De bor faktiskt här nu!

Migrationsverket kom med 98 människor en mörk novemberkväll till vår bygd och placerade dem på ett pensionat.
Flyktingarna kom från Syrien och Afghanistan och Iran och Irak och Kuwait. Vi kunde knappast stava till länderna. Nu kan vi huvudstäderna och en hel del mer.
De kan en del svenska nu. Somliga kan bra. Vi har övat svenska verb och prepositioner.
Volontärerna har fått fram cyklar. De som kom lär känna socknarna. Känner igen de olika kyrkorna. Någon här har lånat ut jord och nu odlar flera familjer. Många av kvinnorna som kom är väldigt bra på att sy och har nu ett textilprojekt. Några av männen är erfarna djurhållare och har fått praktikplatser. Andra lär sig bygga vastar.
Jag börjar känna några av dem. Jag har vant mig vid att de finns här. Barnen går i skolan här.
De bor här nu. De är burgsviksbor.
Men hela tiden detta Migrationsverk… som inte funnits för att berätta för bygden vad som gäller nu. Men ändå lämnat de asylsökande i våra knän. Som låtsats som volontärernas inte finns. Nu först kallar de till möte för att säga att asylboendet ska upphöra!
Reglerna om arbete och praktikplats och uppehälle, körkort, har vi försökt stava oss fram till på Migrationsverkets hemsida. Vi har ordnat bastu, fotboll, pratstunder, svenska, utflykter, sömnad, konserter, körsång, kakkalas. Vi kör till de olika arrangemangen.
Så stänger Migrationsverket asylboendet.
För vad?
Ska barnen rivas upp? Ska textilgruppen rivas upp. Ska de som fått praktikplatser rivas upp?
Till vad?
Migrationsverket har massor av regler och paragrafer. Vi har relationer med de asylsökande.
Vi har varit lydiga. Stavat oss fram på Migrationsverkets hemsida, till vad gagn?
Kompetenta, starka människor har gett sig till tåls ett halvt år. Efter att ha riskerat livet på flykt från krig och terror för att börja ett nytt liv. Väntat med att börja sina liv. Väntat med att börja jobba. Väntat på besked om Migrationsverket kommit fram till om jag är 16 eller 18 år. Om jag har rätt till skolgång. Om min flykt var rättmätig. Vem är Migrationsverket att bedöma det?
Hur länge man håller sig till tåls i situationen beror förstås på hur mycket förtroende man har med sig i det lilla bagage man kom med. Någon gång tar det slut.
Kanske när det visar sig att en mormor råkat trycka sin tumme på ett tyskt papper… och det obönhörligt leder till att en familj splittras. Kanske när Migrationsverket stänger ens boende och man föses iväg till en okänd ort på okänd tid.