan ett spår av rökelse. Uppvärmningen har precis börjat.
Tempot blir högre och högre för att i nästa stund sänkas till gångtempo. Fotstegen låter ibland som tunga elefantkliv, ibland som bara som ett regnlikt smatter mot det nyinlagda golvet. För inte särskilt länge sedan fick de hålla till i Bingebys gympasal, bland boxbollar och träningsredskap. Numera disponerar man ett utrymme i Flextronics gamla lokaler på Broväg.
Gästläraren Susanne Svantesson leder förmiddagens övningar. Hon är uppmärksam och vaken på minsta lilla misstag och ler precis hela tiden. Dansarna lägger sig ner på rygg - böjer, tänjer och sträcker ut varenda liten muskel i kroppen. Efter en stund hamnar de på fötter igen och gör stora cirkelrörelser med armarna, ändå ner från tårna upp mot taket. Ibland mycket långsamt, ibland snabbt och explosivt.
- Ni måste jobba för att hitta maxrörelsen, tjejer. Ni måste komma ända längst ner för att snabbt komma upp. Neeeer ... för att lyfta er upp igen. Med lite schvung i rörelsen så blir det inte så hårt arbete, manar Susanne Svantesson samtidigt som hon böjer sig ner och visar.
- Som ett gummiband, tjejer.

Isabell Stolt går andra året. Hon vet minsann att man först behöver komma ner för att ta sig upp. För ett och ett halvt år sedan var 23-åringen med i dansdokusåpan "Floor Filler" i TV3.
- Det var väldigt speciellt och ibland mycket påfrestande att vara exponerad på det sättet. Det positiva var att allt verkligen fanns till för oss dansare, det var till exempel helt fantastiska dansgolv. Men tevekamerorna var minst sagt ett störande element. Jag står gärna i centrum för att visa upp det färdiga resultatet, men jag gillade verkligen inte att ha kameror omkring mig under förberedelserna.
Isabell åkte ut efter bara tre veckor och slapp förvandlingen till Floor filler-Isabell.
- På ett sätt var det bra, så att jag slipper bli förknippad med det hela livet, säger hon.
Innan var det antingen hiphop eller modern dans som gällde. Nu bara modern dans.
- Håller man på med konst så har man en längtan över att visa och säga något och det kan jag verkligen i modern dans. Det passar min kropp väldigt bra också.
På kort sikt är målet att komma in på balettakademien eller danshögskolan. Så är det för de flesta. Men Isabell Stolt är också intresserad av att koreografera, ett av områdena det satsas särskilt mycket på vid Gotlands dansutbildningar.
- Allra helst skulle jag vilja vara koreograf och turnera med en stor uppsättning professionella dansare. Men det känns så oerhört avlägset att det nästan känns hemskt att överhuvudtaget prata om.

I början av 1900-talet uppstod den nya moderna dansen, som en reaktion mot den strikt regelstyrda baletten. Modern dans är friare och mer baserat på vad kroppen verkligen klarar av. Men i dag står grenarna ganska nära varandra. Koreograferna får fritt välja uttrycksform och ofta hamnar det någonstans mitt emellan klassisk balett och modern dans.

Emmeli Bryant Meisner är 21 år och går även hon det andra och sista året. Hon närde från början en dröm om att bli balettdansös.
- Det är egentligen en flickdröm för mig. Men det sket sig av olika anledningar. Balett har funnits så länge och alla vet vad det handlar om. Det är fler som inte riktigt vet vad modern dans är för något, det märker man, säger Emmeli.
För henne började det med kvällskurser i fridans, jazzdans och showjazz hemma i Arvika från nio års ålder. På dansgymnasiet blev det sedan mer och mer modern dans.
- Jag fastnade direkt. Jag har alltid varit scentokig och älskar att stå i centrum. Det är inte så konstigt att man hamnat här egentligen. Roliga timmen och alla andra grejer i skolan som handlade om att visa upp något för andra var det absolut roligaste som fanns.
Hon berättar att det inte finns något som är mer känslosamt än att dansa. Det kräver total kontroll och inlevelse. Allt ljus riktas mot dansaren och det går inte att dölja vad man egentligen tycker och tänker.
Hon tror att den nära kontakten som uppstår danseleverna emellan är svår att hitta någon annanstans.
Många gånger kan närheten vara väldigt påfrestande och det är inte ovanligt att någon faller i gråt.
- Det händer hela tiden, säger Emmeli med ett skratt.
Det är också fysiskt krävande. Mot slutet av förmiddagspasset blir musiken snabbare, rörelserna mer avancerade och tempot högre. Besöken vid medicinskåpet blir fler och fler. Tio minuter i elva får eleverna sin första och enda femminuterspaus. Emmeli Bryant Meisner dricker vatten, tejpar en tå och fortsätter som om ingenting har hänt. Den gamla stukningen gör sig fortfarande påmind.
- Man har nästan alltid ont någonstans. Har man inte skadat sig så är det träningsvärk, säger hon.

På förmiddagarna är det alltid dansträning på schemat och på eftermiddagarna eget arbete eller teori. En vanlig vecka lägger de uppskattningsvis ner 20-25 timmar i veckan på ren dans. Repar de inför en speciell uppsättning blir det betydligt fler än så.
Huden under fötterna bränns bort och många gånger är det ett otacksamt jobb. Möjligheterna till att försörja sig som dansare är små. En realist skulle inte ge sig in i det i första taget. För Isabell Stolt och Emmeli Bryant Meisner har det blivit en livsstil.
- Dans är det enda vi pratar om. Vi lever och andas dans hela tiden, säger Isabell Stolt inspirerat.
Ibland kan det bli lite för mycket. Det är de fullt medvetna om.
- När jag fick reda på att en violinist måste träna fyra timmar om dan så tänkte jag först - fy vilken nörd. Men vad är då vi i så fall? skrattar Emmeli.

Under utbildningen har de lärt sig att tänka annorlunda. De kan få idéer till koreografier från de mest vardagliga ting. Från teveprogram till naturscener eller människor som går omkring på stan.
- Jag kan tänka, åh vad den där plastpåsen flyger fint, och få en massa idéer till koreografier, säger Emmeli Bryant Meisner.
De är noga med att klargöra att dansens betydelse enbart bestäms av betraktaren. Det finns inget rätt eller fel inom konsten. I dagens samhälle är många inte vana att tänka på det sättet.
- Modern dans kan verka lite svårt och det tror jag skrämmer bort en del. Folk är så vana att bli serverade en handling eller en viss stämning, säger Emmeli.
- Jag visade upp en koreografi som jag gjort för min mamma. När jag var klar sa hon "Det var bra, men vad handlade det om?" Vissa är så oerhört rädda för att tolka fel, men det finns verkligen inget som är rätt eller fel, säger Isabell.
Med draghjälp från dokusåporna "Let´s dance" och "Floor filler" har allmänhetens dansintresse ökat. Men tjejerna är inte överförtjusta i programmens tävlingsmoment.
- Nej, jag tycker inte att man kan tävla i dans och konst. Den som gör flest piruetter behöver inte vara bäst. Vad som är bäst ligger alltid i betraktarens ögon.
- Fast "Do you think you can dance" är riktigt bra. Där kan man hämta massvis av idéer, fortsätter Emmeli Bryant Meisner.
- Ja, verkligen, säger Isabell Stolt och ler igenkännande.