Där ingen hör dig skrika

Den grekiska mytologin berättar om Ikaros och hans far, Daidalos, som hamnade i onåd hos kung Minos på Kreta och spärrades in i ett torn på ön. För att fly tillverkade uppfinnaren Daidalos två par vingar. Innan avfärden varnade han sin son för att inte flyga för nära solen, då värmen skulle smälta vaxet.
Men Ikaros lyssnade inte på det örat utan flög för nära solen, såg sina vingar upplösas och störtade ned i det Egeiska havet.
Det närmaste människan har kommit att flyga. Eller?
Säljsnack
Inte om du ska lita på Gotlands fallskärmsklubb. På klubbens hemsida går att läsa: "Att falla fritt liknar ingenting annat. Den bästa beskrivning vi kan ge är att det känns som att flyga. Att flyga i ett flygplan känns däremot inte som att flyga. Ehhh... Kom hit och prova istället så slipper vi försöka beskriva något som är överväldigande skönt".
Sagt och gjort.
Mitt på eftermiddagen är jag på plats vid Visbys gamla flygplats. Då har jag redan genomlevt en dag full av kval. Svettats. Pustat. Stönat. Haft onormalt hög puls. Testamenterat mina livsbesparingar.
Ej fungerande ironi
- Du har fyllt i formuläret va? Det blir så mycket pappersarbete om jag tappar dig annars, flinar Poffe Nordin, mannen som jag ska spännas fast vid för tandemhoppet.
Ironi. Från mannen vars händer jag lägger mitt liv i. Mottaglighet: noll.
Efter att Poffe demonstrerat hur jag ska bete mig under fallet, "Svanka. Kan du inte mer än så där?", tar vi de första stegen mot planet.
Selen på, mössan (som får mitt huvud att se ut som en... kon) under armen. Någonstans längst inne i mitt huvud anar jag ledmotivet till Top Gun.
Jag har haft garderober som är större än den här Cessna 205:an, årgång -62, flygplanet som ska ta oss till 3000 meters höjd. När planet mullrar iväg på startbanan funderar jag på om jag inte bara skulle åkt med SAS till Östersund. Det är ju också en flygupplevelse.
- Det är som att hoppa ut i ett vykort, du tänker inte på höjden, säger Dag Svensson, som också ska hoppa.
Titt ut!
Orden får en viss lugnande effekt. Jag släpper krampaktigt taget om flygplanets innanmäte. Knogarna har tappat färg.
För första gången under resan vågar jag kasta en blick ut från fönstret. Det blir en snabb blick. Vi är redan ganska högt uppe. Och det är inte ens halvvägs. Nyfikenheten får mig att titta igen. Jag tvingar ögonen att fokusera utåt.
Fin utsikt
Det gotländska landskapet är en gourmetmiddag för mitt ögonpar. Bakom oss tornar Visby upp sig. Längre norrut slår vågorna mot stranden i Brissund. In mot land avtecknar sig åkergränserna med millimeterprecision.
- Ser du molnen. Om vi faller genom ett sånt, tänk på att stänga munnen. Annars blir tänderna gula, säger Poffe.
Grymt. En sak till att hålla i...
- Jag skojar bara med dig, skrattar han och klappar mig på axeln.
- Titta här.
Höjdmätaren på hans handled börjar närma sig 3000 meter. Snart tid att lämna planet.
Piloten har girat tillbaka mot Visby. Några moln cirkulerar över staden, men på det hela taget är det en klar fredagseftermiddag. Solens strålar träffar det tjocka molnlandskapet och ljudet från flygmaskinens motor bekommer mig inte längre.
Tiden är nu
Ny klapp på axeln. Nu börjar allvaret.
Poffe fäster sig själv i min rygg med fyra fästen och förvandlar oss till en himmelsdykarhybrid.
- Dörr upp!
Pulsen skjuter i höjden i samma takt som den kyliga vinden tränger in i flygplanet. Nu är det på riktigt. Chansen till att vända tillbaka är borta.
- Kom igen nu.
Poffe börjar sittandes hasa mot den öppna luckan. Med mig fastspänd framför som en känguruunge.
Snabba andetag. Glasögon på. Försöker minnas instruktioner.
Poffe sätter ut sin fot mot en platå under vingen. Jag reflekterar inte ens över att den är naken. Att göra en sån iaktagelse har inte högsta prio när Poffe hjälper mig att flytta ut fötterna genom luckan. Jag hänger. Med hela Gotland under mina fötter.
Händerna korsade på axlarna. Huvudet böjt uppåt. Kroppen böjd som en halvmåne. Andas genom näsan. Blodådrorna bultar. Måste hålla ögonen öppna. Inte blunda. Försök att njuta.
Känner hur Poffe böjer sig en aning bakåt. Jag andas in. Spärrar upp ögonen.
AAAAAH!!
Vi faller.
200 kilometer i timmen, helt lodrätt.
Slår tydligen en volt. Men det är inget jag märker. Jag skriker. Men kan inte höra ett ljud. Ögonen är stora som tallrikar.
Jag böjer tillbaka benen och fäller ut armarna. Den kalla luften kittlar min öppna strupe.
Med armarna ute kommer jag plötsligt att tänka på orden från klubbens hemsida.
Jag flyger. Över Gotland. Som Ikaros gjorde över Kreta.
Det fria fallet varar i tio minuter. Minst.
- 30, kanske 35 sekunder, säger Poffe när han vecklat ut skärmen och vi får chans att prata igen.
Stor kontrast
Vi föll fritt i 1 500 meter innan skärmen drogs vid höjden av 1 500 meter.
Glidandet tillbaka mot flygfältet är en enorm kontrast mot det fria fallet. Lugnt och sansat tar vi oss framåt genom luften som blir mer och mer ljummen.
Men adrenalinet försvinner inte. Det pumpar som pulsen i ett Istanbulderby. Som takten på houseklubben Pacha, Ibiza.
Det kommer att fortsätta pumpa i många timmar framåt. I en kropp som fortfarande flyger.

Där ingen hör dig skrika

- Dörr upp!Den kyliga luften dundrar in i flygplanet och ger en första hint om vad som är på väg.3000 meter nedanför planet vilar Visby. Det är där vi ska landa.Efter ett fritt fall. Och en flygtur.