"De blir glada för att solen går upp"
Gotländska Johanna Wolter visste inte vad hon ville göra efter att hon tagit studenten, så hon sökte ett stipendium. Det tog henne långt bort från Sveriges alla moderna bekvämligheter, till en liten by vid Victoriasjön i Tanzania.
Ilemera. Celine Falk och Johanna Wolter (trea från vänster) med sina vänner. I bakgrunden syns Victoriasjön. Foto i Afrika: Privat
Foto:
Det var med hjälp av ett stipendium från Svenska kyrkan som hon fick chansen att åka som praktikant till västra Afrika. Tre månader tillbringade hon tillsammans med en annan svensk tjej, Celina Falk från Luleå, i Ilemera.
De spenderade en stor del av tiden på en skola för föräldralösa ungdomar. Där fick 16 -19-åringar, vars föräldrar dött i aids, lära sig att sy och snickra. Området där Ilemera ligger är hårt drabbat av aids och många barn har förlorat sina föräldrar i sjukdomen.
- Jag träffade en familj där pappan varit otrogen och blivit smittad. När han sen skulle vaccinera sina barn mot malaria använde han samma spruta till alla i familjen. Det är klart att det känns jobbigt att komma hem till en sån familj, berättar Johanna.
Tacksamma
Men hon berättar också att livsglädjen hos de människor hon lärde känna är så otroligt stark.
- De är så himla glada. När de blir glada för att solen går upp, då tänker man på att vi hemma i Sverige gnäller väldigt mycket.
Befolkningen i Ilemera svälter inte. De livnär sig på bananplantage och det finns inte mindre än nio olika banansorter som de tillagar dagens olika måltider på.
Däremot är fattigdomen oerhört stor och aids och malaria är stora hot mot alla i byn.
Fick malaria
Johannas egen vistelse i byn gick långt ifrån smärtfritt. På resans slut drabbades hon och Celina Falk själva av malaria. När Johanna fick medicin fick hon en alldeles för hög dos och drabbades av en läkemedelschock. Så hon fick föras till sjukhus, där hon fick stanna i en vecka.
Vänner i alla åldrar
Att umgås över generationsgränserna är en självklarhet för folket i Tanzania, vilket gjorde att Johanna fick vänner i alla åldrar.
- Stefanio var 77 år och han kom och drack kaffe hos oss varje morgon. Han kände de volontärer som hade bott i huset innan vi kom dit, så han fortsatte helt enkelt bara att komma över när vi flyttade in.
De flesta i Tanzania pratar swahili, ett språk som Johanna fick lära sig innan hon åkte. Annars fungerade kroppsspråk alldeles utmärkt, speciellt med barnen.
- De lär sig swahili när de börjar skolan så innan de fyllt sex kan de knappt prata, men det gick väldigt bra ändå, säger Johanna.
För vissa av barnen var det helt nytt att se en vit människa och vissa började gråta för att de helt enkelt blev rädda när de fick syn på Johanna och Celina.
- De hände att barn kom fram och gnuggade på min hud. De trodde att det var färg som skulle gå bort.
Nu är Johanna hemma i Eskelhem igen och under våren ska hon förhoppningsvis föreläsa om sina erfarenheter för konfirmander. Hon har sett och lärt sig mycket om biståndsarbete som hon vill dela med sig av. Hon berättar att alla bidrag som ges inte alltid är så genomtänkta eller långsiktiga. Containrar med datorer skickades bland annat till Ilemera, en by som inte ens har elektricitet.
Så jobbar vi med nyheter