Dansbandskungen Ingmar Nordström

Ingmar Nordström och hans saxofonsound är ett klassiskt varumärke inom dansbandssverige och hans självnamnade orkester Ingmar Nordströms intog under en följd av år positionen som landets populäraste. Under senare år har han dock valt en något annan musikalisk inriktning och företrädesvis framträtt i kyrkor.
I "Inte bara musik" med undertiteln "Samtal med Ingmar Nordström" (Kulturföreningen Memoria) tecknar Christer Nilsson ett heltäckande porträtt av musikern och dansbandskungen Ingmar Nordström.
Med en pappa som spelade i dansorkester och träffade modern under en splelning så hade förstås Ingmar musiken med sig från början. Uppväxt i Perstorp och Kristianstad fick han dock en äventyrlig start i livet. Han döptes nämligen först till Dagny efter en förväxling på sjukhuset där han föddes.
Fiol och klarinett var hans första instrument och han blev efter skolan militärmusiker.
Numera har han sedan ett flertal år Växjö som sin bas dit han ursprungligen kom som musikfurir 1952. Han tjänstgjorde som musikfanjunkare där när han 1967 slutade och satsade helt på sin egen musik. Det var också då bandets karaktäristiska sound byggt på tre saxofoner skapades. Orkestermedlemmen Bo Jansson skrev arrangemang för tre saxar och skapade den speciella klang som blev orkesterns signum.
<span class=MR>En 36-årig epok</span>
Epoken Ingmar Nordströms varade faktiskt under 36 år, 1955-91, och under 60-, 70- och 80-talen var bandet en av landets populäraste orkestrar med 80-talet som toppår.
Sista spelningen gjordes på Oléo i Växjö 20 december 1991. Då var Ingmar Nordström 60 år och ville göra annat. En stor del av inkomsterna hade han placerat i fastigheter i hemstaden, hus som numera sålts av.
Övriga medlemmar fortsatte med orkestern i tre år varefter den upplöstes. På samma ställe, Oléo, återförenades dock bandet för en spelning för fotbollsklubben Öster 1995.
På Gotland har Ingmar Nordström framträtt ett flertal gånger. Med sin orkester på Borgen under 70-80-talen och med sin kyrkomusik i domkyrkan och S:t Nicolai.
Om en spelning i Nicolai på 90-talet konstaterar Ingmar: "Att spela i S:t Nicolai är häftigt om man får uttrycka sig så. Det är ju ingen bra konsertlokal precis men det kom mycket folk ändå".
I sommar planerar han dessutom att sätta upp den så kallade dansbandsmässan "Människan och skapelsen" på ön, spellokal är ännu inte bestämd. Verket är skapat efter en idé av framlidne Växjöbiskopen Jan Arvid Hellström med ny musik till mässans ordinarie texter och med nya psalmtexter. Ingmar framför det vanligen tillsammans med Sanna Nielsen som sångsolist och Bert Månsson, kompositör av mässans musik och tidigare medlem i Ingmar Nordströms.
<span class=MR>Ett års samtal</span>
Bokens upprinnelse är ett års bandade samtal mellan Christer Nilsson och Ingmar, de har känt varann i drygt 40 år. Sen har Christer Nilsson sökt hitta en röd tråd och skrivit ner historien. Boken är upplagad i intervjuform, med frågorna utskrivna. Det gör att handlingen flyter på bra men emellanåt blir kasten något tvära.
Men för den som är road av dansbandshistorik och då särskilt Ingmar Nordströms påverkan på denna musikform är boken en veritabel guldgruva.
Här finns nämligen också rejäla, rena faktaupplysningar som en förteckning över samtliga medlemmar i Ingmar Nordströms orkester (24 st) och en fullständig diskografi med start 1960 med "Nu tar vi det lugnt".
Den nu klassiska serien Saxparty inleddes med låten "Saxparty" 1968 och LP:n "Saxparty 1" släpptes 1974 och den sista, "Saxparty 18" 1991. (Sen har förstås samlingsskivan "Saxparty Guld" tillkommit, 1998). Majoriteten blev också guldskivor.
Som bonus i boken medföljer en cd med Ingmar Nordströms rymmande låtarna "Flamingo" och "Harlem Nocturne".