På väggarna i tvåan på Jungmansgatan, där Sara bor tillsammans med sin snart treåriga dotter och sin sambo, hänger tavlor som hon själv har målat. Ute på balkongen står ett miniväxthus där hon och dottern har satt frön. Det är först nu, som hon känner att hon mår bra igen, att hon har kontroll.
– Det är full fart. Jag jobbar och tar hand om min dotter, spelar fiol med Gotlands sinfonietta och umgås med min sambo, säger hon och ler.
Hon har ljusblåa ögon som inte viker av när hon berättar om de där sju åren fram till hennes första självmordsförsök.
Som att koka inombords
Det började med att hennes bästa kompis, i fyran, hittade nya vänner. Vänner som mobbade Sara. Hon trodde att det var henne det var fel på, att det var därför som hon inte fick vara med och som de gav sig på henne. Hon säger att hon var ledsen, arg och frustrerad hela tiden.
– Det var som om jag kokade inombords, men jag kunde inte få ut det, berättar hon.
En dag, när hon gick i fyran, kom hon hem från skolan, gick in på sitt rum och tog stryptag på sig själv så hårt hon kunde.
– Jag tyckte att jag förtjänade det, säger hon.
Utåt försökte hon hålla skenet uppe och verka glad. Hon vågade inte berätta för någon hur hon egentligen mådde, inte ens för sina föräldrar. Hon var rädd att de skulle tycka mindre om henne om de fick reda på hur hon egentligen mådde och jämförde sig med sin syster, som var duktig i skolan och mycket mer framåt. Hon mådde lite sämre hela tiden och i gymnasiet började hon skada sig själv. Hon skar sig med kniv och under lektionerna hände det att hon bet sig hårt i tungan eller satte naglarna, hårt, i armen.
Kroppen lydde inte
En dag stannade hon hemma från skolan. Hon sökte på nätet efter hur hon skulle kunna ta sitt liv och under dagen samlade hon ihop de värktabletter hon kunde hitta och lade dem i sitt rum. Hon minns att det var en måndag och att hon både kände sig ledsen, arg och att hon skämdes.
– Men mest kände jag mig lättad, säger hon, lättad över att ha fattat ett beslut och över att det skulle få ett slut.
Hon sköljde ner tabletterna med öl och skar sig i armarna. Klockan var ett på natten och resten av familjen sov, när hon lade sig i sängen och somnade. Hon hoppades att hon inte skulle vakna igen, men morgonen efter vaknade hon av att hennes pappa kom in i rummet och fick syn på ölflaskorna och de tomma medicinburkarna. Sara låg i sängen och såg sin pappa få panik och ringa efter mamman och ambulans, men hon kunde inte göra något.
– Jag kommer ihåg att jag inte kunde röra mig. Jag hörde allt som sades, men kroppen lydde mig inte.
Efter tre dagar på sjukhuset kom hon hem och nu kunde hon inte undvika att prata med sin familj längre. Det var inte helt lätt att ta tag i alla tankar och känslor som bubblade upp efter Saras självmordsförsök.
– Från att inte ha pratat alls om känslor, till att i alla fall försöka - det var svårt, säger hon.
Fortsatte att må dåligt
Efter självmordsförsöket har hon gått i terapi och tidvis fortsatt att må mycket dåligt. Hon fortsatte att skada sig själv och förra sommaren försökte hon ta sitt liv igen. Hade inte snaran, som hon hängde upp i lägenheten, brustit så hade hon lyckats.
– Jag kände hur det svartnade för ögonen och hur kroppen skakade, berättar hon. Hon beskriver det som att när självmordstankarna kommer så är det som om hjärnan blockerar allt som är bra i livet.
– Jag tänker att min familj har det bättre utan mig, säger hon och en tår letar sig ur ögonvrån.
Men när snaran brast och hon föll till golvet så var det som om något förändrades. Hon berättar att hon kände det som om hennes riktiga jag kom fram och allt vände. Hon har fått verktyg för att hantera de mörka tankar och känslor som fortfarande kommer fram ibland.
– Jag har, tillsammans med en terapeut, tagit fram en krisplan för hur jag steg för steg kan ta tag i de negativa tankarna.
Nu åker hon runt och berättar om det hon har varit med om. Hon vill att det ska bli mindre tabubelagt att prata om självmord och självmordstankar. Hon råder alla som har en vän eller familjemedlem som mår dåligt att prata med dem.
– Fråga hur de mår och fortsätt fråga. Till slut berättar de och då kan du hjälpa dem att själva söka hjälp, säger Sara.