Dansbandsdrottningen är tillbaka!
Från femton år och uppåt. Mellan nio och ett. Varje helg.
Man vallfärdade till bygdegårdarna på helgerna, säger Tina Ahlin som minns den här tiden som "den gamla goda".
1981. Tillsammans med Olof Hansson (trummor), Conny Gahnström (bas) och Anders Björkqvist (klaviatur) och Jonny Pettersson (gitarr) bildade sångerskan Tina Ahlin fjorton år gammal bandet Starlight. Repertoaren bestod av schlagerlåtar och hits från Tracks-listan: "We built this city", "Främling", "Hold the line", "Vingar". Dansvurmen drabbade de flesta.
<span class=MR>Bonddansernas tid var förbi</span>
Men efter några år tycktes såväl intresse som kondition mattas av. Publiken svek och åkte hellre in till stan på disco. Arrangörerna vågade inte längre satsa på de förut så populära dansbanden. Bonddansernas tid var förbi.
Starlight blev nu husband på Snäck. Efter ett par år som heltidsmusiker flyttade Tina Ahlin till fastlandet och lämnade sångkarriären bakom sig.
Tills för ett år sedan. Tina var tillbaka på Gotland och började att få förfrågningar från de som var med för tjugo år sedan. "Ska ni inte börja spela igen?" Det var dags för en come back. På Valborg förra året, tjugo år efter bandets bildande, återuppstod Starlight, nu med Kenneth Wearnqvist som ny gitarrist. Av publikens reaktioner att döma var de efterlängtade.
I slutet av april i år var hon med och arrangerade bonddans i Levide bygdegård där, förutom Starlight, banden Annelies (där hon själv är en av sångerskorna tillsammans med Annelie Engström), Sue Ellens och Astu band framträdde.
Att vara två sångerskor i samma strålkastarljus är en musikalisk kick snarare än en kamp om soloinsatserna.
Det är jättehäftigt. Vi kör ju så mycket stämsång och Annelie är väldigt duktig.
Dessutom kan den andra fungera som en vokal räddningsplanka.
Det är krävande att sjunga fyra timmar i sträck. Det finns alltid en risk att rösten spricker. Då är det perfekt att vara två sångerskor, den andra kan ta över om den ena inte kan sjunga.
<span class=MR>Visst är det nostalgi</span>
Numera är publikens medelålder runt fyrtio, berättar hon. Visst handlar det om nostalgi. Om en 80-talsvåg med glitter, pastell, "Oa hela natten".
Ingen är under tjugo och det saknar man ju lite, säger Tina som funderar på vad dagens 15-åringar gör i stället.
De kommer ju inte in någonstans.
Traditionen att dansa två och två är på väg bort, förutspår Tina.
Den kommer att försvinna, musiken är inte gjord på det sättet längre. Det ser jag även på mina egna barn. De vill gärna dansa tryckare, men de får ju ingen träning. Därför vet de inte hur man gör.
Att locka de yngre till pardansgolvet är inte helt lätt.
Man skulle visserligen kunna repetera in de låtar som ligger på listorna i dag, men det skulle ta väldigt mycket tid och man har ju familj och jobb också, säger Tina som arbetar som personlig assistent.
Jag trivs bra med att ha det på det sättet, att både jobba och spela. Jag sjöng ju på heltid ett par år, men det blev inte roligt till slut. Det blev för mycket.
Tina Ahlin har hunnit med flera musikstilar genom åren; jazz, hårdrock, klassiskt. 1987 bestämde hon sig för att vara med i Tiljans talanger, trots milda protester från de övriga bandmedlemmarna som tyckte att det kunde vara till bandets nackdel om hon inte vann tävlingen. Men Tina ställde upp ändå - och blev juryns favorit.
I förstapriset ingick ett framträdande i Café Norrköping, en direktsändning som Tina minns med viss fasa.
Jag var så nervös att jag skakade. Och inte fick jag ta med mina sorkar heller, säger hon och syftar på bandmedlemmarna, som hon känner en musikalisk trygghet tillsammans med.
Om det blir fel kan de alltid rädda en. Det är en helt annan känsla att kunna se publiken, att få gensvar. På Tiljans talanger var det 7 000 i publiken, men då var jag inte ens nervös.
I dag har intresset för dansmusik åter väckts. Folk vill komma ut och dansa, men ibland tar bekvämligheten över, har Tina märkt.
Ibland får man till och med ringa och fråga om de inte ska komma och dansa. Folk är bekväma, sitter gärna kvar framför tv:n.
Och ännu vågar inte så många arrangörer i full skala satsa på Starlight och andra nygamla band. Att själv vara arrangör för en bonddans, som den i Levide för ett par veckor sedan, är krävande när man dessutom ska stå på scen.
Men å andra sidan, då får man det ju som man vill ha det, konstaterar Tina.
Preliminär spelning härnäst för Starlight är vid Stångaspelen i mitten av juli.
Så jobbar vi med nyheter