Vi ses för att prata om deras värv. Om att ständigt ha en åsikt och huruvida Gotland kan vara en ramp att fyra av sitt tyckande från.
Peter Wennblad är född och uppvuxen på Gotland och boende i Visby. Under ett par år var han chef på Gotlands Allehanda. De senaste tio åren har han arbetat som konsult inom politik och påverkan innan han den 1 mars i fjol anställdes som biträdande chef och skribent på obundet moderatas SvD:s ledarredaktion.
Erik Helmerson är tidvis öbo sedan 20 år. Fritidshus i Gammelgarn och numera även hus i Visby innerstad.
– Tanken är att så sakteliga lämna Stockholm och bosätta oss här permanent, säger han.
Det är elva år sedan han började skriva ledare i DN, oberoende liberal. Dessförinnan hade han i flera år verkat som såväl nyhets- som nöjes- och kulturjournalist.
Så därför: Var i ligger lockelsen i opinionsjournalistiken?
Erik: Det finns så mycket dumt i världen som jag vill förändra. Det är väl ett slags Sisyfos-mentalitet, liksom: jag vill knuffa den där stenen.
Peter: Jag har ett allmänt intresse för samhällsfrågor, är nyfiken och vill lära mig så mycket som möjligt om olika ämnen. Att sedan gå ett steg längre, göra analyser och dra slutsatser är ett sätt att kanalisera min nyfikenhet, kan man säga.
Erik: Mitt ledord är ”sluta tramsa!”. Det är den enda rubrik som behövs. Det är så många i den offentliga debatten som göra just det. Jag säger bara ”sluta tramsa!”.
Vilka är svårigheterna med att hitta ämnen och idéer?
Peter: För min del handlar det om grad av inspiration. Men å andra sidan finns det alltid något att hämta hos riksdag och regering. Det är en del av jobbet att kunna leverera en åsikt på beställning.
Erik: Det blir svårare ju längre tiden går. Och risken är att slå knut på sig själv och göra det helt obegripligt när man försöker undvika att upprepa ämnen och formuleringar. Ibland kan jag nästan få panik: Ska jag skriva om det här igen!
Världen har krympt, så vari ligger er inriktning? Inrikes eller utrikes?
Peter: Absolut nationellt och allra helst med avstamp i det lokala. Jag har alltid fascinerats av vad som egentligen kommer ut av alla mål och reformer. I bästa men sällsynta fall finns ett samband mellan den politiska ambitionen och utfallet. Det lokala är ofta en bra utgångspunkt för att sedan tratta upp den på ett nationellt plan.
Erik: Jag håller med. Läsarna är heller inte intresserade av utrikespolitiska analyser, möjligen en välskriven ledare om Ukraina. Men det tillhör undantagen.
Ja, det pågår ju trots allt ett krig, har det på något sätt ändrat ert fokus?
Peter: Nej, inte för mig, det är inte mina frågor. Däremot är det viktigt för själva ledarsidan. Men å andra sidan tog det inte lång tid innan även kriget landade i nationella frågor. Medlemskapet i Nato, exempelvis.
Erik: EU-sammanhållningen, svenska beredskapen, jordbruket, flyktingmottagandet, den kommunala planeringen…allting hos oss påverkas av kriget, så i den meningen har det absolut hamnat i fokus, skulle jag säga.
Ni skriver båda till dels från en gotländsk horisont. Hur mycket har ni geografiskt placerat era ledartexter på Gotland?
Erik: Inte alls. Kasta en sten på Södermalm och du träffar någon som jag, en mediamänniska från Stockholm med hus på Gotland. Jag har inte riktigt trovärdighetsmandat för det. Inte som du, Peter.
Peter: Gotland är som Sverige i miniatyr så en del har jag hämtat härifrån. Förra året skrev jag om Länsstyrelsen och ”Sudersannas” på Fårö. Och Cementa som blivit en nationell angelägenhet, där känner jag att jag har ett försprång.
Erik: Jo, förresten, när jag tänker efter. Min allra första ledare i DN handlade om att pojkar på Högbyskolan blivit serverade knäckebröd och flickorna semlor på kvinnodagen. Jag skrev om den uppståndelse som det genererade. Så många som upprördes. Jag tänker att den kraften kunde läggas någon annanstans, genom att till exempel gå in i politiken.
Ni befinner er politiskt på något sånär samma sida, inte motpoler som exempelvis Gotlänningen och Folkbladet. Vilka är era motståndare?
Peter: Jag tänker aldrig att jag har en fiende att bekämpa. Och ur läsarperspektiv blir det lätt obegripligt om jag skulle gå i polemik mot en text i en annan tidning.
Erik: Intressant fråga, jag har aldrig tänkt så. Jag är jätteliberal på alla sätt så min huvudfiende är alla som vill inskränka individens frihet. Jag minns hur snävt och syrefattigt det kunde vara när Socialdemokraterna var som störst. På senare år är det SD:s nationalistiska ideologi jag triggas av.
Peter: Jag skulle säga att jag är antipolitisk och har en inneboende skepsis mot politik som när den släpps lös mest åstadkommer elände. Det var därför jag klev av mitt politiska engagemang på Gotland inför valet 2018. Jag ville inte riskera att bli vald till nämndordförande eller någon annan roll där jag skulle tvingas jobba ”för” regionen. Jag vill jobba ”mot”.
I höst är det val igen, vilka blir huvudfrågorna?
Erik: Ekonomi, skola, vård, integration, kriminalitet, regeringsfähighet…allt det där vanliga. Sedan kommer det alltid några svarta svanar som vi inte på förhand kan se. Någon finanskris, miljökatastrof eller något annat som ändrar fokus i debatten.
Peter: Det är svårbedömt, men regeringsfrågan, skulle jag säga. För egen del är jag mer intresserad av att skriva om nästa mandatperiod, om miljöomställningen, till exempel. Hur ska den gå till de närmsta åren?
Varför är ditt jobb viktigt?
Peter: För att jag kan hjälpa mina läsare att förstå och bilda sin egen uppfattning om samhälle och politik.
Erik: Det är inte viktigt för att få någon att ändra sig utan för dem som håller med, eller nästan håller med, att få sin åsikt bekräftad och stärkt. Att ge en sorts tröst: ”Aha, det är inte bara jag som tänker så, och det är dessutom en fullt legitim åsikt!”